Sanctum

James Cameron är det stora affischnamnet när grottforskningsäventyret Sanctum nu får 3D-premiär.

Och det är fullständigt rimligt, för regissören Alister Grierson har uppenbart fått inta platsen bakom Cameron under hela skapandeprocessen.

 

Historien har som kärna far-son-konflikten mellan grott-människan Frank (Richard Roxburgh) och hans 17-årige son Josh (Rhys Wakefield), som tycker att pappan får andra människor att gå i döden för hans besatthet i att befinna sig i underjorden.

Subtiliteten i karaktärsskildringen kan utläsas av att Frank uppenbarligen är helt medveten om skälen till detta, eftersom han har en hel lång förklaring till hur hela tillvaron blir lättbegriplig när han befinner sig i grottorna — glöm allt vad undertexter och obearbetade konflikter heter, här befinner sig allt på ytan (!).

Till Esa'ala-grottorna i östra Papua nya Guinea kommer kapitalisten och forskningsfinansiären Carl (Ioan Gruffudd) med sin babe Victoria (Alice Parkinson) och tillsammans med Franks kompanjon George (Dan Wylie) och den mer hemtame Luko (Cramer Cain) hamnar de med Frank och Josh djupt ner i grottsystemet när en orkan plötsligt slår till — allt för att testa deras moraliska halt.

 

En av de mer tveksamma aspekterna av Sanctum är hur berättelsen konsekvent mönstrar ut alla de som inte passar in i stereotypen av vit maskulin manlighet. Först att offras, innan orkanen slår till, är den något äldre Judes (Allison Cratchley), som genom trötthet och panik dör precis när hon och Frank upptäckt en stor vattenfylld grotta.

Sedan fortsätter det med att icke-vita, kvinnor och rikemanspiltar går åt, tills att en tordönsröstad australiensare får föra vidare sin överlevnadsinstinkt till sin son — som en lektion i hur man bäst reder sig i världen.

Kopplat till denna stundtals stötande utslagningsmekanism kommer att äventyret aldrig blir till något särskilt spännande överlevnadstest.

Karaktärerna genererar knappast någon empati och vad de överhuvudtaget gör där är totalt ointressant. det verkar som om de ska upptäcka en underjordisk flodförbindelse ut i havet, men det blir till något som filmen i stort sätt struntar i.

Till skillnad från Jurassic Park (1993), som det finns vissa likheter med, har överlevnadsprovet inte någon dimension av vidare etisk diskussion, utan här gäller det att grabben lär sig att bli en tuff karl.

Då hjälper det inte att den tredje bilddimensionen stundtals är slående, det endimensionella i gestaltningen av figurer och relationer sänker expeditionen.

I samarbete med Filmtrailer.se