Blondie

Jesper Ganslandt har tidigare blivit uppmärksammad för fiktionslångfilmerna Farväl Falkenberg [2006), Man tänker sitt (2009) och Apan (2009) — alla på olika sätt experiment och med ett uppenbart intresse av att bryta, eller åtminstone töja på, det regelverk som är förhärskande i den konventionella berättande filmen.

När han nu återkommer som regissör är det med en historia som berättats många gånger förr. Det handlar om tre kvinnor som återvänder till sin mammas hus på landet för att fira hennes 70-årsdag: Elin (Carolina Gynning) arbetar som snortande och framgångsrik fotomodell på kontinenten; Katarina (Helena af Sandeberg) är läkare och gift med Janne (Olle Sarri) samt har två döttrar; och Lova (Alexandra Dahlström) bor i London, men verkar mest vara en osäker lillasyster bland de andra, mer stålsatta/framgångsrika kvinnorna. Alla är blondiner.

Men i linje med ett kammarspel av Bergman eller en familjeuppgörelse som Thomas Vinterbergs Festen (1998) kommer det att under filmens gång uppdagas både för oss och för dem själva hur mycket det finns av förträngda aggressioner och plågsamma minnen, något som gör sammankomsten till allt annat än trivsam.

Så, vad är det då som är nytt i just den här versionen? Faktiskt inget.

Jesper Ganslandt

Faktum är att här finns ingen insikt eller något avslöjande som gör att karaktärerna och deras relationer får någon som helst intressant vinkling. Det var faktiskt länge sedan man såg ett familjedrama som inte tillför genren några nya ingredienser. Eller man borde egentligen kalla filmen för en melodram för dess tillspetsade och (i detta fall i negativ mening) teatrala utformande, också för att filmmusiken av Fredrik Emilson (som även gjorde musiken till förra årets Kronjuvelerna, något han blev Guldbaggenominerad för) är så känslosam och stundtals stark att man kommer att tänka på Bernard Herrmanns musik till Hitchcocks Vertigo/Studie i brott (1958), men utan att filmen i övrigt närmar sig denna nivå.

Allt startar med att alla är främlingar inför varandra, vilket upprepas i det oändliga i akt I, medan moderns stroke i akt II gör att allt vänder och leder till att i akt III blir alla så fantastiskt vänliga mot varandra och bara ska kramas hela tiden. Tänk vad en hjärnblödning kan vara bra: mamman blir även hon glad och livlig!

Ganslandt har valt att presentera de tre akterna med texter som anger vilken akt det är tillsammans med tablåer där huvudkaraktärerna under en lång stund står eller sitter i bestämda poser. Detta återkommer också under eftertexterna då de även befinner sig i nya uppställningar. Detta ska antagligen signalera en sorts distansering som, tillsammans med den känslofokuserade musiken, förmodas skapa en kritiskt analyserande blick på familjedramat som utspelas framför oss i publiken.

I en välvillig tolkning av bristen på nyanser, trovärdigt händelseförlopp, absurda repliker eller verkligt liv skulle detta kunna förstås som en önskan hos filmarna att avslöja alla de undanhållanden och lögner som den mänskliga existensen och familjelivet till stora delar består av — men då hade det krävts ett annat handlag av filmskaparna, något i stil med vad Douglas Sirk eller hans beundrare Rainer Werner Fassbinder kunde uppnå.

Nu blir det i stället bara tomma gester. Några gånger hos Göranzon (som i sitt spel här blir till en märklig blandning av naturalismskådisarna Lennart Hjulström och Charlotte Rampling), Dahlström eller Sarri bränner det till, men annars är det stendött.

 Gynning, som många väl kommer att vara nyfikna på, har i stort sett ett ansiktsuttryck (med uppspärrade ögon som signalerar en kombination av förvåning och ilska) och ett tonläge i replikerna — vilket begränsar möjligheterna för filmen att berätta om konflikterna i familjen, det är ju Elin som tydligast kastats ut av modern som ung flicka och det är mellan dem som de största aggressionerna finns.

Förutom Emilsons musik är det i stort sett bara fotografen Linda Wassberg (som även filmade förra årets Apflickorna) som utmärker sig på ett positivt sätt i denna misslyckade produktion.

(Blondie har premiär den 23 november)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se