Fright Night

Fright Night är ännu ett exempel på en illa genomförd nyinspelning av ett original från 1980-talet. Tom Hollands film från 1985 var i sina bästa stunder en kraftfull effektfest, medan Craig Gillespie (som 2007 gjorde den kluriga Lars and the Real Girl) visar sina reklamfilmserfarenheter genom att inte kunna strukturera och rytmisera scenerna. Det blir till ett uppradande av tablåer där figurerna står och pratar om vad de tycker och känner, i stället för att det visas i ett agerande. Filmen har inte heller gått särskilt bra i USA.

Visserligen finns ett antal scener där det är meningen att vi ska häpna över effektskapandets storslagenhet, men utan en uppbyggnad och förankring i de centrala karaktärernas svårigheter — i detta fallet att Charley (Anton Yelchin) fått en brutal vampyr, Jerry (Colin Farrell), som granne i Las Vegas — blir det inte till någon utveckling av historien.

Gillespie kunde i Lars and the Real Girl komma undan med en liknande brist på uppbyggnad tack vare att situationen med en känslohämmad man som ser på sin postorderdocka som en verklig kvinna var så skruvad (och filmen riktad till ett specifikt publiksegment intresserad av indie-präglade teman och estetiska val) att karaktärsteckningen mindre handlade om intrigen än att följa Lars vardagliga förehavanden. 

Men med en vampyr som granne och frågan hur Charley (och hans mamma och flickvän) ska klara av detta hot finns inte utrymme för skruvad konstfilm.

Jerry är alltså en nyinflyttad granne, i denna version i Las Vegas, som är en lämplig ort för en vampyr att gömma sig på: dels för att alla jobbar på nätterna i underhållningstemplen, dels för att fastighetskrisen gör det möjligt att utan större problem flytta in i ett ledigt hus.

Charleys mamma Jane (Toni Collette) är först fascinerad av Jerrys unga maskulinitet, men Charley får henne på andra tankar efter att han upptäckt att Jerry håller offer instängda i sitt hus. Och hur kan Charley upptäcka det? Ja, det är inte så konstigt, Jerry utstrålar ond vampyr från första bildrutan.

Ett av problemen med filmen är att det finns en dubbel kommunikation med åskådarna: dels ska detta vara en skräckfilm där vi ska rysa, dels ska den innehålla blinkningar till genrens fans och (speciellt) till dem som sett originalet. Och detta senare tar över, i kombination med Gillespies reklam/konst-stil i så hög utsträckning att det varken blir hackat eller malet.

Eftersom frågan om Jerrys vampyridentitet aldrig sätts ifråga av oss åskådare eller Charley blir berättandet inte uppbyggt på ett spännande sätt utan (liksom i så mycket samtida film inom alla genrer) som en växling mellan effekttunga actionscener och stolpiga "stand-and-deliver"-moment, där allt förklaras i ord.

Men eftersom inte heller 3D-effekterna används på ett särskilt intressant sätt, filmen hade lika gärna (eller hellre) kunnat vara i 2D, fungerar dessa (data)spelinfluerade ögonblick inte som förhöjande sekvenser.

Bäst är David Tennant som vampyrjägaren Peter Vincent (spelad med genuint vriden humor i originalet av Roddy McDowall).

Betyg: 3/10