David Finchers nya film Gone Girl har mötts av så starka
lovord efter visningen på filmfestivalen i New York att förväntningarna
skruvats upp inför den mer allmänna världspremiären. Tyvärr lever filmen inte
upp till att vara det nästintill mästerverk som de amerikanska kritikerna
hävdat att den är.
Fincher har alltsedan den tredje Alien-filmen för drygt
tjugo år sedan, då han av filmkritiker sågades jäms med fotknölarna, haft ett
något varierat förhållande till denna yrkeskår. Vissa har alltifrån Seven 1995
ansett att han är en spänningens mästerregissör i nivå med Hitchcock, andra att
hans långdragna epos må ha intressanta grundidéer men att han manglar dem
sönder och samman och inte vet när han ska avsluta filmerna.
För min del är Fight Club (1999) den enda av filmerna som
kan mäta sig Seven i kvalité när det gäller spänning och intresseväckande tema.
Flera av de andra (Zodiac [2007], The Curious Case of Benjamin Button/Benjamin Buttons otroliga liv [2008],
Social Network [2010]) är liksom Alien 3 så obalanserade vad gäller de olika
berättarelementens delar att de tappar sin styrka, medan The Game (1997) och
The Girl with the Dragon Tattoo (2011) tappar spänningsmomentet ganska snart.
Detta gäller också Gone Girl. Historien handlar om hur en
gift kvinna (spelad av Rosamund Pike, en begåvad aktris som här verkar ha fått
alldeles för lite understöd i sin tolkning av Fincher) försvinner från hemmet
och hur mannen anklagas för att ha dödat henne — men allt är inte som det
inledningsvis verkar.
Upplagt för en typisk Hitchcock-film (in till avslöjandet av
vad som verkligen hände ungefär i mitten av filmen, som i Vertigo/Studie i
brott [1958]) — men utan ett uns av spänning!
Inledningens anklagande av maken Nick (Ben Affleck) hade
krävt att hans skuld på något vis hade framstått för oss åskådare (och inte
bara för filmens lättmanipulerade poliser) som trolig, men med Afflecks vanliga
träbock-agerande blir den flegmatiska inställning han verkar ha till hustruns
försvinnande (och som gör honom än mer misstänkt i polisens ögon) bara till en
sömngångaraktig introduktion till mysteriet.
När sedan filmen avslöjar vad som faktiskt skedde görs det
på ett så snabbt sätt att det intrikata i lurendrejeriet inte får sin fulla
verkan — det är också möjligt att man från filmskaparnas sida snabbat på
sekvensen som att försök dölja de orimligheter som den innehåller.
 |
| Fincher och Affleck |
Det finns en hel del andra logiska omöjligheter i resten av
intrigen och som inte det vore nog är bilden av media (inte minst kvinnliga
programledare) och dess publik så ensidigt negativ att dessa delar blir till
ointressanta tillägg.
Berättelsen har i grunden ett giftigt äktenskaps/relationstema
(som Hitchcock ofta hade i sina filmer) som efterkrigstidens amerikanska film
noir använde sig av till mästerskap, men i Gone Girl har man valt att på ett
övertydligt sätt poängtera detta för att poängen med berättelsen ska framgå.
Om övertydlighet, spänningsfrånvaro och brister i
karaktärsteckningen ska lastas på romanförlagans författare och tillika filmens
manusförfattare, den f d tv-journalisten Gillian Flynn, eller på Fincher går
väl inte att reda ut här och nu — men Gone Girl är en rejäl besvikelse.
Betyg: 3/10
(Gone Girl har premiär den 3/10)