Skådespelaren Rafael Edholm har på den senaste tiden uppmärksammats för tre händelser. Dels höll han på att dö av en hjärtinfarkt under inspelningen av tv-programmet Superstar celeb i Spanien.
Dels har han sagt att han skulle vilja ha en filmfestival för män eftersom han inte vill skämmas för sitt kön, så långt tyckte han att det absurda i svensk films jämställdhetspolitik gått — varpå kloka personer svarade att han kunde rest till Cannes eftersom det bara var manliga regissörer i årets tävling.
Och dels för att han nu gett sig på att göra en existentiell thriller i Polanskis (1960-tals)anda. Mörkt vatten (har inte den titeln använts ett alltför stort antal gånger redan?), gjord utan ekonomiskt stöd av Svenska Filminstitutet, handlar om mäklaren Daniel (Sverrir Gudnason) som ska sälja en hypermodern villa i den stockholmska skärgården, men passar på att tillbringa helgen i huset tillsammans med Marie (Helena af Sandeberg), chefens hustru. Som moralisk symbol dyker den polske hantverkaren George (Andrzej Chyra) upp, hotfull men med sin egen äktenskapskris som en spegling av mäklartriangeln.
Gott så, det hade kunnat bli en spännande berättelse om livsval och med mångbottnade karaktärsgestaltningar i en genre som kan leverera förhöjda känslouttryck inom en stereotypisk ram. Men då krävs det ett manus med flera betydelselager, en intrig som inte uppvisar så stora orimligheter, ett skådespeleri som stöds av en genomtänkt regi och ett bildspråk som inte använder sig av de mest uppenbara klichéerna i sitt försök att skapa nervkittlingar. Edholms föregående regiförsök med den komiska ansatsen i paltvästern Babas bilar (2006) har tydligen inte medfört en större hantverksskicklighet.
Peter Mokrosinskis foto är i sig i överensstämmelse med scenografins kalla rationalitetsmodernitet, där moraliska hänsyn får vika för ögonblickets lustupplevelse, men berättandet är så övertydligt att man som åskådare undrar om de ytterst ansvariga inte har sett någon film sedan Repulsion (1966) och Cul-de-sac/Djävulsk gisslan (1967) — för att inte tala om hans polska Nóz w wodzie/Kniven i vattnet (1962), varifrån kniven som ligger i vattnet i Edholms film förmodligen hämtats. För att inte tala om filmens musik, som är ett sorgligt hopkok på elektroniskt förstärkta skolfilmsförsök i att skrämmas och ännu ett exempel på den bristande kvalitén i mycket av den svenska filmmusiken.
Problematisk är också sättet att använda det främmande hotet. Visserligen visar sig George inte vara det ondskefulla monster mot det unga svenska paret som de själva misstänker och på så sätt kan filmen sägas visa på ett förödande främlingshat hos de välmående "etniska svenskarna" (för att tala reinfeldtska). Men Daniel och Marie blir så identitetslösa karaktärer att inte ens det spåret i berättelsen blir gestaltat på ett övertygande vis.
Och man kan inte låta bli att undra om inte den stora sten ute i skogen som Daniel under en av de spänningslösa jakterna gömmer sig bakom är samma sten som hade huvudrollen i en annan av det senaste årets svenska filmmisslyckanden i thrillergenren, Försvunnen (2011). Tala om återanvändande.
(Mörkt vatten hade premiär den 13 juni)
Betyg: 2/10 (helt och hållet baserat på Mokrosinskis foto)
Och dels för att han nu gett sig på att göra en existentiell thriller i Polanskis (1960-tals)anda. Mörkt vatten (har inte den titeln använts ett alltför stort antal gånger redan?), gjord utan ekonomiskt stöd av Svenska Filminstitutet, handlar om mäklaren Daniel (Sverrir Gudnason) som ska sälja en hypermodern villa i den stockholmska skärgården, men passar på att tillbringa helgen i huset tillsammans med Marie (Helena af Sandeberg), chefens hustru. Som moralisk symbol dyker den polske hantverkaren George (Andrzej Chyra) upp, hotfull men med sin egen äktenskapskris som en spegling av mäklartriangeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar