On the Road

Jack Kerouacs On the Road/På drift är en av dessa närmast mytologiska texter som många genom åren har haft åsikter om, men färre har läst. Sedd som en del i den kulturella brytningsperiod som ledde fram till 1960-talets kulturella omvandlingar i västerlandet var den en text som utgick från en livserfarenhet baserad på 30-talets depression och det andra världskrigets förödelse.

 

Man kan med fog hävda att romanen (som baserades på händelser i slutet av 40-talet och skrevs 1951 i den version som är grunden för romanen när den gavs ut 1957) bär på de förändringar inom såväl filosofi som populärkultur och sexualitetsvanor som omväxlande har benämnts existentialism, rockkultur och beat-eran. 

Det senare epitetet kom att häfta vid Kerouacs litterära karriär ända fram till hans död 1969 och har kommit att definieras på en mängd olika sätt.

Klart är att ambitionen hos Kerouac och de vänner som kom att få sina fiktiva motsvarigheter i On the Road försökte hitta sätt att gestalta och leva den nya livserfarenhet som efterkrigseran medförde. Liksom den neo-realistiska filmen i Italien eller bebopen inom jazzen handlade det om att försöka skaka av sig den gamla världens vanor och föreställningar och hitta adekvata uttryck för den nya värld som höll på att formas efter nazismens förödelse.

Just denna tydliga koppling mellan verklighetens händelser och människor samt bokens händelser och människor har kommit att bli till en hämsko när romanens litterära kvalitéer har bedömts. Kerouac fick tidigt kritik för att han i stort sett bara skrivit ner sina dagboksanteckningar, att det inte fanns någon litterär gestaltning.

Och visst var boken byggd på hans möten med Neal Cassady, Allen Ginsberg, William Burroughs och andra, men den hade en mer klassisk uppbyggnad som lärostycke i att mogna som människa än vad många insett. Och detta är nödvändigt att hålla fast vid när en filmatisering ska göras, annars blir resorna som Sal och de andra gör över den amerikanska kontinenten svåra för en åskådare att kunna skilja åt samt svåra att uppfatta som delar i en mognadsprocess.

Och det är här som regissören Walter Salles och manusförfattaren Jose Rivera går vilse. Antagligen inte för de är distanserade från romanen utan för att den (åtminstone för Salles) är en litterär favorit. Svårigheten att se hur de fyra resor som beskrivs i boken kan struktureras på bästa sätt för en film på dryga två timmar gör att det dels inte blir tydligt vad de olika händelserna har för innebörder, dels att omotiverade plats- och tidsangivelser i filmen får åskådaren att tro att nu kommer något betydelsefullt att inträffa — fast det gör det inte.

Berättelsens centrala gestalt, Sal Paradise (någon sorts version av Kerouac, spelad av Sam Riley, en engelsman som tidigare gestaltade Joy Divisions sångare Ian Cutis i Control [2007]) förlorar sin far i filmens början och resorna över kontinenten blir ett sätt att med hjälp av Dean Moriarty/Cassady (Garrett Hedlund) hitta en giltig mansbild. Sal, liksom flera av de New York-intellektuella som han umgås med, blir fascinerad av Deans omedelbara livsstil, något de uppfattar som ett mer naturligt sätt att leva.

Men Deans spontanitet och sexuella utlevelselust innebär också att han ständigt lämnar fruar, barn och vänner vind för våg, något som till slut får Sal att avstå från hans sällskap.

Han sätter sig och skriver romanen On the Road på den legendariska rulle papper som vi också nogsamt får se i närbild (och som finns som turnerande utställningsföremål över världen).

Att brasilianaren Salles som tidigare gjort den utmärkta Diarios de Motocicleta/ The Motorcycle Diaries (2004) — också den baserad på en beskrivning av livet på vägarna, fast i detta fallet Che Guevaras upplevelser av den fattigdom på Sydamerikas landbygd som fick honom att välja den revolutionära banan (och med manus av Rivera) — och den tidigare Central do Brasil (1998) — som också den handlar om en yttre och inre resa — av Francis Ford Coppola och de andra producenterna valdes som regissör förvånade egentligen ingen, men den specifika kopplingen mellan västernmytologi och litterär modernism som präglade dessa nordamerikaner har till stor del undgått honom.

Hedlund fångar relativt väl den västernmytologiska aspekten hos Dean, medan de kulturella ambitionerna inte kommer fram lika väl. Och Riley blir genom sin passivitet (vilket är ett medvetet val, han ska vara den som observerar) en för otydlig ingång för oss åskådare i denna värld och ledsagare på utvecklingsvägen. 

Däremot gör Viggo Mortensen en intressant Bull Lee/Burroughs, som lever ett drogliv med familjen ute i Louisianas ödemarker.

Och Steve Buscemi dyker upp i en kort och bisarr sekvens som en sextörstande medelamerikan: men scenen när han stönande av vällust blir påsatt av Dean är kanske en nyckelscen i beskrivningen av det moderna samhället.

Kvinnogestalterna blir, liksom i verkligheten, till bifigurer i männens identitetssökande, användbara i det sexuella men lämnade när de "viktiga" livsfrågorna ska ställas. Varken Kristen Stewart eller Kirsten Dunst lyckas heller gjuta mycket liv i sina gestalter.

Bildmässigt har Salles och hans fotograf Eric Gautier (som även fotograferade Diarios de Motocicleta, men också Sean Penns Into the Wild [2007]) har dock fångat en del av den rustika amerikanska västern i sin landskapsbilder.

(On the Road har premiär den 20 juli)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Inte ens det förflutna

Att placera ett antal personer på en isolerad plats och sedan låta en mördare ta livet av dem en efter en är en sedan länge flitigt använd spänningsmetod inom kriminalberättelsen.

Agatha Christie var en mästare på det inom litteraturen under 1900-talets första hälft och i filmsammanhang finns samma mönster inom en stor del av slasher-typen av skräckfilm: Halloween/Alla helgons blodiga natt, Friday the 13th/Fredagen den 13:e och A Nightmare on Elm Street/ Terror på Elm Street cementerade denna form av berättelse under åren kring 1980.

Anna Jansson

När  nu ytterligare en av Anna Janssons Gotlandsdeckare (från 2008) med Maria Wärn som centralgestalt filmatiserats är det snarast skräckfilmstraditionen som framträder, mer än pusseldeckarens logiska gåtstruktur. För ärligt talat, i Inte ens det förflutna finns inte mycket av det som är pusseldeckarens styrka: att genom de olika karaktärerna och deras relationer ge en koncentrerad bild av samhällstillstånd och människosyn. Inte ens poängen med titeln blir tydlig.

Man har för filmatiseringen renodlat intrigen så att istället för att Maria (Eva Röse) tillbringar en tid på Gotska Sandön med ett gäng långtidssjukskrivna kvinnor för rehabilitering är det nu en återförening av åtta kvinnor som tog studenten tjugo år tidigare som föranleder dem att vara en helg på Stora Karlsö.

Renodling alltså, men också en chans att plocka fram gamla konflikter och motsättningar inom gruppen. Problemet med filmen ligger dock delvis här, deras relationer blir alltför skissartade och outvecklade, snarast som om någon tagit ett upplägg för en Robinson-variant och sedan inte dramatiserat den till en berättelse. Ansvaret för detta ligger främst hos manusförfattarna Erik Ahrnbom (som visade samma tendens till enkla stereotypiseringar i den nu aktuella Cockpit) och Fredrik T. Olsson (stå-upp-komiker, gagskrivare och manusförfattare till tv-serier som Svensson, Svensson, men också flera av Johan Falk och Maria Wärn-avsnitten, en av dem har han skrivit tillsammans med Ahrnbom), men också produktionsbolaget Eyeworks Sweden, som redan tidigare stått bakom tv-serierna om Maria Wärn.

Mirja Turestedt

Den stora styrkan i filmen är att man lyckats samla ihop ett riktigt 'dream team' av svenska kvinnliga skådespelare i den yngre medelåldern: Eva Röse, Frida Hallgren, Mirja Turestedt, Helena af Sandeberg, Vanna Rosenberg, Rebecka Hemse och Fanny Risberg har fått chansen att konfronteras på en klippö i Östersjön — bättre kan knappast förutsättningarna för ett starkt drama bli (den åttonde kvinnan är inledningsscenens offer). Och filmen har snarare en tendens att bli ett samtidsdrama om kvinnokaraktärernas olika sätt att hantera livet i samtiden, med barn och partner (knappast någon har en fungerande relation med en man), än att följa en deckarintrig. Detta förstärks av att både orsaken till att Maria åker med på återsamlingsträffen (hon ska fly undan en man som misstänks vilja hämnas på henne eftersom hon var ansvarig för fallet med hans våldtagna dotter) och motiveringen för mördaren (tjejernas svek i samband med en våldtäkt) har ändrats från boken.

Vanna Rosenberg

Men manuset hade dels behövt en större nyansering i uppbyggnaden i relationsmönstren och en mer rimlig intrig, den blir stundtals till en parodi på de enklaste tonårsskräckisarna: mesta delen av tiden springer kvinnorna åt olika håll, de skriker så att den jagande mördaren kan höra dem på kilometeravstånd och är utan förmåga att använda sina livserfarenheter till att kämpa mot hotet utan flyr bara. För att inte tala om att de bråkar om gamla oförrätter när en mördare plockar den ene efter den andre av dem och inte verkar bry sig om att ta hand om sina väninnors döda kroppar.

Eva Röse

Inte minst blir det problematiskt vad gäller Maria, som ju är polis men under den största delen av tiden är lika oförmögen till ett handlande som visar att hon är tränad för att hantera situationer som denna. Inte nog med det orimliga i att hon tar sig till en isolerad ö utan medföljande bevakning efter det att hon hotats i sitt avsides liggande hus, hon springer ifrån flera av de andra kvinnorna så att deras liv därmed riskeras.

Filmen följer alltså inte deckargenrens trovärdighetskrav vilket gör att även de scener som fungerar tillfredsställande som spänningsmoment inte har ett rimligt sammanhang att ingå i. Regiarbetet av Erik Leijonborg fungerar relativt bra när det gäller de enskilda skådespelarnas känslomässiga uttryck, speciellt i de intensivare utbrotten (Helena af Sandeberg gör en god insats här), men när det gäller den större helheten är det för mycket som rinner mellan fingrarna. Bildmässigt präglas produktionen av att vara gjord i samarbete med ett tv-bolag (TV4), vilket märks i såväl valet av bildutsnitt (närbilder) som sättet att hantera våldssituationerna (enbart slutstriden följs i bild, morden sker utanför bild). Och musiken behöver ju knappast nämnas, det är samma sorts stråkar och keyboardklink som finns i alla produktioner numera.

Även om enskildheter gör att Inte ens det förflutna blir ett bottennapp, som  flera av den senaste tidens svenska spänningsfilmer, är det ändå påtagligt att svensk filmproduktion, trots en uppsjö av deckarserier och filmer, ännu inte kan hantera den underhållande thrillern på ett skickligt sätt.

(Inte ens det förflutna har premiär den 20 juli)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Richard D. Zanuck död

Producenten av Steven Spielbergs dundersuccé Jaws/Hajen (1975) har avlidit.

Richard D. Zanuck, son till den ännu mer kände filmproducenten Darryl F. Zanuck (The Public Enemy [1931], Grapes of Wrath/Vredens druvor [1940]), blev redan som 28-åring chef för 20th Century Fox och under hans ledning gjordes filmer som M.A.S.H. (1970) och The French Connection (1971).

Tillsammans med David Brown startade Zanuck sedan ett eget bolag och producerade den då 29-årige Spielbergs genombrott, den film som sägs ha inlett eran av High Concept-filmer som definerat Hollywoods produktionsprofil alltsedan dess.

Efter Jaws producerade Zanuck bland annat den Oscar-vinnande Driving miss Daisy (1989) och har under det senaste decenniet fungerat som producent på flera av Tim Burtons filmer.

Richard D. Zanuck blev 77 år.

Abraham Lincoln: Vampire Hunter

Att blanda den historiska hjältefiguren Abraham Lincoln med vampyrer är en idé som nästan är för bra för att vara sann: legender möter legender. 

 

Seth Grahame-Smith, som tidigare gjorde något liknande med Jane Austen i romanen Pride and Prejudice and Zombies (2009), genomförde detta i boken Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2010)  som nu blivit film (hädanefter kallad ALVH), med Tim Burton som med-producent och Kazakstanfödde Timur Bekmambetov som regissör.

Bekmambetov uppmärksammades internationellt först för sina två övernaturliga thrillers Nochnoy dozor/Night Watch (2004) och Dnevnoy dozor/Day Watch (2006), vilket gav honom rikligt med tillfälle att förena fantasy, skräck och action på ett bombastiskt sätt.

Den amerikanska debuten Wanted (2008) fastnade i de mer absurt våldteknologiska detaljerna och Bekmambetov sågs av många som en sämre kopia av Hongkong-regissören John Woo i sitt actionsplatter — men han fortsatte att göra flera publiksuccéer i Ryssland.

Tim Burton

Han har även producerat ett par science fiction-filmer i Västeuropa och med den datoranimerade 9 från 2009 (regi Shane Acker) inledde han ett samarbete med Burton, vilket nu har fått sin fortsättning. Trots deras högst olika sätt att hantera filmberättandet — i kontrast till Burtons styrka i miljöer, scenbyggen och udda karaktärer men svagheter i berättandet har Bekmambetov i stället ett ytterst kraftfullt berättarflöde i sina filmer och en visuell fantasi, men en svaghet i karaktärsbygge och -fördjupningar — är det möjligt att se deras arbetsgemenskap som ett bra sätt att kombinera de olika kvalitéerna som filmskapare.

Inte för att filmen om 'Honest Abe' som vampyrjägare är något mästerverk, men som en fantasyberättelse med en twist förtjänar den absolut sin plats på repertoaren. Det är inte utan att man får associationer till Roger Cormans omfattande produktionsverksamhet, där enkla genremönster tillfördes sociala och kulturella dimensioner som ytterst sällan fanns hos andra filmskapare inom lågbudgetvärlden.

Nu är ALVH inte en lågbudgetproduktion, den har kostat ca 70 miljoner dollar att producera och effekterna av bland andra Peter Jacksons bolag Weta är omfattande och riktigt effektiva. Bland annat finns här en jakt på en vampyr bland skenande hästar som är bland det häftigaste man sett på bioduken. Och 3D-tekniken har använts på ett bra sätt, med ett utformande av djup i rumsgestaltningen som fungerar väldigt väl.

Historien i filmen är enkel: Abe försvarar redan som pojke alla människors lika värde och när hans mamma dör efter att ha insjuknat efter ett nattligt besök av en lokal slavhandlare (som också visar sig vara vampyr) förenas Abes rättvisepatos i att avskaffa slaveriet med att bekämpa vampyrer, med den silverförstärkta yxan i högsta hugg. 

När vampyrerna senare gör gemensam sak med sydstaterna under inbördeskriget och håller på att vända hela utgången till förtryckets fördel kommer slutstriden att handla om USA:s (och hela mänsklighetens) framtid.

Visuellt har filmskaparna uppenbarligen försökt anknyta till den sepiaton som finns i gamla fotografier, ett beslut som inte är helt lyckat eftersom det skapar en monokrom färgsättning som blir ganska enahanda — kanske t o m ful. 

 

Men Bekmambetov är skicklig på att få till ett dynamiskt flöde i själva berättandet och de mer stillsamma dramatiska dimensionerna (med familjedramatik och raspolitiska diskussioner) får en helt godtagbar plats i denna fantasy.

 

Skådespelarinsatserna är också goda. Benjamin Walker har både Abes mer tillbakadragna (ja, buttra) uppsyn men också en humoristisk ådra som stämmer väl för en karaktär med fötterna på jorden och Mary Elizabeth Winstead är en presidentfru som också kan fördela vapnen under kriget. Och Rufus Sewell som vampyrledaren Adam är en kraftfull och karismatisk fiende.

Timur regisserar Abe

Slutligen är det kul att notera ett par visuella hänvisningar till både den faktiska presidenthistorien i USA och till filmhistorien som visar att filmskaparna har de flesta av sina getter hemma.

Det ena tillfället handlar om när Abe på allvar börjar engagera sig i politiken. Han hyllas av en folkmassa som hörs ropa hans namn och han går då genom en dörröppning med dagsljuset bakom sig på ett sätt som direkt hänvisar till John Ford klassiska Lincoln-hyllning Young Mr Lincoln (1939).

Och den andra scenen är när Lincolns son leker under presidentens skrivbord på ett sätt som är en direkt kopia på ett berömt foto när president Kennedys son John-John hundra år senare leker under sin pappas skrivbord.

(Abraham Lincoln: Vampire Hunter har premiär den 13 juli)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Cockpit

Män klädda i kvinnokläder är en gammal komedityp på teatrar (Charleys tant [1892]), krogshower (After Dark), film (Some Like It Hot/I hetaste laget [1959], Tootsie [1982], Mrs Doubtfire [1993]) och tv (Dame Edna), såväl i Sverige (Fram för lilla Märta [1945]) som utomlands (La Cage aux Folles [pjäs 1973, film 1978, musikal 1983]).

Populariteten har ofta förklarats med att humorn baseras på att samhällets makthavare (män) av omständigheter utanför deras kontroll tvingas ikläda sig en underordnad grupps (kvinnor) attribut och därmed kan publiken skratta åt deras handfallenhet inför en obekväm situation där man (!) inte kan använda sina vanliga maktmedel — en sorts satir över de mäktiga alltså. Men skrattet som riktas mot de maktlösa för deras fåniga/dumma beteenden ligger kanske inte heller långt bort.

Under de senaste decennierna har berättelserna om (heterosexuella) män som klär sig i kvinnokläder ofta haft en touch av feminism, att männen lär sig att vara mer öppna för andra sätt att vara än de mest machoartade när de tvingats uppleva hur (de heterosexuella) kvinnorna har det. Tootsie byggde mycket av sin framgång på detta koncept, även om filmskaparna fick ta emot en hel del kritik för att den mest nyanserade kvinnan egentligen var en man.

När nu Jonas Karlsson i Cockpit (en dubbelskruv om något) tvingas ta på sig kvinnokläder för att få jobb som pilot inom det kommersiella trafikflyget finns naturligtvis hela denna tradition i bakgrunden och frågan blir hur man hanterar alla dessa olika möjligheter att skapa komedi.

Först av allt ska sägas att Jonas Karlsson gör Valle Andersson på ett alldeles utmärkt sätt, både som man och kvinna (Maria), såväl i de komiska som de mer allvarliga momenten. Likheten med Christer Lindarw är påfallande och hans karaktärisering av Maria bär inte på några nedlåtande drag. Även manusförfattare Erik Ahrnbom (Linas kvällsbok [2007]) och regissör Mårten Klingberg (Offside [2006]) har här gjort ett bra jobb.

Karaktärsbaserad dramatisk komedi bygger på att den centrala figuren omges av allehanda stereotypiska gestaltningar, allt för att framhäva de krafter som (oftast) han har att bekämpa. Men i Cockpit finns det lite väl mycket av knappast ens ensidiga figurer — inte minst kvinnorna är till övervägande delen så förfärliga att man undrar hur Valle kunnat omge sig med dem under så lång tid, fram till att han avskedas (av en kvinnlig konsult medan den manlige chefen sitter och snyftar!). I introduktionen till historien förklarar också Valle för oss i publiken, både genom en voice over och genom att titta direkt i kameran, att han var nöjd med villa, vovve och Volvo — vilket verkar obegripligt, speciellt med tanke på att han som kvinna är lika charmig som han var som man och inte har någon svårighet att omedelbart träffa en genomhygglig kvinna, den bisexuella Cecilia (Marie Robertson).

Liksom i så många nyare svenska filmer (Sean Banan inuti Seanfrika, Shoo Bre) börjar filmen också med en jakt och att huvudpersonen frågar sig hur han hamnat här — ett tecken på att man haft svårigheter att skapa en karaktärsbaserad utgångspunkt för utvecklingen och i stället litar till en mer fysiskt dramatisk start 'in medias res', alltså mitt i händelseförloppet — eller snarare i slutet.

För Valle jagas i filmens början liksom i slutet för att hans maskerad har avslöjats av honom själv. Det är ett tecken på moralisk mognad då han inser att han inte kan fortsätta att vara hela folkets hjälte efter en flygolycka då det bygger på en lögn: han knockades medvetslös av den sliskige styrmannen/co-piloten (regissören själv) under krisen eftersom han var helt hysterisk.

Men innan dess får vi alltså möta ett helt gäng stereotyper som bara blir för mycket. Att den föraktfulla mamman gifter sig med en ständigt fnittrande kvinnlig präst och att Valle genast blir nedslagen av en självförsvarstränande kvinna när han flyttar hem till sin systers Östermalmslägenhet utan att någon reagerar är bara ett par av de bisarra drag som gör att hans omgivning inte blir särskilt trevlig eller ger honom några egentliga alternativ att forma en ny identitet utifrån. Den politiska korrektheten i att hitta alternativa livssätt gör uppenbarligen inte att figurerna blir till mer humana individer. 

Detta gäller också i hög grad Albin, som Björn Gustafsson (den yngre) dock lyckas göra till en rolig figur, trots dennes självgoda aggressivitet och fyrkantiga världsuppfattning.

För att inte tala om frun som genast han blir arbetslös skiljer sig, tar (den blinde) sonen med sig till sin nya man, ett justitieråd med födelseår från tidigt 1930-tal, och bara är fasansfull genom hela filmen. Hennes nye man (kan det bero på att han är man?) kan till skillnad från henne faktiskt skåla med Valle i slutet och acceptera att världen förändras. Vilket även den sexistiske styrmannen visar prov på då han gärna vill träffa Valle i slutet av filmen.

Problemen med ensidigheten, övertydligheten, allas osympatiska agerande (vilket verkar vara det dominerande draget inom svensk mediebaserad komedi, se även de nutida reklamfilmerna) för att inte tala om bristen på trovärdighet i att ingen ser att Maria är Valle samt att Valle inte direkt genomgår någon utveckling — han är lika genomhygglig som han var när berättelsen började, det som han lärt sig är att inte ljuga — kommer dock inte att hindra Cockpit från att bli en publik framgång.

(Cockpit har premiär den 13 juli)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

The Amazing Spider-Man

En re-bootad Spindelman i kamp mot en förvuxen ödla — kan det vara något? Nja, delvis.

Efter att Sam Raimi lämnade registolen inför inspelningen av den fjärde filmen i serien om Spider-Man (vilket faktiskt var bra, efter trean som var överarbetad hade han gjort sitt) kom produktionsbolaget Sony till beslutet att göra som man ganska ofta gör i underhållningsbranschen numera: man tar etablerade populärkulturella figurer och startar om hela berättelsen. Varför? Antagligen för att det som gjorde figurerna populära från första början var deras ursprungshistorier, inte det som man fortsättningsvis hittat på i önskan om att slå mynt av en redan uppnådd ekonomisk framgång.

Spider-Man/Peter Parker är alltså nu tillbaka till att vara 17 år, gå på high school och ha alla de svårigheter som en ung man har — åtminstone i den amerikanska populärfilmen. Han mobbas av skolans sportbiff, är förälskad i en flicka som går i samma klass och försöker bryta sig loss från hemmiljön. Allt är alltså hämtat ur serietidningsversionen från 1962. Men nu finns också ett tillägg som förklarar vad som hände hans föräldrar och varför Peter bor hos sin farbror och hans fru.

Att placera en tonåring i centrum av en superhjälteserie var en nyskapelse i det tidiga 60-talet av idékläckaren Stan Lee, som i år blir 90 år och även i den här filmen har en liten roll, denna gång som en skolbibliotekarie som lyssnar på musik i sina hörlurar och inte hör när biblioteket håller på att ramponeras av Peter och Godzilla-kopian. Tonårstemat tillförde den här serien ett så stort mått av igenkännbarhet för sina läsare att Spider-Man blev den populäraste av alla de hjältar som Lee och konkurrenterna på DC Comics hittade på.

Det är också här, samt i den spirande kärleksrelationen mellan Peter och Gwen, som filmen gör det mesta rätt. Andrew Garfield och (en blonderad) Emma Stone fungerar både i gestaltningarna av sina separata karaktärer och som ett par — vilket paradoxalt samtidigt blir en svaghet i filmen. 

För den tenderar att närmast bli en variation på regissören Marc Webbs (!) föregående film, den charmiga (500) Days of Summer (2009), där en ung man minns sin förälskelse i en tjej som till slut lämnar honom. I skildringen av deras relation handlar det om möten med subtilitet och osäkerhet som främsta inslag, vilket Webb (som arbetat länge inom musikvideovärlden) är skicklig i att fånga.

Men när det gäller superskurkar och actionfilmsintrig blir det för många svagheter för att filmen som helhet och samspelet med de intima ögonblicken ska fungera. Många orimligheter i intrigen (alltifrån hur Peter tar sig in i det superhemliga forskningslabbet på företaget OsCorp till hur han visar sig utan mask i var och varannan scen till hur genforskaren Curt Connors omedelbart omvandlas till en jätteödla med Hulken-komplex [samt Dr Jekyll och mr Hyde-vibbar] till att Peter ena stunden är sönderslagen men att han i nästa scen ser ut som rena svärmorsdrömmen till att konflikten med Gwens pappa, New Yorks polischef, är svagt motiverad) gör att trovärdigheten i händelseförloppet svajar. 

När sedan Rhys Ifans som Connors/Lizard gör en ganska tam gestaltning av vetenskapsmannen som vill gott men gör ont så tippar filmen över till att bli en romantisk dramakomedi där de digitala 3D-effekterna och actionscenerna blir till en annan berättelse, visserligen stundtals skickligt gjorda men mindre intressanta.

Peters lärare säger i slutet av filmen, när han ännu en gång kommer för sent till en lektion i litteraturhistoria, att det finns bara en intrig i fiktionen: vem är jag? Det kan nog stämma, åtminstone under de senaste tvåhundra åren när den mänskliga kulturen har förändrats så snabbt att vi alla är vilsna och undrar vem vi är. Men när våra mytologiska berättelser blir alltför ensidiga börjar de förlora sin sammanhållande kraft och mer bli till mantra som vi desperat upprepar för att inte falla in i desperationens mörker.

Därmed inte sagt att filmen kommer att bli ett ekonomiskt misslyckande, den kommer säkerligen att dra så mycket besökare att den fortsättning som antyds under eftertexterna kommer att dyka upp om ett par år i 3D-salongerna.

(The Amazing Spider-Man hade premiär den 3 juli)

Betyg: 4,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Woody Allen: A Documentary

Woody Allen fick med förra årets Midnight in Paris en ekonomisk framgång som han aldrig haft tidigare. Denna i bästa mening trevliga berättelse om hur vi människor tenderar att drömma oss bort till de gångna tider vi föreställer oss var mindre komplicerade, oberoende av vilket århundrade vi lever i, gav honom också en Oscar för bästa originalmanus och nomineringar för bästa film och regi — allt fullt välförtjänt. Allen är den filmskapare som blivit nominerad flest gånger till en manus-Oscar (alltid för originalmanus) och med sina sju reginomineringar är han nummer tre i denna kategori.

Nu visas på biograferna tv-dokumentären Woody Allen: A Documentary som ursprungligen hade en längd på 3 1/2 timme men som har kortats ner till halva sin längd. Den har ändå har kvar allt det som karaktäriserar ett välgjort konstnärsporträtt på amerikansk tv: hängivenhet till den porträtterade, grundlig kunskap om det personliga livet och hur konsten speglar det — och en smått anemisk välvillighet som inte riktigt förmår lyfta fram det särpräglade i den konstnärliga verksamheten.

Regissören Robert B Weide (som bland annat producerat Larry Davids tv-serie Curb Your Enthusiasm) är sedan länge en stor beundrare av Allen (som för övrigt egentligen är filmarens förnamn, Woody placerades av honom själv före som ett artistnamn), vilket leder till att de flesta mer djupborrande frågorna inte kommer med i porträttet.

Det gäller såväl om hur uppväxten (både den personliga och den som handlar om hans judiska arv) påverkat hans komiska 'persona' och hur han genom alla år lyckats behålla makten att bestämma helt själv över sina filmprojekt som de delikata turerna för tjugo år sedan när han lämnade Mia Farrow för att börja leva med hennes adoptivdotter Soon-Yi.

Nerklippningen av tv-versionen har också inneburit att filmen hoppar över flera perioder i hans filmarbete, mestadels de år då han inte stod särskilt högt i kurs hos publik eller kritiker. För det har ju ofta sagt av de senare att det var länge sedan han gjorde en riktigt bra film — detta sagts om olika perioder av olika kritiker — och han har inte varit ett stort publiknamn på länge.

Weide gillar uppenbarligen Allens tidiga komikerperiod när han var stå-uppare och framträdde i pratshower på amerikansk tv, inte minst hos Dick Cavett. Flera av den avsnitt som visas från denna period hade gärna fått vara avsevärt längre för här kommer Allens mer anarkistiska sida (inspirerad av bröderna Marx inte minst) tydligt fram.

Annie Hall (1977) blir givetvis en viktig film, den som gav Allen en avsevärt högre status som filmskapare och kanske även förändrade det romantiska komedi-dramat på ett genomgripande sätt. 

80- och 90-talen blir mer kortfattat presenterade och hans arbetsmetoder, som visas fram bland annat genom reportage från inspelningarna av hans senare filmer, hade gärna fått ta mer plats (fast vi får se hans gamla tyska skrivmaskin som han fortfarande skriver alla sina manus på).

Trots dessa brister är Weides dokumentär klart sevärd, huvudsakligen för att Woody Allen själv är en så särpräglad person och för att hans filmer (trots att han inte är påtagligt nöjd med vad han åstadkommit, han vill ju vara ett dramatiskt och inte komiskt geni) på ett outplånligt sätt haft en filmhistorisk betydelse de senaste 40 åren.

(Woody Allen: A Documentary hade premiär den 29 juni)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Ice Age 4

Den sabeltandade förhistoriske ekorren Scrat och hans desperata försök att rädda sitt undflyende ekollon har i tio års tid varit ett återkommande inslag i de numera fyra animerade Ice Age-filmerna. Han har också setts i tre egna kortfilmer och hans popularitet (trots att han bara är en bifigur i långfilmerna) säger kanske något om de övriga karaktärernas mer anonyma framtoning. För trots att alla filmerna dragit in mycket pengar till distributören 20th Century Fox och produktionsbolaget Blue Sky Studios så har de inte på något vis närmat sig kvalitén hos filmerna från Pixar, genrens obestridliga mästare.

 

Del 4, Ice Age: Continental Drift/Ice Age 4: Jorden skakar loss, har som vanligt mammuten Manny, den sabeltandade tigern Diego och sengångaren Sid som centrala figurer. Efter att ha återfört en människobebis till hans familj, flytt undan den globala uppvärmningen respektive mött dinosaurier är det nu dags att försöka hantera kontinentalförskjutningen. Sidointrigerna rör Manny och partnern Ellies dotter som har tonårskänslor och att Sid tvingas ta hand om sin mormor. Jo, och sen så är det en massa jakter och djur som flyger omkring i luften.

För det är det som hela filmserien bygger på: några vagt gestaltade figurer som tvingas fly från olika hot och samtidigt lär sig att ta hand om varandra. I del 4 är det en apledd sjörövarbesättning (kan det vara ett försök att utnyttja populariteten hos Pirates of the Caribbean-filmerna?) som måste bekämpas och allt är på sitt sätt moraliskt uppbyggligt och i vissa avseenden kompetent utfört rent berättandetekniskt. Speciellt valen av bildutsnitt är riktigt bra gjorda på många ställen i filmen och man har här kunnat utnyttja 3D-tekniken på ett utmärkt sätt.

Visserligen retar sig många på utformningen av figurerna och att de är dåligt eller t o m fult tecknade och animerade, men det stör mig inte i samma utsträckning. Livlösheten i detaljerna är dock påtaglig och är något som antyder en grad av mekaniskhet i gestaltningen som många andra datoranimerade filmer numera klarar av att undvika, se bara på Pixars filmer eller den senaste Oscar-vinnaren, den härliga Rango.

Häri ligger väl också orsaken till att Scrat återkommer i film efter film. Han är den som (förutom Sid, som stundtals har en del roliga kroppsrörelser) visar någon form av livfullhet och egenvilja, inte nöjd att vara stöpt i de rätta men ack så stela och tråkiga handlings- och beteendemönster som de andra figurerna tvingas in i. Och därför blir också alla filmerna i serien tvingade att gripa till effekten att låta de andra djuren kastas ut i luften för att försöka skapa någon form av rörlighet.

Det är först när karaktärsskildringarna och den tekniska skickligheten ges tillfälle att samarbeta som något riktigt bra kan uppstå, det gäller även i den datoranimerade världen.

(Ice Age 4 hade premiär den 27 juni)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se