Tinker, Tailor, Soldier, Spy

I David Cornwell/John le Carrés femte bok om George Smiley, tjänsteman i den statliga brittiska spionorganisationen SIS/MI6, kallas han tillbaka i tjänst för att hitta den sovjetiskbetalda "mullvad" som undergräver underrättelseverksamheten inte bara för britterna utan i än högre grad för USA under det kalla krigets höjdpunkt (intrigen baserar sig på 50-talets verkliga grupp av dubbelspioner inom SIS).

le Carré, som själv i högsta grad varit inblandad i verklighetens spioneri, hade med sina första romaner i början av 60-talet etablerat Smiley som en mer verklighetstrogen spion än Ian Flemings James Bond: inte en spektakulär playboy utan en statstjänsteman vars skicklighet låg i att inte vara synlig.

Med The Spy Who Came in from the Cold/Spionen som kom in från kylan (1963) etablerade sig le Carré som den främste av spionromanförfattare och han fortsatte att skriva berättelser om The Circus (SIS ledning) och de moraliskt tveksamma handlingar som en sådan verksamhet innebär.

Filmatiseringar av böckerna följde raskt på den litterära framgången, även Tinker, Tailor ... blev till rörliga bilder 1979 som en tv-serie i sju delar med ikonen Alec Guinness (färsk från framgången som Obi-Wan Kenobi i Star Wars [1977]) i rollen som Smiley.

När nu StudioCanal och Working Title bestämt sig för att göra en ny version, denna gång som biograffilm, var osäkerheten stor när det gällde att hitta en skådespelare som kunde axla Guinness mantel. Till slut föll valet på Gary Oldman, en skådespelare som började sin karriär för ca trettio år sedan och slog igenom på film som Sid Vicious i Sid and Nancy 1986. Han fortsatte med att vara Kennedy-mördaren (?) Lee Harvey Oswald, greve Dracula samt allehanda andra mördare, sluskar och banditer, för att till slut konkurrera med Christopher Walken om titeln "Hollywoods bästa filmskurk".

Detta kanske inte är den bästa meritlistan för att spela George Smiley, men som den skickliga skådespelare han är gör Oldman en alldeles utmärkt statlig tjänsteman, utrustad med överrock och ett par 70-talsglasögon av storslagen sort (han letade länge efter rätt sorts glasögon inför inspelningen).





Och Tomas Alfredson har som regissör varit väldigt konsekvent i att låta det tidiga 70-talets visuella stil prägla filmen. Man kan t o m säga att hans föregående filmer, Fyra nyanser av brunt (2004) och Låt den rätte komma in (2008), i hög grad kvalificerat honom för jobbet: sällan har en regissör så konsekvent utformat sina filmer i den brungrå skala som blivit Alfredsons signum.

Tinker, Tailor ... är i stort en skickligt uppbyggd berättelse, där jakten på mullvaden i huvudsak sker genom små medel och ett vardagligt gnetande. Några brutala mord förekommer, men inte i så hög utsträckning eller med en så spektakulär utformning att de bryter mot den övergripande tonen eller rytmen.

Samtidigt som denna stil skapar en i stora drag imponerande film är det inte utan att man saknar tempovariationer, det segar en del under den andra akten. Inte minst saknas scener som visar hur de i ledningen som misstänks vara mullvaden försöker hindra Smiley i hans undersökning: förutom att dessa scener hade kunnat skapa en rent rytmisk variation hade också hotet mot Smiley blivit mer påträngande. Men Alfredson har ju inte gjort sig känd för denna sorts dramatiska uppbyggnad.

Skådespelargruppen som helhet, med män i alla bärande roller, gör ett styvt jobb, inte så konstigt med namn som John Hurt, Toby Jones, Colin Firth, Ciarán Hinds och Mark Jones i rollistan. Musiken av Alberto Iglesias bidrar också starkt till den känsla av sorgetyngt ödesdrama som präglar filmen.

Och Hoyte van Hoytema börjar samla på sig en imponerande meritlista som fotograf: Låt den rätte komma in, Flickan (2009), The Fighter (2010).


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se

The Stig-Helmer Story

Om Lasse Åberg hade kunnat avhålla sig från att själv spela med i de filmer han regisserar samt ha någon annan manuskompanjon än Bo Jonsson skulle han kunna göra lite lagom småtrevliga berättelser om lite lagom udda figurer. Som det är nu blir både hans agerande och brist på berättelsedriv till förfång för hans filmer.

I hans senaste epos om alter egot Stig-Helmer Olsson, tolv år efter den katastrofala Hälsoresan, finns t o m vissa små glimtar av något Woody Allenskt över hans skapelse. Stig-Helmer berättar sitt livs historia för kompisen Ole (Jon Skolmen), den glade norrman som varit hans kompis i trettio års tid — varför han inte berättat något om sin barn- och ungdom tidigare för Ole är en av de delar i filmen som är obegripliga.

 

Scenerna när de strosar runt på stan, kommenterar dagens stolligheter och ägnar sig åt nostalgiska femtioåriga minnen blir inte till någon riktig berättelse och inte heller särskilt roligt, det skulle mer hört hemma i ett halvtimmesprogram på tv.

När filmen mer koncentrerar sig på Stig-Helmers uppväxt och speciellt på hans första förälskelse under tonåren, frälsningssoldaten Annika (Ida Högberg), får den mer stadga.

Både Filip Arsic Johnsson och Tobias Jacobsson gör bra mycket bättre rollprestationer än Åberg, vilket dels bidrar till att filmens andra hälft får en mer sammanhållen ton, dels antyder att här finns en berättelse som man borde tagit vara på.

Ungdomskulturen kring Nalen på Regeringsgatan i Stockholm hade varit värd en mer genomarbetad skildring än vad som åstadkoms här och med Stefan Sauk som pappa till en av killarna hade man kunnat få ut bra mycket mer av genuin dramatik och även komik än vad som nu blir fallet.

Men Åberg vill ju arbeta med oförarglig igenkänningskomedi så det är givetvis en orimlig förhoppning att få något mer substantiellt.

Istället får det bli detaljer man kan glädjas åt, främst några skådespelarinsatser som höjer temperaturen. Förutom de nämnda Jacobsson och Sauk är det Tove Edfeldt som kusinen Hjördis och, bäst av allt, hennes pappa (har inte lyckats få reda på skådespelarens namn) som visar prov på en livfull och i ordets bästa bemärkelse folkligt engagerande spelstil.

Betyg: 4/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Joseph Farrell, marknadsförare i Hollywood, har avlidit

Farrells betydelse låg i att han introducerade nya sätt att marknadsföra filmer, sätt som också påverkade filmerna på ett mycket konkret vis.

Mest känt är när han, efter att publiken vid en förhandsvisning av Fatal Attraction (1987) hade vädrat sitt missnöje över att filmens onda kvinna, spelad av Glenn Close, begick självmord — de ville att hon skulle straffas — bidrog till att omskapa slutet. I den version som sedan släpptes på biograferna är det Anne Archer, fru till Michael Douglas karaktär, som dödar henne — hon som hotat familjelivet med sin sexuella lust. Filmen blev en stor ekonomisk succé.

Mycket har skrivits om just denna händelse och att man här kunde se hur ekonomiska överväganden tog strypgrepp på den konstnärlighet som trots allt fanns i Hollywood.

Farrell prövade även sina vingar som producent, men hans förutsägelser om vad som var populärt ledde bara till begränsad framgång.

Pedro Armendariz Jr har avlidit

Armendariz, mest känd utomlands för att vara son till den store Pedro Armendariz, (som bland annat spelade i flera av John Fords filmer men även i den andra Bondfilmen, From Russia with Love/Agent 007 ser rött [1963]), men en flitig filmskådespelare med mer än hundra filmer på meritlistan — bland annat som revolutionären Pancho Villa i Old Gringo (1989), en figur hans far också spelade — blev 71 år.

Cheetah har avlidit

Tarzans kompis Cheetah, i varje fall den schimpans som påstås ha spelat figuren mellan 1932-34, har avlidit av njursvikt.

I brist på definitiva bevis på att detta var den "äkta " Cheetah kan vi väl i varje fall sända en tanke till den ca 80-åriga apa som var Johhny Weissmüllers bästa vän — även om filmernas Jane, Maureen O'Sullivan, enligt dottern Mia Farrow påstod att Cheetah ständigt bet henne under inspelningarna.











Passa på att läsa Cheetahs självbiografi (i samarbete med James Lever) från 2009!

Simon och ekarna

Prestigeprojekt i historiska miljöer bådar sällan gott inom svensk film, än mindre så när de baseras på omtalade/populära böcker. Arn-filmerna (2007 och 2008) var inga höjdare och Mina drömmars stad (1976) en sjunkbomb. Inte ens när man som i 1939 (1989) baserade manuset på människors minnen av andra världskriget kunde man krama ut mer än en tam tablå, mest användbar för den norska Max Manus (2008) som bildkälla för fredsfirandet 1945. Den regionalt finansierade Gränsen (alltså utan pengar från Svenska Filminstitutet) visade förra året vad man kan uppnå om man inte paralyseras av att göra en "korrekt" version av en förlaga med "pre-sold values".

När nu Marianne Fredrikssons berättelse från 1985 om Simon Larsson och hans upplevelser under det andra världskriget efter en viss turbulens (Björn Runge hoppade av som regissör precis innan inspelningsstart, konsulenten Lisa Ohlin som gett stödpengar hoppade in — och fick ännu mer stödpengar!) haft premiär kan man konstatera att även den hämmas av politisk korrekthet och svag dramatisk struktur.

Simon (som liten spelad av Jonatan S Wächter) lär känna den judiske Isak (Karl Martin Eriksson) när han, uppmuntrad av sin mor Karin (entonigt spelad av Helen Sjöholm) börjar på ett läroverk inne i Göteborg. Det finns en klassproblematik i berättelsen eftersom Simons far Erik inte gillar att Simon ska börja i vad han tycker är en snobbskola, ett motiv som upprepas utan någon större variation genom filmen.

Men det dominerande är relationen till det judiska, både som kulturarv och som konkreta människor. Liksom när det gäller klasskildringen blir manuset av holländska Marnie Blok alltför ensidigt och utan variation när väl motivet har etablerats, vilket gör att karaktärerna stelnar. Judarna som konstnärliga offer och svenskar som främlingsfientliga naturälskande enstöringar tillför inte förståelsen av de i grunden viktiga moraliska frågeställningarna något väsentligt och filmdramat blir till en serie,  visserligen ofta bildmässigt vackra men ack så livlösa, fristående moment som på ett övertydligt sätt ska upplysa oss åskådare om viktiga men bortglömda händelser.

Att Isak flyttar ut till Simon och hans föräldrar på en ö utanför Göteborg borde gett berättelsen en möjlighet att på ett mycket mer nyansrikt sätt skildra mötet mellan olika sociala och kulturella traditioner, men det blir istället så att stereotyperna förstärks, trots att vi fär se hur Isak och Erik kommer varandra nära. Inte heller när frågan om Simons biologiska föräldrar dyker upp, som berättelsens hemlighet, blir avslöjandet till mycket mer än en tom gest. Inte heller ekarnas betydelse för Simon blir tydlig i filmen.

Detta medför i sin tur att när Simon vuxit upp så finns inte mycket av, i dramatisk mening, utveckling kvar, vilket leder till att filmen blir segare och segare. Detta hjälps inte upp av att Bill Skarsgård gör Simon som ung man, det är snarare som om han bara vandrat in från inspelningen av I rymden finns inga känslor (2010) där han spelade en annan Simon, denna gång med Aspergers syndrom.

Bäst i filmen är Jan Josef Liefers som spelar Isaks pappa Ruben på ett mycket inkännande sätt samt Stefan Gödicke som Simons far.


Betyg: 4/10





I samarbete med Filmtrailer.se

Martha Marcy May Marlene

Titelkaraktären (utmärkt spelad av Elizabeth Olsen, lillasyster till de sedan tidigare mediehajpade systrarna Olsen) slits i detta modernistiskt färgade drama mellan två helveten: det ena är uppväxtens familjeliv, i nutiden representerad av systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes flotta sommarhem i norra delen av delstaten New York där hon tillsammans med sin brittiske arkitektmake Ted lever ett på ytan bekymmersfritt men på djupet själlöst liv.

 

Dit kommer Marcy May, som hon blivit "döpt" i det kollektiv ute på landet där hon befunnit sig de senaste två åren. Inledningen visar hur hon desperat ringer systern, det är uppenbart att hon flyr från kollektivet. Efter ankomsten till systern får vi också i ett antal tillbakablickar se hur Martha (som är hennes ursprungliga dopnamn) blir till Marcy May under ledning av den Charles Manson-liknande ledaren Patrick (en som alltid utmärkt John Hawkes). 

I sökandet efter en annan tillvaro än den som präglat uppväxten accepterar Martha/Marcy May inledningsvis den personlighetsmanipulation som utgår från Patricks patriarkala hand: den, liksom andra av hans kroppsdelar, letar sig också in i hennes kropp men det sexuella övervåldet mot henne och de andra unga kvinnorna i gruppen rationaliseras av samtliga inblandade bort som en kroppslig och moralisk rening från den tidigare existensens inskränkta leverne.

Från detta flyr alltså Marcy May, som i tillbakavändandet till sitt ursprungliga liv försöker skapa sig en ny identitet, titeln sista namn Marlene syftar på det. Men erfarenheterna från kollektivet gör att hon ser på systerns existens med nya ögon och hon kan inte avhålla sig från att skarpt kritisera de materialistiska värderingar som ligger till grund för Lucys och Teds liv, vilket speciellt retar upp Ted. Lucy försöker prata med M (får man väl kalla henne nu), i samtalen kommer det liv fram som fick henne att söka något annat och, liksom många vilsna själar, därmed bli uppfångad av en sekt vars tillvaro på ett sätt tillfredsställer hennes längtan efter närhet och gemenskap, men i grunden är en våldtäkt på henne som människa.

Minnena av kollektivet och vad det kan göra med henne om de hittar henne präglar den största delen av filmen. Det skapar en ruggigt obehaglig ton av hot, både när vi ser hur Patrick och de andra är beredda att mörda för att upprätthålla föreställningen om sin egen överlägsenhet och när M lever hos sin syster med rädslan för att de andra plötsligt ska dyka upp.

Men här finns också ett drag av osäkerhet kring frågan om det vi ser från kollektivet verkligen hänt eller om det är en fantasi hos M. genererad av uppväxttillvaron — en grotesk spegelbild av denna.

Den psykologiskt inträngande skildringen är i högsta grad beroende av en skådespelare som kan förkroppsliga M-gestaltens olika karaktärsskikt, vilket Olsen lyckas alldeles utmärkt med, medan Hawkes får Patrick att bli ett inte bara fysiskt utan även i högsta grad psykiskt hot.

Slitningen mellan den själsdödande materiella tryggheten och den osäkra och våldsbenägna gemenskapen är ingen ovanlig konflikt i dramatiska gestaltningar av nutidslivet, men här genomförd med en konsekvens och iskyla som imponerar, alltifrån den debuterande regissören (tillika manusförfattaren) Sean Durkin till fotografen Jody Lee Lipe, klipparen Zac Stuart-Pontier och de andra bakom kameran.


Betyg: 8/10

I samarbete med Filmtrailer.se

The Girl with the Dragon Tattoo

Inte trodde jag att upplevelsen av David Finchers nyinspelning av Niels Arden Oplevs Män som hatar kvinnor (2009) skulle få mig att uppvärdera den svenska versionen.















För tyvärr är den amerikanska produktionen till största delen så befriad från spänning att den närmast blir till en fortsättning på regissörens träiga Zodiac (2007), även den en jakt på en seriemördare som blir mer till en instruktionsfilm i polisarbetets mest sega arbetsförhållanden än en engagerande thriller.

Alltifrån presentationen av Mikael Blomkvist (Daniel Craig) och Lisbeth Salander (Rooney Mara) och fram till avslutningens uppgörelse med mördaren präglas produktionen av en omsorgsfullhet kring de visuella detaljerna som man kan förvänta av en reklam- och musikvideotränad regissör som Fincher, vilket gör att filmen omedelbart ser mycket läckrare ut än det svenska originalet (och låter mycket bättre, med musik/ljud av Trent Reznor och Atticus Ross). Och att det är rimligt att jämföra med Oplevs film beror inte minst på att inte mycket har ändrats i förhållande till denna: karaktärerna känns i stort sett likadana (undantaget Salander, som här får en mer flickaktig gestaltning och inte blir så dominerande som när Noomi Rapace agerar gentemot Michael Nyqvist), miljöerna har en väldigt "svensk" ton och berättelseflödet är detsamma.

Just det jämntjocka berättelseflödet är ett problem redan i Oplevs film eftersom undersökningen av vad som hände Harriet Vanger 1966 inte blir till något särskilt spännande moment i berättelsen, kopplingen till nazism (författaren Stieg Larssons centrala undersökningsfält som journalist) får ingen vidare social och/eller kulturell koppling — vilket blir än tydligare i Finchers film, här är det bara ett resultat av industrisläkten Vangers allmänna knäpphet, utan förbindelser till något annat.

Ett tecken på den dramatiska svagheten är inledningen, där domen mot Blomkvist för hans bristande bevis mot finansmannen Wennerström, hans beslut att ta en paus från tidskriften Millennium samt det uppdrag han erbjuds av Henrik Vanger (Christopher Plummer) borde ha klippts ihop med presentationen av Salander på ett mycket mer energifyllt och tidigare stadium. Överhuvudtaget tyngs filmen ner av ett överflöd av expositioner (förklaringar av förutsättningar) istället för att bild- och ljudmässigt förkroppsliga dem.

Bristen på förbindelser till mer tematiska nivåer blir också tydlig i händelsetråden med Salanders relation till sin nye förmyndare Bjurman (Yorick van Wageningen). Han är visserligen en våldtäktsman som utnyttjar Salanders beroendeställning, men hennes hämnd blir så enkelt genomförd att, tillsammans med hans nallebjörnsuppsyn och ursäkter för vad han gjort, detta inte förstärker det reella kvinnoförtryckstema som Larssons roman så tydligt bär på.

När Fincher debuterade som långfilmsregissör med Alien 3 (1992) blev han hårt kritiserad för att ha förstört konceptet med att försöka göra en konstnärligt existentiell film. Visserligen tog han en gruvlig revansch med Seven (1995), en av senare decenniers allra bästa thrillers, men fortsättningsvis har hans filmer haft en stark tendens till att bli visuellt anslående men dramatiskt utdragna historier. Såväl Panic Room (2002) som The Social Network (2010) lider av den musikvideo/reklam/kortfilmpräglade filmskaparens tendens att dröja för länge vid dramatiskt mindre intressanta moment, till förfång för spänningsuppbyggnaden.

Lägg till detta att Fincher varit skickligast i att gestalta mäns relationer och konflikter (Fight Club [1999], men även delvis The Game [1997]) och då blir det inte så konstigt att det som fungerar bäst i filmen är när två män får konfronteras med varandra, som i slutuppgörelsen. Lisbeth Salander, som är huvudorsaken till att Stieg Larssons böcker blivit en sådan världssuccé, kommer här i skymundan, liksom de större frågorna om politik och kvinnoförtryck.

Betyg: 6/10

Någon annanstans i Sverige

Alltsedan Robert Altman gjorde film på Raymond Carvers korta berättelser i Short Cuts 1993 har många moderna filmskapare lockats av möjligheten att forma ett mångsidigt kalejdoskop i långfilmslängd, utan att vara begränsade av de vanliga dramaturgiska konventionerna kring en ensam huvudkaraktär. Paul Haggis Crash (2004) vann t o m en Oscar för bästa film utifrån detta koncept och i Sverige har vi bland annat sett Daniel Alfredson och Hans Renhäll försöka sig på formen i den Guldbagge-belönade Tic Tac (1997).

Hans Gunnarsson, som haft en framgångsrik karriär som manusförfattare de senaste tio åren med Guldbagge för Leva livet (2001) och manus till Ondskan (2003) och Arn-filmerna (2007-08), kom 2007 ut med boken Någon annanstans i Sverige, en skildring av vardagen i det lilla fiktiva samhället Borunda. I det som kunde förefalla vara en behaglig idyll visade sig allehanda mellanmänskliga slitningar och konflikter husera, med ond bråd död som följd.

Kjell-Åke Andersson har nu gjort film på Gunnarssons manus på den egna boken. Andersson har genom åren visat sig vara en habil skildrare av de bisarra underliggande vibrationerna i det "normala" svenska samhället med tv-produktioner och biograffilmer som Min store tjocke far (1992), Juloratoriet (1996) och Familjehemligheter (2001).

Men han har också varit delaktig i de två Vi hade i alla fall tur med vädret-filmerna, den senaste (2008) var han regissör på. Misslyckandet med denna kunde få en att tvivla på hans fortsatta kapacitet som regissör, så fullständigt otajmad komedi var det länge sedan man såg, men i den mer dramabaserad Någon annanstans i Sverige finns en bisarr humor som verkar passa Andersson bättre, här kan han kombinera vardagsiakttagelser med de underligheter som vi alla sysslar med i vardagen.

Borunda består i filmen av ett antal familjer, boende i egna hus (uppenbarligen utan stadsplan, så totalt splittrat ser området ut) men mest på väg någon annanstans i mer eller mindre desperata flyktförsök. En stor del av den svenska skådespelareliten ger kropp åt figurerna: Helena Bergström blir våldtagen inom äktenskapet av sin make polisen, spelad av Magnus Roosman; Marie Richardson har ihop det med lotterivinnaren Peter Andersson, fast hon är gift med läraren Jacob Nordensson, som i sin tur har Andersson och hans nya kärlek Sussie Eriksson som elever i engelska; alltmedan Mikael Persbrandt har svårigheter att få sin fru att stanna kvar på besök hos hans föräldrar, där pappan Sten Ljunggren är en tafsande rasist och mamman Meg Westergren mest är intresserade av om gästerna ska äta av smörgåstårtan.

Lägg till detta Björn Gustafsson som argsint och lomhörd granne med geväret i högsta hugg, Lars Lind (närmast kusligt lik den säregne Anders Ek i sitt spel och sin diktion) som välmenande men i förlängningen meningslös präst samt Jonas Inde och Björn Bengtsson som klantiga inbrottstjuvar. Då har jag inte ens nämnt tonårssonen till Richardson och ortens avvikare, spelad av Peter Lorentzon, som båda observerar sammanbrottet i relationerna, Ralf ständigt med musik på högsta volym i hörlurarna.

Som synes en provkarta på de senaste decenniernas svenska filmkaraktärer i genren "psykologiskt realistiskt vardagsdrama", där man ständigt ser figurerna tomt stirra framför sig (berövade det svenska folkhemmets trygghet?), men i detta fallet förstärkt med en präktig dos underliggande komik.

Och allt detta är ganska bra och bisarrt kul. Men det fattas en djupare poäng i berättelserna om dessa vilsna existenser: var hittar vi som publik något som hjälper oss hantera det skildrade i relation till våra egna liv, annat än på ett mycket allmänt och därmed urvattnat sätt? Det är som om Gunnarsson plockat ut bitar ur andra berättelser, stuvat om och serverar sin ratatouille utan att krydda. Enskildheterna får ingen specifik pregnans, utan bekräftar mest det vi redan sett och läst ett flertal gånger.


Men det måste sägas att det är rätt kul så länge det varar.


Betyg: 6/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Sherlock Holmes: A Game of Shadows

Jag ska erkänna att jag var oroad över Guy Ritchies uppföljare till hans första nytolkning från 2009 av Sherlock Holmes-myten.

Dels för att fortsättningsfilmer sällan är förbättrade utvecklingar av första-filmerna, dels för att trailern gav mig minnen av Barry Sonnenfelds Wild Wild West (1999) — och det var inte något positivt. Som tur är kom mina farhågor på skam, det här är ett riktigt bra actionhantverk.

För det bör man ha i åtanke, att det är en actionfilm (med den genrens inriktning på fysiskt handlande och klippningen som föredraget stilredskap) och att det är det filmiska hantverket som höjer den här filmen över det mesta i genren.

Ritchie har ju under lång tid försökt upprepa den framgång han hade med långfilmsdebuten Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998), en fräck gangsterhistoria i Londonmiljö med mycket inspiration från Tarantino-kretsen. De efterföljande filmerna blev alltmer till dåliga kopior på redan dåliga kopior, men när han i den första Holmes-filmen släppte manusarbetet framstod hans regimässiga kompetens klarare.

Även i SH2 har han överlåtit manusskrivandet till andra, denna gången paret Kieran och Michele Mulroney, vilka har skapat ett gott flöde i berättelsens struktur och givit parhästarna Holmes (Robert Downey Jr) och Watson (Jude Law) en hel del snärtiga och roliga repliker att kasta på varandra.

Historien rör denna gång ärkeskurken Professor Moriarty (Jared Harris) och hans planer år 1891 på att skapa ett världsomspännande kaos, mycket likt James Bond-filmernas superskurkar. Motiveringarna till händelserna och det övergripande syftet hos Moriarty är inte det som är det mest fascinerande med filmen, även om man givetvis kan hitta kopplingar till samtidens terroristattacker. Man har också lyckats få med författaren Conan Doyles försök att ta död på Holmes i en slutstrid med Moriarty vid vattenfallet i Reichenbach.

Det är istället iscensättningen, det bildmässiga arbetet och klippningen som fungerar synnerligen väl och gör att filmens två timmar förlöper utan några svackor. Ritchies (och många andra actionregissörers) förkärlek för att omväxlande öka och minska bildhastigheten i filmen blir inte till ett tomt rasslande med effekter, utan förstärker såväl våldsamhet som spänningen i Holmes sökande efter Moriarty över den europeiska kontinenten.

Downey och Law är alldeles utmärkta i huvudrollerna, Stephen Fry gör en lagom brittisk Mycroft Holmes (även om han får kalla brodern "Sherly" lite för ofta) och Paul Anderson är en energisk och farlig skarpskytt på jakt efter de båda. Däremot gör Noomi Rapace en blek insats, delvis beroende på Ritchies oförmåga att hantera kvinnokaraktärer i sina filmer, men också för att hennes begränsade uttrycksarsenal (ögonen stirrar och ansiktet visar en förvånad misstro mot allt i omgivningen) inte formar en engagerande karaktär.


Betyg: 8/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Happy Feet 2

Happy Feet var en ganska underhållande animation när den kom 2006 och fick även en Oscar som bästa animerade långfilm, i konkurrens med bl a Cars/Bilar (producerad av Pixar, som annars prenumererat på denna statyett). Berättelsen om kejsarpingvinen Mumble/Mummel (röst Elijah Wood) som inte kan sjunga för att locka till sig en partner men däremot har "happy feet" var tillräckligt charmig och uppfinningsrik för att (under en period när pingvin-filmer verkade översvämma biograferna) spela in ett par miljarder kronor i intäkter.

Australiska bolaget Kennedy-Miller har nu efter fem år kommit med en uppföljare (givetvis i 3D, som vanligt utan någon större poäng), där Mumble har vuxit upp och är pappa till Erik, som dock inte alls har lika goda dansfötter. Han blir utskrattad och tar sig med några kompisar över Antarktis is till kolonin med adieliepingviner, i spåren av den latinskt eldige Ramon (röst Robin Williams), som söker en partner som uppskattar hans kärlekskrankhet.

Hos adelierna träffar de på deras guru, The Mighty Sven (röst Hank Azaria), som blivit gruppens andlige ledare eftersom han har en färggrann näbb och kan flyga (han är egentligen en lunnefågel).

Resten av historien handlar om hur adelierna
kommer till undsättning när den globala uppvärmningen gör att en glaciär blockerar vägen för kejsarpingvinerna och efter vissa svårigheter får de även hjälp av en koloni elefantsälar, som skakar loss isen så att passagen blir fri mellan de olika djurarterna. Allt frid och fröjd!

George Miller, som gjorde sig känd för ca trettio år sedan med berättelserna om Mad Max (1979, 1981 och 1985) men också varit inblandad i filmerna om grisen Babe (1995 och 1998) har  dock inte lyckats få någon riktig fason på berättelsen om Erik och hans väg till en av omgivningen bekräftad identitet. Det blir alltför många figurer med alltför svagt utformade och genomarbetade karaktärsbanor och alltför mycket av stora produktionsnummer (med sjungande och dansande pingviner) för att historien på något sätt ska beröra.

Bäst i filmen är dels sidohistorien om de två krillerna Will (röst Brad Pitt) och Bill (röst Matt Damon), som söker sig en värld bortom stimmets anonymitet (även här blir dock deras bristande koppling, annat än mycket allmänt tematiskt, till resten av filmen en svaghet) samt Sven, som med Azarias röst blir till en bisarr latino-svensk blandning och smått ömklig räddhågsen inspiratör för pingvinerna.

Men hur gulliga pingvinerna än är räcker det inte att skaka på kroppen och dansa med fötterna för att vi i publiken ska vilja dansa med.

Betyg: 3/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Brian De Palma regisserar igen

Nyheter från Deadline Hollywood:

"Rachel McAdams and Noomi Rapace are set to star in Brian De Palma’s remake of Alain Corneau’s 2010 thriller Crime D’Amour. The De Palma version will be titled Passion and begins shooting in Berlin on March 5. France’s Said Ben Saïd is producing the France-Germany co-production via his SBS Productions. Integral Films is the German partner. Kristin Scott-Thomas and Ludivine Sagnier starred in the original film noir, about a power struggle between a ruthless executive and her protégé. The Passion story will follow the same lines, with De Palma adding his spin to a script he wrote. A  major male role and a smaller female role have yet to be cast. Those will likely be played by Europeans, with deals expected to be firmed up in January. De Palma will shoot for 10 weeks with delivery expected at the end of the year."



Äntligen!

The Skin I Live In

Lågbudget film och s k kvalitetsfilm ses ofta som varandras motpoler, med helt olika estetiska traditioner och syften. Men det finns i realiteten många likheter mellan dem, inte minst en aversion mot den sorts "välgjorda" dramer som präglar mainstream-filmens traditionella utbud. En psykologisk betoning formad av 1900-talets borgerliga självmedvetande och en "lagom" utmanande hållning till innehåll och uttryckssätt passar inte dem som vill utmana den goda smakens herravälde — därför kan fin- och fulkultur mötas som motpoler inte till varandra utan till det som i den dominerande debatten ses som smakfullt.

Inom den europeiska filmen har det åtminstone sedan 1960-talet funnits en reaktion på den moderna tillvaron som i sydeuropa gett upphov till dels den modernistiska rörelsen (Buñuel, Antonioni, Fellini, Godard osv), dels den eurotrash som sällan uppmärksammades på våra breddgrader. Filmskapare som spanjoren Jesus (Jess) Franco och italienaren Aristide Massaccesi (artistnamn Joe D'Amato) gjorde fantastique-filmer som inte sågs som annat än misslyckade försök att göra ordinära thriller eller skräckfilmer, medan en regissör som Pasolini hyllades när han tydligt anknöt till den etablerade modernismen men häcklades som pornograf när han gjorde sin "Livets trilogi" 1971-74.

Spansk film har alltså haft sin beskärda del av såväl modernism som eurotrash, under de senaste tre decennierna med Pedro Almodóvar (född 1949) som en central gestalt. Melodramatiska berättelser och grafisk sexualitet har genomsyrat hans filmer alltsedan debuten 1980, med Matador (1986), Mujeres al borde de un ataque de nervios/Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) och Todo sobre mi madre/Allt om min mamma (1999) som några betydelsefulla (och ofta prisbelönade) exempel.

När Almodóvar nu presenterar La Piel que Habito/The Skin I Live In, efter romanen Mygale av Thierry Jonquet, är blandningen av högt och lågt genomfört på ett sätt som det var länge sedan man såg. Berättelsen om läkaren Robert Ledgard (Antonio Banderas, tillbaka hos Almodóvar efter ett uppehåll på drygt tjugo år) som hämnas sin dotters självmord genom att fängsla och omvandla identiteten hos den unge man, Vicente (Jan Cornet), som utsatte dottern för ett (möjligt) sexuellt övergrepp är i all sin melodramatiska övertydlighet och groteska omöjlighet ett typexempel på den sortens berättelser som eurotrash-filmen flödar över av. Kritiken har ofta varit skoningslös mot denna typ av sensationalistiskt filmskapande, även när en erkänd regissör som George Franju gjorde sin modellbildande Les yeux sans visage/De bestialiska (egentligen Ögon utan ansikte) 1960 — intressant nog ungefär samtidigt som Hitchcock gjorde Psycho, Michael Powell Peeping Tom och Mario Bava La maschera del demonio/Black Sunday.

Men Almodóvar har fått mycket beröm för sin version och man kan undra varför. Han är visserligen en uppburen auteur och en hel del av den kultursyn som för ett par decennier sedan slog till mot lågbudget-fantastique drabbar nu ofta mainstream-filmen, så en bisarr berättelse om kön, makt och sexualitet är numera inte så fasaväckande.

Och sedan kanske det helt enkelt är så att Almodóvar har lyckats förena konst med skräp på ett ovanligt framgångsrikt sätt. Inledningen är lite seg, bildmässigt mer än nödvändigt torftig och berättelsen för ospännande, men allteftersom vi presenteras för bakgrunden till händelserna på Ledgards mottagning får också det mer känslointensiva plats.  

Läkarens hämnd blir till en bisarr ersättning för den fru han förlorat (och en incestuös förbindelse till dottern, en sorts bekräftelse på den anklagelse om våldtäkt som hon slungar mot honom och som orsakar självmordet), samtidigt som Vicentes hämnd på Ledgard genererar ytterligare en nivå av gestaltningen kring frågor om identitet och sexualitet — ett för Almodóvar genomgående tema och något som ger poäng på kultursidorna.




Betyg 8/10





I samarbete med Filmtrailer.se