Alejandro G Iñárritus The Revenant är en av de stora
favoriterna inför den (hårt kritiserade) kommande Oscar-galan med sina tolv
nomineringar, inte minst efter att ha fått tre tunga Golden Globe-statyetter
(drama, regi och huvudroll) av den utländska journalistkåren i Hollywood för
ett tag sedan.
Filmen har inspirerats av Michael Punkes roman från 2002 som
baseras på den hårresande och sanna historien om pälsjägaren Hugh Glass
(Leonardo DiCaprio) som under en jaktexpedition 1823 i den vintriga del av
Vilda Västern som nu är Montana och South Dakota blir lämnad av sina kollegor
efter att de blivit överfallna av den lokala indianstammen Arikari och Glass senare
blivit skadad av en björnhona.
En stor del av filmen handlar om hur Glass på ett närmast
mirakulöst sätt lyckas överleva i de frusna bergen så att han kan få hämnd på
den som under hela berättelsen varit hans fiende, jägaren John Fitzgerald (Tom
Hardy).
Glass färd präglas också av minnen av hur hans Pawnee-hustru
och hennes stam utplånades av vita militärer, minnen som präglas av både en
naturreligiositet och en tydlig katolsk offersymbolik, förstärkt av Fitzgeralds
mord på Glass son Hawk (en son som inte fanns i verkligheten).
Glass upplevelser har gett upphov till en annan filmatisering,
Man in the Wilderness/Mannen i vildmarken (1971) med Richard Harris, året efter
hans strapatser i den västernrevisionistiska klassikern A Man Called Horse/Horse.
Och historien lånar sig väl till ett ifrågasättande av pionjärernas heder och
moral, inte minst de vitas slakt på både bytesdjur och indianstammarna — något
som Arikara-ledaren får yttra i en något övertydlig scen.
Överlag så är Iñárritu film präglad av en förenkling som
inte fångar upp komplexiteten i berättelsen särskilt väl. Stundtals får en som
åskådare känslan av att se en märklig kombination av Tom Hanks som Robinson
Crusoe-figur i Cast Away (2000) och Costner-rullen Dances with Wolves/Dansar
med vargar (1990).
Och Iñárritu satsar mer på visa DiCaprios plågade ansikte
gång efter gång eller spektakulära stridsscener (som den inledande attacken —
upplevelsemässigt i nivå med Spielbergs chockerande öppning av Saving Private
Ryan/Rädda menige Ryan [1998] — eller det makalösa anfallet av björnen) än att
skärskåda rollfigurernas motsägelsefulla drag. Det gör också att historien om
överlevaren/återvändaren/den återuppståndne (betydelsen av det engelska ordet
revenant) blir till en väl enkel hämndhistoria, en stapelvara från den
billigare actiongenren.
Det som gör filmen riktigt sevärd är främst de storslagna miljöerna,
filmade i naturligt ljus av den mästerlige Emmanuel Lubezki (som kanske för
tredje året i rad får en Oscar, efter Gravity och Birdman). Med den nya
digitala kameran Alexa 65 får han samspelet mellan människa och natur att vibrera
av sinnlighet och känslor, inte märkligt att han så ofta har arbetat med
Terrence Malick. Musiken av Ryuichi Sakamoto skapar också en alldeles speciell
stämning i samverkan med de majestätiska bilderna.
Men även flera av skådespelarinsatserna i denna totalt
mansdominerade film (som inte på något vis klarar Bechdel/Wallace-testet) är
praktfulla: DiCaprio såklart som går in för självplågeriet med liv och lust;
och Tom Hardy gör en av sina numera förväntade starka insatser som styckets
skurk, bärande på mer motsägelsefulla drag än vad Iñárritu vill lyfta fram.
Så trots nomineringar och priser (och att Iñárritu redan
förra året fick en Oscar) så är The Revenant inte 2015 års bästa film.
Betyg: 7 (av 10)
(The Revenant har premiär den 29 januari)
