Julie

Helena Bergström satte för ett par år sedan upp August Strindbergs pjäs Fröken Julie på Stockholms stadsteater. Enligt henne själv tänkte hon under arbetet ständigt på hur en film kunde gestalta triangeldramat kring kön, klass och sexualitet — och nu får vi se dessa tankar realiserade.

Det har blivit en betoning på närbilder och instängt kammardrama i köket på fröken Julies gård. Betjänten Jean (Björn Bengtsson) och kokerskan Kristin (Sofi Helleday) är förlovade, men maktrelationerna gör att grevedottern Julie (Nadja Mirmiran) i sin vilsenhet kan locka Jean till att vara otrogen.

Frigörelsen från överklassens normer gör dock inte Julie lyckligare utan dramat slutar med att hon tar livet av sig.

Eller gör det? I Bergströms film skapar de sista bilderna en tveksamhet, antagligen beroende på en vilja att inte tvinga in den unga kvinnokaraktären i en alltför förutbestämd tragedi, möjligheten till förändring ska finnas kvar.

Strindbergs pjäs är en av hans mest kända och spelade under de 125 år som gått sedan den skrevs. Tolkningarna och konflikterna kring innehållet, vad som drev Strindberg att skriva pjäsen och om det var en bearbetning av hans eget förhållande till den adliga frun Siri von Essen (som spelade Julie vid premiären) har ständigt blivit till en del av själva pjäsen.

Filmatiseringarna har också varit många, Alf Sjöberg gjorde 1951 den version som blivit till riktmärket för senare försök, en närmast film noir-liknande gestaltning där Julies mor blir till styckets onda kraft. När Bergström nu har gjort sin film (med samma skådespelare som på teatern) har hon sagt att hon vill nå ut till en ung publik, vilket märks inte minst i sättet som Julie spelas på. Mirmiran har en visuell framtoning, gestik och replikföring som direkt anspelar på hur Michelle Meadows gestaltade Eva i Johan Klings film Darling från 2007: överklassflickan utan kompass i tillvaron, med förmåga till känslodjup men utan att veta hur hon ska hantera tumultet i det inre — vilket leder till en kylig framtoning i relation till omgivningen.

Bergström och Mirmiran lyckas (till skillnad från Kling och Meadows) inte hitta den balans i karaktärsskildringen som hade kunnat få Julie att bli relevant för en samtidspublik. Samspelet med Bengtsson får inte heller den hetta som gör att deras relation blir trovärdig.

Bengtsson lyckas bättre i att få fram Jeans begär efter en möjlighet att stiga socialt medan Helleday på ett utmärkt sätt får Kristin till att bli något annat än en gammal snipig köksslav, vilket karaktären alltför ofta görs till.

 

Bergström har försökt att, med hjälp av den erfarne fotografen Jens Fischer, skapa olika färgsättning för att få fram skilda känslolägen eller medvetandetillstånd under filmens gång, men det blir alltför otydligt vad färgerna syftar på. Alternativt blir det övertydligt, att den rikare färgskalan vid skildringen av Jeans och Julies barndom indikerar en mer oskuldsfull tid, medan det sepiafärgade betyder att livslusten försvunnit — kanske.

Helena Bergströms debut som filmregissör 2007 med Se upp för dårarna togs av de flesta emot som en överraskande uppfriskande och livfull film, medan könsrollsdramakomedin Så olika (2009) inte alls bemöttes lika positivt och var ett mycket stereotypt försök att visa på genusfördomar i den politiska världen. Med Julie har Bergström tyvärr inte lyckats återfinna debutens livfullhet.

(Julie har premiär den 1 mars)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se