Gudar och människor

 Des hommes et des Dieux/Gudar och människor inleds med ett citat från Psaltaren 82: "Jag har sagt att ni är gudar, ni är alla den Högstes söner. Men ni skall dö som människor — och falla som furstar!" Ett lämpligare sätt att ange vad filmen handlar om kan knappast tänkas. 

Utifrån denna sentens presenterar Xavier Beauvois, 43-årig regissör sedan tjugo år, en till största delen intensivt lågmäld och eftertänksam skildring av en grupp trappistmunkar i Algeriet 1996 och deras sätt att hantera det eskalerande hotet från islamska terrorister. Filmen har fått ett stort genomslag i Frankrike, blivit deras förslag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film och fick även det Stora Jurypriset i Cannes 2010.

I en tradition som närmast kan betecknas som minimalistisk-existentialistisk konstfilm (med hyllade utövare som Dreyer och Bresson) får vi följa de åtta munkarnas själskval kring om de ska fly för sina mänskliga liv eller stanna kvar och fullfölja sin uppgift att inte bara sprida den kristne gudens ord utan också bistå den näraliggande byns människor med livsråd och läkarinsatser.

I detta får vi främst följa broder Luc (Michael Lonsdale), som både ger en ung flicka sina tankar om hennes kärlekskval och ser till att medicin delas ut till den fattiga befolkningen.

Berättelsen tar en vändning från den långsamma skildringen av det vardagliga livet vid Atlasbergen till den livshotande konflikt som blir till det existentiella dramat för munkarna när en grupp av muslimska terrorister, som nyligen överfallit och dödat kroatiska byggnadsarbetare, anländer och kräver sjukhusvård.

Munkarnas ledare Christian (Lambert Wilson) lyckas få Ali Fayattia, ledaren för gruppen, att förstå att medicinen är till för byborna och att de lever i fred med traktens muslimer. Ali inser också att de kommit på just julnatten och tar avsked med ett handslag, en gest som överraskar Christian. Men hotet kvarstår och munkarna förstår att om de stannar så kommer de med all sannolikhet att dödas av någon annan grupp vapenförsedda män.

Eller det kan lika väl bli landets militär som dödar dem. Vid upprepade tillfällen beskriver munkarna dem som en del av den korrupta statsapparaten och lokalbefolkningen vill inte ha något skydd av militären, de ses som lika farliga som de extrema islamisterna — vilket gör att militären misstänker att munkarna hjälper fienden.

Kring dessa (k)val spinner så Beauvois och medmanusförfattaren Etienne Comar en engagerande och inträngande berättelse, baserad på faktiska händelser i Algeriet för femton år sedan, i inledningsfasen på det som blivit till en alltmer påträngande del av den västerländska vardagen.

Och det är från ett utpräglat europeiskt-kristet perspektiv som händelserna skildras.

 Det är de franska munkarnas själskval som står i centrum, vilket på ett sätt är fullständigt rimligt — men samtidigt hade man kunnat tänka sig att de överväganden som de islamistiska vapenförsedda grupperna måste genomgå hade kunnat spegla munkarnas existens på ett dramatiskt tacksamt sätt. Det finns ett antal nyanseringar i berättelsen som gör att den undviker att bli till en enkel uppdelning av hjältar och skurkar: den algeriska staten representant säger till exempel till Christian att Frankrike hindrat landets utveckling (antydande att detta orsakat terrorismen), Ali Fayattia är inte en skjutgalen mördare och umgänget med lokalbefolkningen präglas av ömsesidig respekt.

Och när den sårade islamisten behandlas av Broder Luc finns en högst intressant bildkomposition som anknyter till både

Kristus-ikonografi,

anatomimålningar av Rembrandt

 och de berömda bilderna på den döde Che Guevara. 

 Men samtidigt blir ändå de som inte redan har ett fredligt umgänge med västerlandet till det ogripbara onda, medan lokalbefolkningen inte kan skydda sig själva utan önskar ha munkarna som skydd — likt västernfilmens revolvermän eller Kurosawas sju samurajer (fast utan vapen).

Detta kan kanske även bidra till att förklara filmens popularitet i Frankrike (och de översvallande recensionerna här i landet): vi får här en bild av tvekande och tvivlande Guds män som tvingas konfronteras med sin mänskliga skröplighet men till slut står stark i anden, en bild av inte bara religionens representanter utan också en självbild för det intellektuella skiktet.

 Munkarnas vandring genom filmen blir också till en version av Kristus sista tid, med insikten om den annalkande döden, tvivlet och den sista Golgatavandringen — förebådad av den sista måltid som för munkarna ackompanjeras av en för dem osedvanligt ljudstark bandupptagning av Tjajkovskijs "Svansjön" och en följd av närbilder på munkarnas ansikten när de går från oro till glädje, upprymdhet samt slutlig insikt om vad som komma skall.

Slutbildens marsch uppför det dimmiga berget blir på detta sätt en bekräftelse av inledningens Bibel-citat: de dör som människor, men faller som furstar.

se Aftonbladets recension

I samarbete med Filmtrailer.se