Snabba Cash 3 — Livet deluxe

Avslutningen av filmatiseringarna av Jens Lapidus romaner om kriminalitet i Stockholms undre värld, Snabba Cash 3 — Livet deluxe, har allt det som berättandemässigt utmärkt de tidigare delarna: sentimentalisering av gangsters, osammanhängande intrig med allt för många händelser som ska redovisas — och det allra värsta, karaktärer utan engagerande drag.

Då hjälper det inte att man öser på med en skurk (serbiske Radovan [Dejan Cukic, med cocker spaniel-ögon]) som både mördar och i nästa stund gråter när han tänker på sin dotter Natalie [Malin Buska], som i nästa stund själv blir hämnare (i en repris av Michael Corleones utvecklingsväg i The Godfather/Gudfadern [1972]). 

JW (Joel Kinnaman) (fångad några dagar under en kaotisk inspelning i Los Angeles mellan hans amerikanska filmuppdrag) blir också till en moralisk hämnare innan slutet på filmen antyder att det kanske finns en möjlig fortsättning på berättelsen, denna gång med Natalie som centralfigur.

Det hjälper inte heller att man lagt in en Romeo och Julia-historia mellan Natalie och infiltratören Martin (Martin Wallström), den blir liksom det mesta kastad mellan extrema tillstånd utan mycket logik (varför låter den possessive Radovan en jämnårig kille som han inte kollat upp bli den som ska agera livvakt?).

Den intressantaste karaktären i trologin är Jorge (Matias Varela), som från sin chilenska bakgrund kunnat tillföra berättelserna något av social och politisk komplikation, men i denna avslutande del blir han lika klichéfylld som resten av figurerna, växlande mellan obarmhärtig mördare och tårögd älskare med förmåga att undkomma alla faror.

Regissören Jens Jonsson har tidigare gjort tv-serier, kortfilmer och den helt annorlunda Ping-pongkingen (2008). Liksom del tvås regissör Babak Najafi får han, förutom en delvis intressant kontinuerlig tagning under det centrala rånet, ingen fason på berättelsens olika delar, till skillnad från den första delens regissör Daniel Espinosa, som åtminstone kan actionscener.

Sammantaget: ett sammelsurium av osmält drama och bilder tagna från andra och bättre filmer (jämför en misshandelsscen här med förlagan, Al Capones nerklubbande av en förrädare i Brian De Palmas The Untouchables/De omutbara [1987] så syns skillnaden).

Betyg: 3/10

(Snabba Cash 3 — Livet deluxe har premiär den 30 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Percy Jackson och monsterhavet

Böckerna om Percy Jackson, skrivna av Rick Riordan, handlar om en 12-årig pojke som hamnar i en värld där de grekiska gudarna är högst levande. Filmerna, där den nya Percy Jackson: Sea of Monsters/Percy Jackson och monsterhavet är den andra i ordningen, är i stället en blandning av Harry Potter och ordinär actionfilm, utan tillstymmelse till fantasy-genrens mer fantastiska dimensioner. Denna dels regissör, Thor (!) Freudenthal, är mest känd för att ha regisserat Stuart Little-filmerna och har varken fått titelns monsterhav att bli särskilt skrämmande eller kunnat utnyttja 3D på ett effektivt sätt (eftersom detta har gjorts i efterhand).

Percys (Logan Lerman) berättarröst får i början ge en kort sammanfattning av det som hände i den första filmen, att han är i en från titanerna skyddad lägermiljö och att han har en pågående kamp med Clarisse (Leven Rambin) om vem som är den främste kämpen. För trots att han i den första filmen räddade världen är det hon som ständigt vinner de tävlingar som ungdomarna i lägret utkämpar. När lägret skyddande hölje visar sig svikta är det därför hon som får i uppdrag av lägrets vuxna ledare att finna det mytologiska gyllene skinnet som ska rädda dem.

Percy har å sin sida svårt att få kontakt med sin far, havsguden Poseidon, och beger sig därför ut på jakt efter Clarisse och det gyllene skinnet med sina kompisar Annabelle och satyren Grover — samt Percys halvbror Tyson, som är en cyclop — för att för sig själv och de andra bevisa att han är en kraftfull kämpe. 

Och i kamp mot Hermes son Luke och den onde Kronos visar han just detta och får även Clarisse att erkänna honom som ledare för uppdraget.

Allt detta sker med en brist på finess som blir ganska tröttsam, även om Stanley Tucci som mr D (dvs Dionysos) får spela ut sin charm som en av de vuxna ledarna på lägret och Anthony Stewart Head ger associationer till Buffy the Vampire Slayer som den andre ledaren.

Sammantaget ett tomt försök att slå mynt av fanasyintresset och en framgångsrik bokserie, något som första filmens regissör och denna dels producent Chris Columbus gjorde så mycket bättre med Harry Potter.






Betyg: 3/10

(Percy Jackson och monsterhavet hade premiär den 21 augusti)
 

I samarbete med Filmtrailer.se

Hokus pokus Alfons Åberg

Sedan drygt 40 år har Gunilla Bergströms böcker om Alfons Åberg varit en älskad del av den svenska barnkulturen och avsnitt för tv har tidigare gjorts men nu kommer långfilmen Hokus Pokus Alfons Åberg.

Boken kom redan 1987 men det spelar ingen större roll eftersom berättelserna både har en allmängiltig karaktär som historier om moral och en visuell stil som kan sägas vara såväl gammal som nutida. Historien handlar om hur Alfons snart ska fylla sju år och tycker att han är så stor att han kan få en hund. Pappan tycker dock att han är för liten och berättelsen går ut på att visa att Alfons visst är så stor att han kan ta ansvar.

Det görs genom en intrig med en äldre trollkarl som Alfons och hans kompisar Milla och Viktor lär känna samt ett gäng äldre barn som de knappt sjuåriga vill leka med. Vad gör man för att komma med i gänget, hur mycket kan man tänja på sanningen för att få det man vill ha — och hur kan man som vuxen på bästa sätt lära barnen moral och etik?

Detta är grundläggande mänskliga frågor som filmen tar upp på ett både lättsamt och intresseväckande sätt, utan alltför enkla pekpinnar och med ett perspektiv som har all respekt för det ganska lilla barnets synvinkel.

Filmen är en nordisk samproduktion med norskfödda och tidigare Oscarbelönade Torill Kove som regissör, men animationen har gjorts i Kina och präglas av en klarhet och renhet i linjer och färger som är högst tilltalande. Miljön är uppenbarligen storstad, men den har gjort så trevlig med små affärer, behagliga bostadsområden och en lekvänlig park att den kanske är lite väl snygg och oproblematisk, men med den lovvärda ambitionen att inte vara en socialt misärskildring.

Hokus pokus Alfons Åberg är cirka en timme och en kvart lång, kanske i längsta laget för de minsta men med en spänst och livfullhet att den går att rekommendera även för den publiken.

Betyg: 7/10

(Hokus pokus Alfons Åberg hade premiär den 23 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se

 

Blue Jasmine

Woody Allen har under de senaste åren gjort en serie njutbara filmer vars tillkomst baserats på var han lyckats få produktionspengar från. Bäst har Midnight in Paris (2011) varit, men även Vicky Christina Barcelona (2008) och To Rome with Love (2012) har varit njutbara. Ett genomgående drag i dessa, och de flesta av Allens filmer, har varit den höga nivån på skådespeleriet och detta finns också som en utmärkande del i hans nya film, Blue Jasmine.

Cate Blanchett spelar Jeannette French, en kvinna som sveptes iväg med kärlekens vindar av finanshajen Hal (Alec Baldwin i en roll perfekt för hans slemmiga persona) innan hon tagit sin collegeexamen, hon ändrade också sitt namn till Jasmine efter att ha träffat honom. Men han är en man som visar sig lura alla och envar innan han fängslas genom ett tips av den bedragna Jeanette och i fängelset tar han livet av sig varpå Jasmine berövas allt det livets goda som hon vant sig vid.

I filmens inledning reser hon därför från New York till San Francisco för att tillfälligtvis bo hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), som lever ett allt annat än glamoröst liv med sina två söner (även om hennes lägenhet är ombonad och full med mysiga inredningsdetaljer). Båda kvinnorna är dock adopterade och deras olikheter i livshållning och utseende skapar en spännvid som blir till en bild av den livets mångfald som präglat en stor del av Allens sentida sociala dramakomedier.

Jasmine tål inte Gingers män, varken det förflutnas Augie eller nutidens Chili, men kan inte heller klara av så mycket annat av omvärlden. Tennessee Williams berömda pjäs A Streetcar named Desire/Linje Lusta (1947) har varit en utgångspunkt för den här historien och Blanchett spelade för några år sedan i en omtalad scenuppsättning den nedgångna Blanche, något som de flesta recensenter av filmen varit noga med att påpeka.

Och en liknande konstellation av karaktärer som i Williams pjäs finns i filmen, med Ginger och hennes män som versioner av pjäsens Stella och Stanley, men den är inte en illa dold version av pjäsen utan bra mycket rikhaltigare än så. Mest imponerande är hur Allen, som givetvis skrivit manus själv, lyckas balansera det som riskerat bli en moraliserande skröna om de rika och lögnaktigas fall till att bli en genuint inkännande berättelse om en kvinna som inte kan finna ett verkligt fotfäste i tillvaron.

Om man ska hitta likheter med tidigare gestaltningar av en sådan karaktär slås man av hur nära Blanchetts gestaltning ligger Gena Rowlands i maken John Cassavetes A Woman under the Influence/En kvinna under påverkan (1974): i stort sett samma utseende, samma oförmåga att hantera sin omvärld, samma skörhet och samtal med sig själv som gör att omgivningen tror att hon är galen.

Men Allen plockar även in en personlig referens när Hals senaste otrohet avslöjas: då är det med en mycket yngre fransk au pair och Allens egen otrohet med Mia Farrows adopterade dotter får en spöklik dubblering i hur Blanchett ges ett uppenbart drag av Farrows spelstil i just denna scen.

Karaktärerna i filmen är på ett sätt grovhuggna stereotyper, men Allen får varje figur att bära på flera oväntade och ibland motstridiga drag som gör att skildringen blir såväl nyanserad som både komisk och tragisk. Ett exempel är scenen där den tandläkare, som Jasmine lyckats få ett receptionsjobb hos, i sin kärlekskrankhet blir väl påstridig. Scenen börjar som en komisk bild av hans önskan att förklara sin kärlek (alternativt kåthet) och spelas utifrån hans synvinkel, men när han blir fysiskt påträngande får Allen och Blanchett det att bli uppenbart hur situationen är från hennes synvinkel och hur totalt fel tandläkaren agerat — för att i slutet stanna vid bilden av honom när han lämnats av Jasmine, uppenbarligen både oförstående och i någon mån med insikten om vad han gjort. Liknande nyanser finns i skildringen av Gingers mekanikerpojkvän Chili (Bobby Cannavale), som kunnat bli en råbarkad arbetarklasskille men visar sig vara en känslig själ som t o m gråter när Ginger under en period träffar en annan man.

Visserligen blir några av intrigens vändningar lite väl enkla och slutets uppgång och fall för Jasmine blir en okomplicerad väg för filmens handling att komma till sitt slut, men i centrum står hon likväl, en figur vars drag av lögnerska med socialt samvete Blanchett lyckas fylla med så mycket mänsklighet att en Oscarsnominering är ett givet resultat.

Betyg: 8/10

(Blue Jasmine hade premiär den 23 augusti)

I samarbete med Filmtrailer.se