Långfilmsdebuterande Michael R. Roskam har med Runskop/Bullhead fått sitt internationella genombrott som regissör. Oscar-nominerad och prisbehängd har hans berättelse om maskulinitet och förlorad identitet uppenbarligen slagit an en ton.
Jacky Vanmarsenille (Matthias Schoenaert) är en hormonuppumpad biffköttbonde i östra Belgien som med sin familj sedan länge försett slaktdjuren med extra tillskott av tillväxtpreparat. Inledningsvis får vi följa hur han skrämmer livet av en annan bonde som velat avstå från familjens tjänster och gradvis introduceras flera andra karaktärer viktiga för handlingen, inte minst får vi se hans förbindelser med olika skumma figurer.
Så småningom inser vi att Jackys kroppsbyggnad är ett misslyckat försök att återupprätta den fysiska manlighet som en misshandel i barndomen berövat honom. Hans oförmåga att ta kontakt med kvinnor och den brutalitet som följer av detta gör att han i vissa stunder kommer att påminna om en kombination av Travis Bickle, taxichauffören som också bär på ett hat som en följd av en stympad identitetsutveckling, och boxaren Jake La Motta i Raging Bull — båda regisserade av Martin Scorsese.
Denna skildring är den starkaste delen i Roskams film och Schoenart gör ett imponerande arbete med en karaktär som kunde blivit bara en stereotyp men som i hans kropp blir till en lidandefigur av episka proportioner. Men det finns också svagheter i filmen, inte minst att den består av så många historier och karaktärer att den riskerar att tappa bort Jacky.
Hans barndomskamrat Diederik (Jeroen Perceval) finns hela tiden i närheten, liksom barndomens förälskelse Lucia (Jeanne Dandoy), men deras historier blir så ofullgånget gestaltade att filmen stoppar upp när de intar scenen.
Motsättningen mellan Jackys Limburg-bönder, på gränsen till Holland, och kustlandets kriminella hade kunnat bli till en riktigt intressant social skildring. I stället blir konfrontationerna till en svag kopia på alla de filmer och tv-serier som försöker sig på att skildra någon form av brottssyndikat utan att egentligen veta något om dem — det blir till klichéer av klichéer.
Och när de burleska bilreparatörer som ska fixa ett fordon som varit inblandat i ett mord dyker upp undrar man om Roskam blandat ihop tagningar från flera olika filmer, här tappar han helt bort sig.
Men när han låter kameran följa Jacky i nära bilder, dramatiskt ljussatta i chiarascuro av Nicolas Karakatsanis och drömskt klippta av Alain Dessauvage, ser vi hur nära han är att skapa en riktig filmisk ikon av denna belgian blue.
Elena (Nadeshda Markina) är omgift med Vladimir (Andrej Smirnov) som hon träffade i sitt arbete som sjuksköterska. Nu lever hon gott i en stor lägenhet med inte mycket andra plikter än att se till att hans ålderdom blir just så behaglig som han vill att den ska vara. Vladimir är ingen hustyrann, men han kan inte stå ut med att frun förser sin son Sergej (från det föregående äktenskapet) och hans familj med de pengar som denne inte kan tjäna ihop själv.
Elena å sin sida anser att makens dotter Jelena från det tidigare äktenskapet är nöjeslysten och lättfotad, mest intresserad av pappans pengar.
Det är kring dessa karaktärer som den ryske regissören Andrej Zvjagintsevs nya film kretsar, i ett tempo som kan uppfattas som enerverande långsamt men som samtidigt är kongenialt för att fånga den rutinartade vardagslunk som dessa människor i det nya Ryssland lever i. Men tempot är bedrägligt: i de enklaste beteenden lurar tillvarons faror, subtilt framlockade genom Philip Glass musik. Och Elena blir snart till ett existentiellt kriminaldrama utan moraliska vinnare, bara förlorare.
Inledningens långsamma bildmässiga skärpeförflyttning från trädet och fåglarna utanför Elenas lägenhet motsvaras av slutets tillbakadragande från samma lägenhet, nu befolkad av andra människor — som Elena likafullt har som uppgift att betjäna. Cirkelkompositionen pekar tydligt på att de ideal om solidaritet och jämlikhet som sovjetstaten för 95 år sedan skapades utifrån nu totalt har övergetts.
Men det är ingen enkel klagosång över kapitalismens eller den ekonomiska överklassens brutalitet, de som befinner sig långt ner i den sociala hierarkin blir inte skildrade med någon större sympati, deras moraliska tomhet tar sig bara andra uttryck. Om någon framstår som en förstående karaktär så är det faktiskt Vladimir, även om hans oförmåga att inse hur Elena faktiskt lever som en uppasserska pekar på hur klasskillnaderna också kompletteras av en hierarki mellan könen som inte heller den visar några tecken på att ifrågasättas, snarare fortplantas till nästa generation.
Zvjagintsevs status som regissör grundar sig främst på den Tarkovskij-influerade Återkomsten (2003), som vann såväl Guldlejonet i Venedig som en Guldbagge, men han visar här hur den speciella sorts tidspräglade berättarstil han använder sig av inte på något sätt förhindrar att en stark spänning kan uppstå i filmen. Ett underbart foto av Michail Kritjman och strålande skådespelarprestationer bidrar starkt till att Elena är något av det intressantaste på repertoaren just nu.
