Kronjuvelerna

48 miljoner kronor sägs Ella Lemhagens nya film ha kostat. Miljöer har hittats i Litauen, för den sagostämning som både regissören och medmanusförfattaren Carina Dahl (på vars roman Familjelyckan från 2008 filmen bygger) önskade. Och Anders Bohmans bilder har för det mesta ett sug man inte alltid upplever i svensk film, tillsammans med en stundtals fantasifull klippning borde detta borga för en film av hög kvalité.

Varför har då den färdiga filmen så lite av detta?

Huvudsakligen beror det på det alltför ambitiösa manuset, man vill berätta så mycket om så många olika karaktärer med så olika målsättningar att filmen blir till en svag variant av en tv-serie. Visserligen kommer en tv-version som är en timme längre senare i år, den kanske kan fylla ut några av de mest påfallande luckorna i berättelsen, men för en två timmars biograffilm borde man ha koncentrerat sig på några av figurerna och berättat deras historier mer utförligt.

Filmer som har prägeln av att vara sammandrag av en hel säsongs serie på tv är inget ovanligt, se bara Colin Nutleys tredje Änglagård (2010), men i Kronjuvelerna finns även svagheten i en litterärt präglad dialog. Lemhagen har uppenbarligen inte kunnat frigöra sig från en begränsande bundenhet vid det skrivna ordet när hon haft berättelsens upphovskvinna med sig i manusskrivandet, när den visuella fantasin i stället borde få ha fått mycket större betydelse i sammanfogandet av historien.

Dialogen ska antagligen bidra till den stilisering som även präglar det visuella, men skapar i stället stundtals intrycket av att vara en gymnasieföreställning av en skolpjäs, med symboliska övertydligheter.

Till detta bidrar också den alltför förstärkta polariseringen i historien mellan den bohemiska och konstnärliga familj som huvudkaraktären Fragancia (Alicia Vikander) lever i (fadern är alkemist och kommen från en latinsk kultur gubevars) och fabrikörsfamiljen, som präglas av sadism, en (ursvensk) kapitalist som också är våldtäktsman och en son, Richard (Bill Skarsgård), som är så osäker på sin egen identitet att han orsakar Jesus (Fragancias lillebror) död. Men eftersom Jesus har Downs syndrom har han också ett hjärta av guld och kan ha sin egen berättarröst i filmen, allt för att visa de goda intentionerna med berättelsen.

Fragancia har också en egen berättarröst, vilket gör anknytningen till Lemhagens genombrottsfilm Drömprinsen - filmen om Em (1996) uppenbar. Här finns en (ibland) likartad ton i sättet att berätta om en flickas sätt att växa upp, hur hon ser på vuxenvärlden och hennes möte med pojkar, i detta fallet inte bara Richard utan även ishockeyhjälten Pettersson-Jonsson (med nära släktskap till Pelle Persson i Drömprinsen), spelad av Björn Gustafsson.

I ett försök att få någon ordning på alla de centrifugala krafter som slänger iväg berättelsen åt olika håll finns i filmen en brottsutredning, med ett polisförhör av Fragancia, som avser att styra upp händelsekedjan. Problemet med både brottsintrigen (vem skjuter Richard i filmens inledning?) och förhöret är att det aldrig blir spännande: Lemhagen förmår varken som manusförfattare eller regissör att skapa ett intresse och en nyfikenhet för denna räddningsplanka.

Att sedan skådespeleriet på vissa håll är alldeles utmärkt förmår inte lyfta Kronjuvelerna till någon majestätisk nivå.

Betyg: 4/10

Hasse Alfredson 80 år

80 år just i dag!

Grattis Hasse!

Det är onekligen som revy- och showskapare som Hasse Alfredson (tillsammans med Tage Danielsson) haft sin största betydelse i nöjes-Sverige, men liksom Tage har Hasse hunnit med att regissera en del filmer.

Bästa egna filmen är tveklöst Den enfaldige mördaren (1982), där Stellan Skarsgård och Hasse själv gör oförglömliga rollprestationer.

Men efter ytterligare några filmer, och inte minst Tages död 1985, så sinade Hasses kreativa energi när det gällde de egna filmprojekten.

Men han kom i stället att fortsätta sitt skrivande och att spela i andra filmskapares alster.

Senast som spionchefen Evert Gullberg i Millennium-seriens Luftslottet som sprängdes (2009), en karaktär som Hasses son Daniel lät försvinna ur handlingen på ett våldsamt sätt.

Låt oss hoppas att Hasse, trots de krämpor han numera har, får flera härliga år till på Söder och Österlen!

Super 8

Kombinationen J.J. Abrams och Steven Spielberg låter som en våt dröm för varje filmproducent med medieuppmärksamhet och kassaintäkter som ledstjärnor i sin verksamhet.

Spielbergs inflytande på den senaste fyra decenniernas filmkultur kan inte överskattas och Abrams fick med tv-serierna Alias (2001-2006) och  Lost (2004-2010) ett genombrott som han använt för att skapa sig ett namn även inom film.

Mission Impossible III (2006)

och Star Trek (2009) visade att han kunde hantera det längre filmiska berättandet på ett fullt godtagbart sätt och när han nu gett sig i kast med att gå tillbaka till sin ungdoms filmbesatthet i Super 8 har resultatet blivit relativt gott.

Han har visserligen i hög utsträckning använt sig av flera tidigare filmer för att utforma sin småstadsvärld i mellanvästerns Ohio år 1979, inte bara Spielbergs egen E.T. (1982) utan även hans berättelse The Goonies i Richard Donners (skrikiga) version från 1985


samt Rob Reiners Stephen King-berättelse Stand By Me (1987), för att nu bara nämna några.

Och genren rymdinvasion har ju använts åtminstone alltsedan 1950-talet i amerikansk film, så inte heller här skapar Abrams något nytt.

Men genomförandet har en dramatisk och karaktärscentrerad fräschör som gör att man som åskådare inte störs av det (alltför) välbekanta.





Abrams har också lyckats i arbetet med de unga skådespelarna, inte minst Elle Fanning som spelar Alice, det spirande romantiska intresset i huvudkaraktären Joes (Joel Courtney) liv.
Men ambitionen att säga något moraliskt upplyftande, ett drag som präglat även Spielbergs filmer, tynger den sista delen av filmen på ett olyckligt sätt.

Det måste visas att Joe har lärt sig att gå vidare i livet efter mammans död i en olycka några månader tidigare och den känslomässiga återföreningen med pappa polisen blir alltför sentimentaliserad för att vara rimlig.

Och den varelse som sedan ett halvsekel är inspärrad på jorden, och vars flykt vid en tågurspårning  sätter igång hela händelseförloppet, blir till en alldeles för övertydlig symbol för den sinnestillstånd som finns under Joes städade yta.

För att denna morallektion skulle fungera dramatiskt hade krävts en betydligt svartare skildring av Joes liv, men filmskaparna har uppenbarligen inte velat ha temat som en undertext utan velat försäkra sig om att vi förstår att "monster-på-rymmen"-historien egentligen handlar om något "viktigare".

Vilket är synd, för den kopplingen förstår vi själva och det livfulla i skildringen av kompisgänget riskerar att dränkas i en sentimentalitet som Abrams och Spielberg gott kunnat undvika.






BETYG: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se