Love and Other Drugs

När man letar efter bilder från Love and Other Drugs är de man hittar till 99% på stjärnorna Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway i avancerade stadier av okläddhet. Och sällan har väl två så välkända skådespelare varit utan kläder så mycket i en film riktad till den allmänna publiken. Och sällan har det väl både praktiserats och explicit pratats så mycket om sex i en Hollywoodfilm som inte klassats som "erotisk thriller". Hur kan det nu komma sig?

Jo, den här historien ska handla om hur man kan lära sig lita på den djupa kärleken, ställa upp för varandra i vått och torrt, "in sickness and health" och inte nöja sig med en samtida version av Erica Jongs knapplösa knull.

För det är vad charmören Jamie (Gyllenhaal) ägnar sig åt — till skillnad från sin korpulente och sluskige lillebror Josh (Josh Gad) som blivit rik på finansspekulationer. Berättelsen går alltså ut på att Jamie ska lära sig vad äkta kärlek är och inte springa efter närmaste kvinna, som en vardagslivets James Bond, i vad som kallats en samtida version av snyftarklassikern Love Story (1970).

För att detta lärostycke ska fungera låter Edward Zwick (som varit medmanusförfattare och regissör) honom träffa Maggie (Hathaway), attraktiv 26-åring med begynnande Parkinsons. 

Och hon får också lära sig att lita på en annan människa — dvs man, eftersom hon i övrigt är en god själ som lotsar fattiga pensionärer till Kanada för att de ska kunna köpa billig medicin (man kan nästan tro att hon är syster till Michael Moore).

Övriga inslag i filmen finns enbart till för att vara komiska varianter av sökandet efter de äkta känslorna och relationerna, med en socialt ansvarsfull tendens man känner igen från andra filmer och tv-serier som Zwick tidigare gjort, till exempel

 thirtysomething/Livet runt de 30 (1987-1991),

Glory/Ärans män (1989),

                                                          Blood Diamond (2006) och

 Defiance/Motstånd (2008).

Nu kan detta låta som om Love and Other Drugs är en svårsmält soppa, men riktigt så illa är det inte.

Gyllenhaal är riktigt effektiv som kraftfull hingst, Hathaway lyckas undvika de värsta snyftdimensionerna av denna romantiska komedis hantering av en sjukdom så (hittills) obotbar som Parkinsons och deras samspel är både roligt och effektivt för det mesta.

Men när Zwick låter Hathaway besöka en alternativ läkarkongress och gör detta till en tårfylld och samtidigt hoppfull manifestation för de drabbades kampvilja får ändå de humanistiska ambitionerna överflygla de dramatiska rimligheterna i alltför hög grad.

I samarbete med Filmtrailer.se