Slutet av 1700-talet har under senare år varit en tacksam period för filmskapare att projicera funderingar kring vår egen samtid på. Visserligen kan man mer generellt säga att berättelser som utspelar sig i förfluten tid ovillkorligen säger mer om den tid när filmen spelades in än om den period då handlingen utspelas, men om man tidigare använde de dramatiska händelserna kring de amerikanska och franska revolutionerna till att fokusera på de handgripliga konfrontationerna har flera filmer, från olika länder, nu använt perioden för att mer koncentrerat gestalta den gamla tidens härskare.
Redan 1994 kom The Madness of King George/Den galne kung George, där Nigel Hawthorne gjorde en strålande gestaltning av George III, kungen som regerade när Storbritannien förlorade kontrollen över kolonierna på den amerikanska kontinenten.
Och i Sofia Coppolas Marie Antoinette (2006) är kung Louis XVI svagheten personifierad under den period när den franska revolutionen blommar upp. Den unga österrikiska prinsessan Maria Antonia sökte enligt Coppola sin tröst i teaterupptåg och lyxkonsumtion, blind för den verklighet som kom att innebära döden för både henne och hennes man.
När man nu från dansk sida (med assistans från såväl svenska som tjeckiska bolag) berättar en liknande historia slås man direkt av likheterna. Berättelsen om den unga engelska prinsessan Caroline Mathilde (Alicia Vikander), syster till George III, som gifts bort med den galne danske kungen Kristian VII (Mikkel Boe Følsgaard) men finner lyckan med en annan man, i det här fallet kungens nye livläkare, tysken Johann Struensee (Mads Mikkelsen), är till stora delar en kopia av Marie Antoinettes livsöde — med en viktig skillnad, den danska drottningen engagerade sig för att tillsammans med Struensee skapa en mer rättvis samhällsordning och under deras få år vid makten (1770-1772) skapades ett stort antal lagar i Danmark som sågs som förebilder för den upplysningsrörelse som växte sig stark i det övriga Europa.
Regissören Nikolaj Arcel är en etablerad manusförfattare och har även regisserat ett par tidigare långfilmer, bland annat ungdomsfilmen De fortabte sjæles Ø/De förlorade själarnas ö (2007). Här har han försökt sig på att förena sociohistorisk skildring och en regelbrytande kärlekshistoria, men det har blivit ett bara delvis lyckat kostymdrama (till skillnad från P.O. Enquists Augustprisbelönade roman Livläkarens besök från 1999, som berättar samma historia).
De politiska turerna kring upplysningsmännens (och drottningens) försök att reformera det danska samhället i kamp mot den gamla aristokratin blir huvudsakligen till en serie illustrationer av relativt fyrkantiga motsättningar. Vilket är synd, eftersom uppkomlingen Struensee och hans karriär är ett fascinerade stycke historia från den tid som kom att föregå formandet av den moderna värld som vi fortfarande lever i. Möjligheten att göra karriär utan bördsförbindelser hade kunnat ge en bild av hur bristerna i det gamla samhället kunde utnyttjas av en hänsynslös man — vilket Struensee i verkligheten måste ha varit. Det framkommer i några korta ögonblick i filmen, men hans förmåga att utnyttja den svage härskaren till att närmast bli en envåldshärskare bär på mycket mer dramatik än vad filmen (och medmanusförfattare Arcel) lyckas gestalta.
Även relationen mellan den knappt tjugoåriga drottningen och den drygt tio år äldre Struensee blir alltför snabbt etablerad och motiverad — hon tänder på honom för att hon har böcker av Rousseau i sitt bibliotek.
I stället blir filmens mest genomarbetade och intressantaste karaktären kung Kristian, som debutanten Følsgaard (belönad med skådespelarpriset vid Berlin-festivalen)lyckas ge all den motsägelsefullhet som gör honom till både en despot (inte minst mot drottningen) men också en farligt svag härskare att utnyttja för de radikala politiska idéerna.
Det är också tydligt att filmskaparna velat dra paralleller till dagens Danmark, vid flera tillfällen kommenteras hur reaktionen mot upplysningstankarna drar ner landet till en skammens nivå i jämförelse med övriga Europa. Och filmens berättarstruktur, ett återberättande som drottningen gör i skriftlig form för sina två barn, leder också till att sonen vid sexton års ålder genomför en statskupp och (som en förklarande eftertext berättar för oss) genomför det som systerns far under några korta år försökte etablera i landet — ett lyckligt slut så gott som något!
