Dom över död man

Malmösonen Jan Troell har alltsedan sina första kortfilmer på 1950-talet haft en alldeles egen ton i sitt bildskapande, en ton som man i brist på bättre ord har kallat lyrisk eller poetisk. Ett dröjande vid detaljer och texturer som lagt betoningen på de centrala karaktärernas (och filmskaparens) upplevelser av situationer och händelseförlopp och inte på hur intrigen fortlöper har gett honom en speciell plats i den svenska filmvärlden. En styrka i det konstnärliga arbetet (som så ofta handlar om att undersöka förutsättningarna i det medium eller konstform man valt att arbeta med), men också en risk när det gäller de mer dramatiska uttrycksformerna: man tenderar att skapa ett alldeles för stillastående verk, utan dynamisk puls och betydelsefulla kontraster.

Problemet framstår med tydlighet i Troells svartvita film om tidningsmannen Torgny Segerstedt, vars berömmelse ligger i hans kritik mot nazisterna före och under det andra världskriget, en kritik som irriterade inte bara de mest reaktionära utan också den svenska statsledningen — men även var ett kraftfullt försvar för en yttrandefrihet som sattes på svåra prov under 1930- och 40-talen (även om han ekonomiskt inte var en speciellt framgångsrik tidningsman).

Segerstedts arbete på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning bär på alla de drag som en hjältehistoria vävs av, men Troell har valt en annan väg. Visserligen får vi alltifrån filmens start 1933 till hans död höra om hur han skriver upprörda artiklar mot Hitler-regimen och vi får se bitar ur dåtidens journalfilmer från Tyskland (och höra statsminister Per Albin Hanssons röst, för övrigt utmärkt spelad av Kenneth Milldoff). Men eftersom Segerstedts inställning etableras från första stund och aldrig förändras tappar den här intrigtråden all dramatisk spänning.

Filmen kommer i stället att handla om hans förhållande till kvinnor — och döden. Att Segerstedts mor dog när han var 8 år (vilket han själv berättar i en klumpig upplysningsdialog) får bli förklaringen till hans relationer till kvinnor — och bli grunden för hur Troell motiverar filmens motto, taget från Segerstedt själv: "Ingen människa tål vid en närgången granskning."

Segerstedt (spelad av dansken Jesper Christensen med en tydlig dansk brytning) blir en stundtals riktigt otrevlig karaktär, men vad värre är — han är alltigenom tråkig. Christensen (som ju är en av den nordiska filmens skickligaste skådespelare) begränsas av Troells fokusering på Segerstedts närmast religiösa (han var ursprungligen teolog) kamp mot Hitler, kvinnofigurerna och de symboliska scenerna när de dyker upp från dödsriket i hans föreställningsvärld, iförda sorgflor. Dödsbesattheten, som det närmast är fråga om (tänk även på den politiska dimensionen och hotet från nazisterna) innebär att det av dramatiken blir till en sorgemässa (även en av Segerstedts älskade hundar dör). Segerstedt dör före kriget tar slut och innan Hitler begår självmord, vilket hans närmaste (som inbegriper hans sista kärlek, sekreteraren Estrid) döljer under hans sista timmar i livet genom att påstå att nazistledaren är borta: Segerstedt kan dö nöjd.

Ett par av kvinnokaraktärerna är det bästa i filmen. Ulla Skoog gör Segerstedts fru, den norskfödda Puste, till en genuint tragisk figur, kärlekssökande men närmast osynlig för maken efter sonens alltför tidiga död (!) och hans öppna otrohet med frun till en av tidningens ägare. Skoog bär skickligt upp Pustes komplexa relation till maken, men hade antagligen behövt fler varierade scener om hon hade funnits med genom hela filmen. Puste dog dock 1934 och efter det är det älskarinnan Maja Forssman (med judiskt ursprung) som fram till sitt självmord under kriget blir det kraftfulla inslaget i hans liv. Pernilla August gör en stark insats (nästan som en fortsättning av bordellmamman i Call girl) och ingjuter liv i scenerna med Christensen. Björn Granath som hennes man Axel lyser också, medan scenen där Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker upp som om de vandrat in från Utvandrar-filmerna trots sin lättsamma ton ger fel associationer.

Troells signum, det ypperliga bildskapandet (här delar han kameraarbetet med Mischa Gavrjusjov), bär tillsammans med Skoog och Augusts insatser upp Dom över död man, som hade mått bättre av att antingen vara en kraftfullare dramatisk skildring av kampen mot nazismen eller ett intimt kammarspel, med färre karaktärer och en mer variationsrik centralkaraktär.

(Dom över död man hade premiär den 7 december)

Betyg: 4,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se