Kronjuvelerna

48 miljoner kronor sägs Ella Lemhagens nya film ha kostat. Miljöer har hittats i Litauen, för den sagostämning som både regissören och medmanusförfattaren Carina Dahl (på vars roman Familjelyckan från 2008 filmen bygger) önskade. Och Anders Bohmans bilder har för det mesta ett sug man inte alltid upplever i svensk film, tillsammans med en stundtals fantasifull klippning borde detta borga för en film av hög kvalité.

Varför har då den färdiga filmen så lite av detta?

Huvudsakligen beror det på det alltför ambitiösa manuset, man vill berätta så mycket om så många olika karaktärer med så olika målsättningar att filmen blir till en svag variant av en tv-serie. Visserligen kommer en tv-version som är en timme längre senare i år, den kanske kan fylla ut några av de mest påfallande luckorna i berättelsen, men för en två timmars biograffilm borde man ha koncentrerat sig på några av figurerna och berättat deras historier mer utförligt.

Filmer som har prägeln av att vara sammandrag av en hel säsongs serie på tv är inget ovanligt, se bara Colin Nutleys tredje Änglagård (2010), men i Kronjuvelerna finns även svagheten i en litterärt präglad dialog. Lemhagen har uppenbarligen inte kunnat frigöra sig från en begränsande bundenhet vid det skrivna ordet när hon haft berättelsens upphovskvinna med sig i manusskrivandet, när den visuella fantasin i stället borde få ha fått mycket större betydelse i sammanfogandet av historien.

Dialogen ska antagligen bidra till den stilisering som även präglar det visuella, men skapar i stället stundtals intrycket av att vara en gymnasieföreställning av en skolpjäs, med symboliska övertydligheter.

Till detta bidrar också den alltför förstärkta polariseringen i historien mellan den bohemiska och konstnärliga familj som huvudkaraktären Fragancia (Alicia Vikander) lever i (fadern är alkemist och kommen från en latinsk kultur gubevars) och fabrikörsfamiljen, som präglas av sadism, en (ursvensk) kapitalist som också är våldtäktsman och en son, Richard (Bill Skarsgård), som är så osäker på sin egen identitet att han orsakar Jesus (Fragancias lillebror) död. Men eftersom Jesus har Downs syndrom har han också ett hjärta av guld och kan ha sin egen berättarröst i filmen, allt för att visa de goda intentionerna med berättelsen.

Fragancia har också en egen berättarröst, vilket gör anknytningen till Lemhagens genombrottsfilm Drömprinsen - filmen om Em (1996) uppenbar. Här finns en (ibland) likartad ton i sättet att berätta om en flickas sätt att växa upp, hur hon ser på vuxenvärlden och hennes möte med pojkar, i detta fallet inte bara Richard utan även ishockeyhjälten Pettersson-Jonsson (med nära släktskap till Pelle Persson i Drömprinsen), spelad av Björn Gustafsson.

I ett försök att få någon ordning på alla de centrifugala krafter som slänger iväg berättelsen åt olika håll finns i filmen en brottsutredning, med ett polisförhör av Fragancia, som avser att styra upp händelsekedjan. Problemet med både brottsintrigen (vem skjuter Richard i filmens inledning?) och förhöret är att det aldrig blir spännande: Lemhagen förmår varken som manusförfattare eller regissör att skapa ett intresse och en nyfikenhet för denna räddningsplanka.

Att sedan skådespeleriet på vissa håll är alldeles utmärkt förmår inte lyfta Kronjuvelerna till någon majestätisk nivå.

Betyg: 4/10