Blue Jasmine

Woody Allen har under de senaste åren gjort en serie njutbara filmer vars tillkomst baserats på var han lyckats få produktionspengar från. Bäst har Midnight in Paris (2011) varit, men även Vicky Christina Barcelona (2008) och To Rome with Love (2012) har varit njutbara. Ett genomgående drag i dessa, och de flesta av Allens filmer, har varit den höga nivån på skådespeleriet och detta finns också som en utmärkande del i hans nya film, Blue Jasmine.

Cate Blanchett spelar Jeannette French, en kvinna som sveptes iväg med kärlekens vindar av finanshajen Hal (Alec Baldwin i en roll perfekt för hans slemmiga persona) innan hon tagit sin collegeexamen, hon ändrade också sitt namn till Jasmine efter att ha träffat honom. Men han är en man som visar sig lura alla och envar innan han fängslas genom ett tips av den bedragna Jeanette och i fängelset tar han livet av sig varpå Jasmine berövas allt det livets goda som hon vant sig vid.

I filmens inledning reser hon därför från New York till San Francisco för att tillfälligtvis bo hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), som lever ett allt annat än glamoröst liv med sina två söner (även om hennes lägenhet är ombonad och full med mysiga inredningsdetaljer). Båda kvinnorna är dock adopterade och deras olikheter i livshållning och utseende skapar en spännvid som blir till en bild av den livets mångfald som präglat en stor del av Allens sentida sociala dramakomedier.

Jasmine tål inte Gingers män, varken det förflutnas Augie eller nutidens Chili, men kan inte heller klara av så mycket annat av omvärlden. Tennessee Williams berömda pjäs A Streetcar named Desire/Linje Lusta (1947) har varit en utgångspunkt för den här historien och Blanchett spelade för några år sedan i en omtalad scenuppsättning den nedgångna Blanche, något som de flesta recensenter av filmen varit noga med att påpeka.

Och en liknande konstellation av karaktärer som i Williams pjäs finns i filmen, med Ginger och hennes män som versioner av pjäsens Stella och Stanley, men den är inte en illa dold version av pjäsen utan bra mycket rikhaltigare än så. Mest imponerande är hur Allen, som givetvis skrivit manus själv, lyckas balansera det som riskerat bli en moraliserande skröna om de rika och lögnaktigas fall till att bli en genuint inkännande berättelse om en kvinna som inte kan finna ett verkligt fotfäste i tillvaron.

Om man ska hitta likheter med tidigare gestaltningar av en sådan karaktär slås man av hur nära Blanchetts gestaltning ligger Gena Rowlands i maken John Cassavetes A Woman under the Influence/En kvinna under påverkan (1974): i stort sett samma utseende, samma oförmåga att hantera sin omvärld, samma skörhet och samtal med sig själv som gör att omgivningen tror att hon är galen.

Men Allen plockar även in en personlig referens när Hals senaste otrohet avslöjas: då är det med en mycket yngre fransk au pair och Allens egen otrohet med Mia Farrows adopterade dotter får en spöklik dubblering i hur Blanchett ges ett uppenbart drag av Farrows spelstil i just denna scen.

Karaktärerna i filmen är på ett sätt grovhuggna stereotyper, men Allen får varje figur att bära på flera oväntade och ibland motstridiga drag som gör att skildringen blir såväl nyanserad som både komisk och tragisk. Ett exempel är scenen där den tandläkare, som Jasmine lyckats få ett receptionsjobb hos, i sin kärlekskrankhet blir väl påstridig. Scenen börjar som en komisk bild av hans önskan att förklara sin kärlek (alternativt kåthet) och spelas utifrån hans synvinkel, men när han blir fysiskt påträngande får Allen och Blanchett det att bli uppenbart hur situationen är från hennes synvinkel och hur totalt fel tandläkaren agerat — för att i slutet stanna vid bilden av honom när han lämnats av Jasmine, uppenbarligen både oförstående och i någon mån med insikten om vad han gjort. Liknande nyanser finns i skildringen av Gingers mekanikerpojkvän Chili (Bobby Cannavale), som kunnat bli en råbarkad arbetarklasskille men visar sig vara en känslig själ som t o m gråter när Ginger under en period träffar en annan man.

Visserligen blir några av intrigens vändningar lite väl enkla och slutets uppgång och fall för Jasmine blir en okomplicerad väg för filmens handling att komma till sitt slut, men i centrum står hon likväl, en figur vars drag av lögnerska med socialt samvete Blanchett lyckas fylla med så mycket mänsklighet att en Oscarsnominering är ett givet resultat.

Betyg: 8/10

(Blue Jasmine hade premiär den 23 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se