Musikern Nick Cave står i centrum i filmen 20,000 Days on
Earth, en av de bästa s k dokumentärer som gjorts under de senaste åren.
Själv har jag inte följt hans karriär från det sena
1970-talets (post)punkscen över 80-talets och millennieskiftstidens litterära och
filmiska bana, men porträttet som Iain Forsyth och Jane Pollard gjort kring
hans filosoferande, fantasier, samtal med psykoanalytiker, med musiker och
arkivarier samt några konsertinslag gör att bilden av honom som konstnär blir gnistrande
tydlig.
Att han själv till stor del har kontrollerat filmens tillblivelse blir
i det här sammanhanget inget problem, (nästan) bara en styrka.
Det betyder antagligen inte att jag kommer att lyssna mycket
mer på hans musik, däremot att inse vad en film kan ge i fråga om närhet och
insikt vad gäller en människas inre. Dokumentärformen sätter ofta ganska
strikta gränser för vad som kan — eller (ännu mer) kan tänkas — göras, på så
sätt att observationer av det dokumenterade och intervjuer blir det
dominerande, möjligen med inslag av en förklarande
berättarröst.
 |
| Forsyth, Cave och Pollard |
Här har regissörerna Forsyth och Pollard (som i flera år jobbat inte bara med Cave i olika videoprojekt men också med många andra i konstpop/rock-genren) lyckats få Caves
dominerande personlighet att inte bli överväldigande utan genom en blandning av
iscensättningar och observationer få honom att framträda både med en klar och
tydlig kärna i karaktären och ge en mångskiftande bild, inte utan en viss
humor.
Rådet till låtskrivare att om man inte kan komma på en bra text så kan
man alltid låta ett spädbarn och en mongolisk psykopat förenas i ett rum med en
clown (gammal surrealistisk princip): om inte det sätter igång idéerna så kan
man skjuta clownen.
Caves musikdramatik bär på pretentioner och känslotyngd och
kan i vissa delar bli till en konstpopklump som har svårt för att lyfta, men
insatt i ett större sammanhang som här får det sin relevans.
Skildringen av
föräldrarna, inte minst relationen till den tidigt avlidne pappan, glimtarna av
turnélivet med The Bad Seeds och The Birthday Party samt rotandet i
Cave-arkivet balanseras mellan seriös livsfilosofi och galghumoristisk distans,
allt i ljuset av ett lugnt familjeliv i badorten Brighton som verkar ha fått
Caves svärta att bli till en hälsosam ingrediens i livet.
Och det blir tydligt att Caves centrala konstnärliga
drivkraft är tanken att minnet är det som konstituerar oss människor. Hans
rädsla för att förlora sitt eget minne är också det som får honom att skriva
sina långa svepande och berättande texter som ett sätt att hålla kvar sin
identitet, efter 20 000 dagar på jorden.
Betyg: 9/10
(20,000 Days on Earth har premiär den 26/9)
