Aurora

Den rumänska filmen har fått ett internationellt genomslag under senare år som kommit som en överraskning för många.

Cristi Puius Moartea domnului Lazarescu/Herr Lazarescus död (2005) kan sägas vara den som på allvar fick upp filmvärldens ögon för den speciella kombination av estetik, politik och existentiella frågor som man i denna del av det östra Europa finner i flera av de nyproducerade filmerna.

Inte för att det här är ett helt nytt inslag i filmkulturen från denna del av världen, tänk bara på 1960-talets nya vågor som här fick ett distinkt drag hos Polanski, Forman, Jancsó och deras samtida kollegor.

Cristian Mungis 4 luni, 3 saptamâni si 2 zile/4 dagar, 3 månader och 2 dagar (2007) är en av höjdpunkterna i den senaste vågen som, trots små resurser, med hjälp av regissörer som vuxit upp efter Ceausescu-tiden och ofta utbildats utomlands gett landet ett rykte som filmestetisk nyskapare.

När nu Martin Sörnäs med sitt lilla bolag Novemberfilm dristat sig till att importera Puius senaste film Aurora fortsätter satsningen på att erbjuda den svenska publiken möjlighet att se verk som knappast kommer att gå till historien som kioskvältare men som pekar på möjligheter att använda filmens språk på sätt som de allra mest publikinriktade filmerna aldrig kommer att utnyttja.

Corneliu Porumboius Politist, adjektiv/Polis, adjektiv (även den importerad av Novemberfilm) blev förra året omskriven för sin kompromisslösa användning av en kriminalintrig för att diskutera moral, språk och filmens förhållande till tid.

Puiu kan sägas göra något liknande med Aurora. I en tre timmar lång granskning av ingenjören Viorels förberedelser för mord, något vi i publiken först gradvis inser, testas uthålligheten hos betraktaren, som inte får det tempo i skildringen som vi vant oss vid ska vara en del av denna sorts historia. Men genom att ge bilden av Viorel tid att mogna fram skapas faktiskt en spänning som ligger dels i frågan vad han är på väg att göra, men också (och inte minst) i frågorna vi ställer oss om hans karaktär.

Han verkar inledningsvis nästan stum och ibland på ett underligt sätt foga sig i omgivningens krav, men det visar sig alltmer att denna stumhet bär på en aggressivitet och ett våld som, trots att han motiverar den brutalitet som han så småningom använder sig av med att han har en komplicerad relation till sin f d fru, bryter ut vid de mest oväntade tillfällen.

 Det hävdas ofta att de värsta våldsutbrotten kommer från de mest inbundna och till synes välanpassade (unga männen). I Aurora är huvudkaraktären Viorel (spelad av Puiu själv) inte ung, men bär på alla de drag som man kan känna igen från andra seriemördarskildringar, hotet i den normaliserade vardagen. Hans sätt att titta och återvända för att titta igen ger intrycket av ett hotat och skadeskjutet djur, fullt upptaget med att skanna av omgivningen för att upptäcka både jägare och byte.

Därför blir tempo och rytm av avgörande betydelse för att vi ska kunna uppfatta de små tecknen på vulkanen inombords, men också för att vi ska kunna upptäcka de olika delarna i Viorels karaktär. Att han kan vara genuint omhändertagande när det gäller döttrarna samtidigt som hans våldbenägenhet inte helt lyser med sin frånvaro.

 Puiu har sagt att Aurora är del två i hans serie på sex filmer om kärlek (Herr Lazarescus död var den första), ett svar på Eric Rohmers sex filmer i serien Contes moraux 1963-1972, något som vissa säkerligen ser som ett hot, men mer bör uppfattas som ett löfte.