Priser FFF 2011

Det kan väl vara värt att också nämna de filmer som fick priser vid årets Fantastisk Filmfestival.

MÉLIÈS D'ARGENT/SILVER-MÉLIÈS

långfilm: Attack the Block (2011, Storbritannien, Regi Joe Cornisch)

kortfilm: To Swallow a Toad (2010. Lettland, regi Jurgis Krasons)

 hedersomnämnande: Inbred (2011, Storbritannien/Tyskland, regi Alex Chandon)

THE SIREN/INTERNATIONELLA PRISET

 The Woman (2011, USA, Lucky McKee)

PUBLIKPRIS

långfilm: Der Sandmann (2011, Schweiz, Peter Luisi)

animerade kortfilm: The Saga of Bjorn (2011, Danmark, Benjamin Kousholt)

kortfilm: Brutal Relax (2010, Spanien, regi Adrián Cardona, Rafa Dengrá och David Muñoz)

FFF: bonus

Några filmer från Fantastisk Film Festival i Lund som jag inte nämnde i dagsredovisningarna förra veckan kan vara värda att skriva några ord om så här i efterskott.








Avslutningsfilmen Fright Night var ännu ett exempel på en illa genomförd nyinspelning av ett original från 1980-talet. Tom Hollands film från 1985 var i sina bästa stunder en kraftfull effektfest, medan Craig Gillespie (som 2007 gjorde den kluriga Lars and the Real Girl) visar sina reklamfilmserfarenheter genom att inte kunna strukturera och rytmisera scenerna.

Det blir till ett uppradande av tablåer där figurerna står och pratar om vad de tycker och känner, i stället för att det visas i ett agerande.

Visserligen finns ett antal scener där det är meningen att vi ska häpna över effektskapandets storslagenhet, men utan en uppbyggnad och förankring i de centrala karaktärernas svårigheter — i detta fallet att Charley (Anton Yelchin) fått en brutal vampyr, Jerry (Colin Farrell), som granne i Las Vegas — blir det inte till någon utveckling av historien.

Gillespie kunde i Lars and the Real Girl komma undan med en liknande brist på uppbyggnad tack vare att situationen med en känslohämmad man som ser på sin postorderdocka som en verklig kvinna var så skruvad (och filmen riktad till ett specifikt publiksegment intresserad av indie-präglade teman och estetiska val) att karaktärsteckningen mindre handlade om intrigen än att följa Lars vardagliga förehavanden. Men med en vampyr som granne och frågan hur Charley (och hans mamma och flickvän) ska klara av detta hot finns inte utrymme för skruvad konstfilm.

Då var en av festivalens vinnarfilmer, den brittiska Attack the Block (regi Joe Cornish, komiker med förbindelser till Edgar Wright och gänget kring Shaun of the Dead [2004], Hot Fuzz [2007] och Scott Pilgrim vs. the World [2010]) ett mer lyckat exempel på hur man kan förnya ett grundkoncept, i detta fallet en invasion av glupska aliens i en London-förort.

Historien har ju också fått en dagsaktuell ton genom oroligheterna i London i augusti och filmen tar sin utgångspunkt i ras-, klass- och generationsmotsättningar i ett segregerat England. Sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) attackeras av ett gäng tonåringar på väg hem från arbetet, men innan de hinner göra alltför stor skada på henne blir de avbrutna av att ett föremål faller ner på en angränsande bil. Det visar sig vara en främmande varelse, de tar död på den.

Men det är bara den första i en mängd odjur, vilket leder till att gänget och Sam så småningom samarbetar för att bekämpa dem. Under berättelsens gång inser gängmedlemmarna att deras tidigare beteende var moraliskt felaktigt och att de borde hjälpa (var)andra mot främmande hot (kan detta vara en metafor för självmordsbombare och liknande?), i en sens moral som delvis är lite för välmenande — men samtidigt fungerar genom att den blir till något mer än bara ord.

Spänstig och medryckande, även om monstren inte tillhör de mest skräckinjagande man sett, förtjänar Attack the Block de priser den fått på allehanda festivaler.

Niceville

Vissa filmer är svåra att riktigt tycka om, fast man gärna skulle vilja göra det.

The Help/Niceville är en sådan film. Berättelsen om hur en grupp svarta hemhjälper i det tidiga 1960-talets Jackson, Mississippi både själva känner och av det omgivande vita samhället får ett högre människovärde — genom att berätta om såväl den dolda som den mer öppna rasism de varje dag utsätts för när de sköter om vita familjers hushåll — borde skapa en välvillig respons hos åskådaren. Och det har det till stora delar gjort: både romanen av Kathryn Stockett från 2009 och filmen, med manus och i regi av Tate Taylor (skådespelare, vars andra långfilm detta är), har blivit stora läsar- och publikframgångar.


Samtidigt finns i filmen både en distans och en förenkling som gör att den inte riktigt griper tag eller kommer med några vidare insikter. De centrala karaktärerna är redan från början inplacerade i lådorna Goda respektive Onda, det sker inte mycket av utveckling vad gäller deras centrala drag hos någon av dem.

Eugenia "Skeeter" Phelan (Emma Stone) kommer hem från universitetsstudier och får jobb på den lokala tidningen. Hon nöjer sig dock inte med att sköta hushållningsspalten i tidningen, utan börjar intressera sig för de svarta kvinnor som jobbar som hemhjälp i de vita familjerna — och i praktiken uppfostrar barnen (i det här fallet huvudsakligen flickorna, detta är en film med ett mycket påtagligt fokus på kvinnorna). Skeeter blir en mycket traditionell ingång till en främmande värld: vit och politiskt liberal är hon det ömmande samvetet i berättelsen — det är t o m inte helt förståeligt hur hon kan ha blivit sådan i en miljö som denna där i stort sett alla vita är antingen omedvetna om rasismen, blundar för den eller tillhör Daughters of the American Revolution.

Visserligen får vi se känslosamma bilder från hennes uppväxt där familjens hemhjälp ger henne moraliska visdomsord, men det är filmen noggrann med att påpeka att det skedde i alla familjer, så vad var skillnaden?

Samtidigt ska sägas att filmen inte är helt fokuserad på Skeeter, de svarta kvinnorna Aibileen Clark (Viola Davis) och Minny Jackson (Octavia Spencer, en given Oscars-kandidat) får minst lika stort utrymme, vilket är en välkommen nyhet i en historia som denna. Men vi ser inte mycket av deras vardagliga arbete, filmen är i stället upptagen av att visa hur de vita hemmafruarna, ledda av Hilly Holbrook (en utmärkt Bryce Dallas Howard), har en föraktfull och djupt rasistisk attityd till de svarta.

Skillnaden mot den samtida sydafrikanska apartheid-politiken är inte påtaglig, med separata områden för vita och svarta och en avsky för att beröras av de svarta kropparna (tagen så långt att man bygger separata toaletter för hemhjälpen).

Det är alltså till stora delar en traditionell kvinnovärld som här beskrivs, där det vita kvinnokollektivet närmast får åskådaren att tänka på Ira Levin roman The Stepford Wives (1972) och de två filmatiseringar (1975 och 2004) som framställde en liknande grupp kvinnor som robotar skapade av män som ville ha undergivna fruar — med skillnaden att kvinnorna här närmast är dödliga i sig själva.

Rollfördelningen är alltså klar, men det finns några nyanseringar som delvis tillför några intressantare dimensioner. Det gäller några av kvinnorna kring "gängledaren" Hilly, som visar upp tveksamheter inför behandlingen av de svarta men inte förmår göra motstånd.

Samt Celia Foote (Jessica Chastain), betecknad som "white trash" och därmed inte blir insläppt i den högre medelklassvärld som de andra kvinnorna lever i. Hon är också den som, förutom Skeeter, har ett friare förhållningssätt till de svarta kvinnorna — och även lär sig att laga mat av Minny!





De som står utanför den i makthänseende dominerande vita medelklassvärlden (svarta, intellektuella, barn) är alltså de som får stå för berättelsens hedervärda moral — i sig inget problem, men när det är gjort med så breda penseldrag som här blir det i stora stycken alldeles för övertydligt.

Filmiskt är det inte heller så särskilt nyskapande, kompetent i en enkel hantverksmening, men huvudsakligen är det ett stort antal scener med figurer som pratar med varandra i växelklippta bilder på dem som talar.

Om man har den danskfödde, Tysklandstränade och USA-verksamme Detlef Sierk/Douglas Sirks mästerverk Imitation of Life (1958) i minnet och därmed kan jämföra hur man kan arbeta med ett starkt melodramatiskt material och komma åt djupare insikter om drivkrafterna bakom de drömmar och rädslor som ligger under vardagsrasismen inser man hur mycket som fattas i The Help.



Betyg: 5/10

Latinamerikansk Film- och kulturfestival

Pressmeddelande från Film- och kulturfestivalen Latinamerika i Fokus

"LAIF 2011 är tillbaka för nionde gången och stolta över att kunna presentera ett brett program med intressanta föreläsningar och spännande filmer från Latinamerika.

Sedan 2003 har LAIF – Latinamerika i fokus – som den enda filmfestival i Sverige visat ett stort urval av den latinamerikanska filmskatten. Festivalen har utvecklats från att vara en ren filmfestival till en samlingspunkt med både seminarier, föreläsningar och utställningar. I år med fokus på genus och etnicitet!







De senaste åren har den latinamerikanska filmkonsten upplevt en expansiv fas där inte bara de klassiska filmländerna så som Argentina och Mexiko syns utan där även länder som Colombia plockar priser på internationella festivaler. Se till exempel dokumentären Maids and Bosses från
Panama eller följ 9-årige Manuel i den prisbelönta The Colors of the Mountain från Colombia på
årets LAIF.

Nya röster har i Latinamerika de senaste åren verkat för nationella samarbeten länderna emellan.
Denna nya regionala integration belyses i festivalens många föreläsningar men kanske framförallt på
Sofielunds Folkets Hus den 4 oktober då historikern Carlos Vidales samtalar med Ola Nilsson,
ansvarig för kursen ”Förändra världen” vid Kvarnby folkhögskola.

Missa inte heller Edmé Dominguez, docent i freds- och utvecklingsforskning, när hon diskuterar
genusfrågor på Garaget den 29 september.

Nytt för i år är att alla filmvisningar 6-9 oktober i Malmö är samlade på biograf Spegeln. Den 12-16
oktober flyttar vi till Kino i Lund!

Välkommen till årets LAIF!
Elena Gutiérrez
Festivaldirektör."

Nordisk Panorama — hela vinnarlistan

THE WINNERS AT NORDISK PANORAMA - 5 CITIES FILM FESTIVAL 2011

BEST NORDIC DOCUMENTARY

Last Chapter by Peter Torbiörnsson (Sweden)
Jury motivation: "Last Chapter is a gripping piece of filmmaking, dealing with fundamental questions like guilt and the search for redemption. In an on-going search for truth, the film re-evaluates an era and the political dreams of a whole generation".

Honorable mention:
Imagining Emanuel by Thomas A. Østbye (Norway)
Jury motivation: "The jury has chosen Imagining Emanuel for an Honorable Mention because of its original idea and structural strength. Within a strictly respected formal setting the filmmaker questions identity and contrasts various perceptions of reality, successfully translating them into their human dimension by questioning our biased way of constructing identity".

Honorable mention:
The Guerilla Son by David Herdies & Zanyar Adami (Sweden)
Jury motivation: "The jury has chosen The Guerilla Son for an Honorable Mention because of its creative approach to dealing with the weight of memory and the role it plays in defining our relationships and expectations. At the same time it is a poignant film about the love between a father and a son".


BEST NORDIC SHORT FILM

Killing the Chickens to Scare the Monkeys by Jens Assur (Sweden)
Jury motivation: "A story of acute significance: masterfully combining elements of still-photography, theatre, documentary film and drama to create an unconventional voice of its own. The film's surreal reality is gloriously depicted in meticulous detail - from the timeless characters to the shabby ill-fitting uniforms alongside a perfectly composed landscape and everyday dialogue. Directed with skilfully instinctive feeling, this film is brilliantly told in all its understated brutality".

Honorable mention:
No Sex Just Understand by Mariken Halle (Sweden)
Jury motivation: "In the first Honorable Mention we, as viewers, are merely bystanders. From a certain distance we witness how the main characters accidentally meet. Between blurry dialogues we glimpse loneliness, family tragedy, aggression and sexual tension that ultimately develops into a clash of opposite universes. A memorable film that is distinguished by an impressive sense of timing and perhaps, more importantly, just the right dose of humour".

Honorable mention:
To All My Friends by Behrouz Bigdeli (Denmark)
Jury motivation: "Our second Honorable Mention takes us on a rollercoaster ride of love and loyalty, guilt and dependency. It poignantly shows how those closest to us can sometimes be the very ones that hinder our ability to change. Effective set design, compelling acting, dynamic cinematography and talented directing come together to tell a convincing tale of the ultimate friendship".


NEW NORDIC VOICES

Manenberg by Karen Walltorp & Christian Virum (Denmark)
Jury motivation:" The film is a dark story about how hard it is to make the right choice. The directors have managed to get close to their characters and follow them through their lives full of challenges, in a community surrounded by drugs and crime. They have spent an impressive amount of time in order to show the positive sides of people and life in a South African township. In spite of all, there is hope"

Honorable mention:
Two by Lucia von Horn Pagano (Sweden)
Jury motivation: "Two is a touching drama about a girl who is left alone in the midst of her father's new family. The director shows in a subtle and visual way her jealousy towards her half-sister. The filmmaker dares to explore the psychological conflict in-depth. The use of music and the cinematography makes the story convincing".

Honorable mention:
Black Swan by Brigitta Kontros (Sweden)
Jury motivation: "In a society ruled by "machismo" it is not easy to be a woman. Due to infidelity, a mother is forced to leave her daughter and now the daughter has difficulties taking care of her own child. The director gives us an openhearted portrait of two strong women. By simple means, we are drawn into their drama".


FEDEORA

How to Pick Berries by Elina Talvensaari (Finland)
The critic's prize is given for the first time this year and is awarded to the best short documentary.
Jury motivation: "The FEDEORA jury gives the award to the film How to Pick Berries, a visually poetical and technically superb documentary. The film deals in a mystical way with a fragment of the social reality and simultaneously leaves it up to the viewers themselves to reflect upon the perspectives of the movie".


GO WÆST

Seven Years of Winter by Marcus Schwenzel (Denmark)
Jury motivation:"Our winning film is a very gripping story with key words such as innocence, loss of innocence and brutalisation. Even with a world famous event at its very centre, the film manages to maintain the full and uncompromising attention and dedication of its audience in every single frame.
The location of the film has such a painful presence in everyone's consciousness that it could have worked against the film, but the film manages to become its very own through a strong character, a little boy and his destiny that uses the setting as a powerful character in its own right. The acting is great, it is beautiful and painful and a humane and touching story.
It is great to see that the co-producer of the film is part of this great international production with such a high quality. It makes us very proud".

Go Wæst Talent Award
The Art World's Ugly Faces by Malte Klagenberg (Denmark)
Jury motivation:"Our talent prize goes to a reckless and bold film, told with great personal commitment. It points to The Emperor's New Clothes in a Bohemian world with clear cinematic references. In this film, the director clearly has something to tell and does so directly, engagingly and without hesitation. The courage that the filmmaker shows - to depict the ugly side of an otherwise highly celebrated scene - fully deserves the talent prize".

Honorable mention:
The Great Mistake by Anders Berthelsen (Denmark)
Jury motivation: "Our first Honorable Mention goes to a film that is a clear proof of the greatness we can expect from this genre in the future. Something good is definitely on its way. In this film stylistic elements are combined with a good story in an international frame. The film enters the story in one place and ends up somewhere completely different, and as an audience we are with it all the way because it stylistically and with an intense atmosphere true to its story, it succeeds in expressing and creating its very own universe. Even when it travels to notorious infamous places, such as mafioso-ridden Venice".

Honorable mention:
Last Fall by Andreas Thomsen (Denmark)
Jury motivation: "Our second Honorable Mention goes to a poetic little film with great scope, dealing with the important issues in life such as loss and goodbyes. Stylistically it creates - within seconds - a very convincing and simplistic universe, and the framework of the film brings us to the end of the world and back with great confidence. The film gives us a good and meaningful cinematic experience that touches us through a little boy's loss of his father".

Honorable mention:
Upstairs by Jesper Maintz (Denmark)
Jury motivation: "Our third and final Honorable Mention goes to a very strong frame tale that is technically playful and superior. The film has great actors, but especially one supporting actor impresses us and leaves a lasting impression. An actor that we would love to see unfolding his talents fully in a coming key role in a Danish feature film. Of course the director has greatly contributed to the success of this remarkable supporting performance. Demonic atmosphere and ambiguity steers the story steadily forward, and its characters are never fully who we think they are. It's a great accomplishment to create this much uncertainty with such certainty".

Svensk grand slam på Nordisk Panorama

Pressmeddelande från Svenska Filminstitutet:


"Sista kapitlet av Peter Torbiörnsson vann det stora dokumentärpriset och Jens Assurs Killing the Chickens to Scare the Monkeys vann kortfilmssektionen när Nordisk Panorama avslutades igår. Totalt gick sex av tio priser till svenska filmer.

Nordisk Panorama är en av de viktigaste nordiska festivalerna för kort- och dokumentärfilm med bidrag från hela Norden. I långfilmstävlingen deltog 20 filmer och i kortfilmstävlingen 33 stycken. Juryn kallade Sista kapitlet för ”a gripping piece of filmmaking” och menade att Assur ”masterfully combining elements of still-photography, theatre, documentary film and drama to create an unconventional voice of its own”.

I Sista kapitlet återvänder Peter Torbiörnsson till Nicaragua för att reda ut skuldfrågan efter ett bombdåd 20 år tidigare. Filmen är producerad av Staffan Julén för Eden Film med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets tidigare filmkonsulent Peter ”Piodor” Gustafsson.


Killing the Chickens to Scare the Monkeys berättar i fragment, varav en 15 minuter lång tagning utan klipp, om den kinesiska statens strategi att avrätta dissidenter som en varning till andra. Filmen är regisserad, producerad och skriven av Jens Assur för Studio Jens Assur med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets filmkonsulent Andra Lasmanis. Filmen var uttagen till Quinzaine des Réalisateurs (Directors’ Fortnight) i Cannes tidigare i år och ska tävla på flera festivaler i höst.

Dessutom blev det hedersomnämnanden i sektionen för långa dokumentärer till svensk-norska samproduktionen Gerillasonen av David Herdies och Zanyar Adami. Filmen är producerad av David Herdies för Momento Film med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets tidigare filmkonsulent Tove Torbiörnsson. I kortfilmsklassen blev det hedersomnämnande till No Sex Just Understand av Mariken Halle, producerad av Mariken Halle tillsammans med Ylva Gallon och Rasmus Lindgren.

Svenska filmer fick även hedersomnämnande i sektionen för nya röster inom filmen: Two av Lucia von Horn Pagano och Black Swan av Brigitta Kontros."

FFF: dag 10

Lördagens avslutning av Fantastisk Filmfestival bestod för egen del av fyra långfilmer och två kortfilmer — dessa visades intressant nog före två diametralt motsatta franska alster.

Men vi börjar med den norska Kommendör Treholt & ninjatroppen/Norwegian Ninja (2010, regi Thomas Capellan Malling), en blandning av mockumentär och Bond-äventyr — vilket låter roligare och mer hysteriskt än det i verkligheten var.














En sympatisk vilja att både gå bakom de officiella myterna om spionen Arne Treholt, som 1984 greps för att han lämnat över hemlig militär information till Sovjet, och med en satirisk ambition att illustrera knäfallet inför amerikanska intressen blir inte till mer än en halvljummen och ibland (fast alltför sällan) komisk nedtagning av (manlig) militaristisk retorik. Malling kan onekligen ämnet efter att ha skrivit en bok i ämnet (vilket gav honom möjlighet att göra filmen) men efter inledningens glädjefyllda drift med kungamakt och actionideal blir det ganska snabbt en tröttsam upprepning av samma grepp filmen igenom.

Den finska Harjunpää ja pahan pappi/Priest of Evil (2010, regi Olli Saarella) höll däremot uppe sitt tempo genom hela berättelsen om en polis, Timo (Peter Franzén) som genom att komma för sent när han ska hämta sin dotter efter en rockkonsert i stället tvingas konfronteras med det fasansfulla att upptäcka henne mördad, något som hustrun inte kan sluta anklaga honom för.

Två år senare är deras äktenskap på väg att fullständigt falla samman när Timo får i uppdrag att undersöka en serie märkliga dödsfall. Det framkommer att det är en man som räddar barn och kvinnor från att misshandlas av sina respektive män och pappor, men också själv är en kristen fanatiker, som ligger bakom våldsdåden. Genom att ta sig igenom denna undersökning samt möta sin egen lust att hämnas dotterns död på den frisläppte gärningsmannen, och även personligen bli drabbad av seriemördaren religiösa galenskap, kommer både Timo och hans fru igenom sorgen och kan tillsammans med sin yngsta dotter påbörja ett nytt familjeliv.

Präglad av snutfilmens alla schabloner är Priest of Evil (så mycket lättare det är att använda den engelska titeln!) ändå en bra mycket mer framgångsrik snutfilm än alla Beck och Wallander vi har sett. I varje fall i jämförelse med de svenska tv-serierna och det verkar vara tv som man i mycket har anpassat bildspråket efter: filmen består av väldigt mycket närbilder och inte så många komplicerade intrigvändningar.

Ett ännu kraftfullare exempel på kriminalaction var den franska À bout portant/Point Blank (2010, regi Fred Cavayé) en intensiv och fysisk utmattande jakt (inte minst för åskådaren) på kidnappade fruar och korrumperade poliser.













Samuel (Gilles Lellouche), undersköterska på ett sjukhus i Paris, hamnar i en djävulsk situation när hans gravida fru förs bort för att han ska tvingas att smuggla ut en mördare från sitt sjukhus. Jakten fortsätter genom stora delar av stan, med den ena avdelningen poliser som skurkar och den andra hela tiden steget efter samt skurkar som blir goda hjälpare och lagens representanter som blir ondskefulla mördare.

Maskulinitetsadrenalinet pumpar, kvinnor har inte mycket att hämta i denna värld — utom som barnaföderskor. Trots dessa potentiella fällor vad gäller genusmedvetenheten så har Cavayé (som debuterade med Pour elle/Allt för henne 2008) gjort ett riktigt kraftprov, en film som borde gå hem på den vanliga biorepertoaren genom sina råa energi.

Det sistnämnda kan man inte anklaga den andra franska filmen för dagen, La Lisière/The Edge (2010, regi Géraldine Bajard), för.

Snarare ett uppvisande i den internationella konstfilmens mest ointressanta konventioner, där stirrande sömngångare ska gestalta den (post)moderna tillvarons alienation, i en blandning av blodlösa vampyrer och hjärndöda zombies. Regissörens beskrivning av hur man arbetade i 2-3 månader före inspelningen med de icke-professionella skådespelarna för att de skulle ha rätt kroppshållning blir med tanke på slutresultatet ganska märklig: det kan inte ta så lång tid att få någon att gå i slow motion och stirra med uppspärrade ögon.

En i närmast surrealistisk mening ruggig skräckupplevelse!




Kortfilmerna blev alltså två till antalet under dagen.

Den franska La Version du Loup/The Wolf's Version (2011, regi Ann Sirot och Raphaël Balboni) var en version av berättelsen om Rödluvan och vargen, präglad av distansering genom en teatral gestaltning och en omvändning av genusperspektivet, med Rödluvan som medveten och vargen som kärlekskrank yngling. Lite kul — men inte särskilt.

Spanska La culpa/The Guilt (2010, regi David Victori) var däremot en intressant konstruktion, en spiralformad berättelse om mannen som förlorar sin gravida hustru vid ett rån och hämnas genom att skjuta rånaren i dennes hem inför ögonen på hans son. Men efter det kan han inte komma bort från huset, det är först när han återvänder till mannen och inte skjuter honom som han blir fri från den hämmande sorgen/skulden. Rånaren springer i sin tur efter honom, men blir den som fångas av trappan, i en ganska effektfull gestaltning av M C Eschers sällsamma slingor.

Ytterligare två långfilmer av dem som visades under festivalen har jag haft tillfälle att se redan tidigare, återkommer om dem samt kanske ytterligare något om de filmer jag inte hade möjlighet att se under festivalens tio dagar.

Svenska kortfilmer kan få europeiskt pris

Pressmeddelande från Svenska Filminstitutet:

"Idag tillkännagav European Film Awards sina nomineringar till årets kortfilmspris. Femton filmer tävlar och inte mindre än tre är svenska. Inget annat land har lika många.

European Film Awards arrangeras av European Film Academy tillsammans med en rad olika filmfestivaler i Europa. Vid varje festival nominerar en jury en film ur festivalens tävlingssektion. Filmerna visas sedan för de 2 500 medlemmarna i European Film Academy.

Små barn, stora ord av Lisa James-Larsson handlar om offer, förövare och ord mellan vuxna och barn. Den är producerad av Andreas Emanuelsson för Bob Film med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets filmkonsulent Andra Lasmanis.

Händelse vid bank av Ruben Östlund som vann Guldbjörnen i Berlin 2010 är en nitisk rekapitulation av ett bankrån Östlund själv bevittnat. Filmen är producerad av Marie Kjellsson och Erik Hemmendorff för Plattform produktion med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets filmkonsulent Andra Lasmanis.

Återfödelsen är Hugo Liljas examensfilm från Dramatiska institutet. Det är ett framtidsdrama som utspelar sig 30 år efter ett zombieutbrott där människor använder de levande döda som arbetskraft. Filmen är producerad av Bonnie Skoog Feeney.

Vinnaren presenteras vid en stor gala i Berlin 3 december."

FFF: dag 9

Två långfilmer gjorda av män om kvinnor inlåsta i mörka källarutrymmen av män samt kortfilmer om häst med kvinna som älskarinna och lyckan i att arbeta i ett dockskåp: se där den genusgenomsyrade fredagskvällen på den fantastiska filmfestivalen.








Schweizaren Michael Steiner är en känd filmare i sitt land, med flera publiksuccéer bakom sig. Sennentuntschi (2010) är en berättelse som utspelas på flera tidsplan, blandade så att både en viss osäkerhet och (förhoppningsvis) en nyfikenhet skapas hos åskådaren om vad som sker  — och när. Tidsblandningen, framkom det vid en Q&A efter filmen, bestämde sig Steiner för efter en testvisning för publik.

Historien baseras på en schweizisk legend om en kvinnovarelse som lockar män i fördärvet och dödar dem, ingen ovanlig berättelse i världens kulturer men här baserad på det faktum att män traditionellt separerades från (sina) kvinnor under sommararbete i Alperna och då gjorde sig egna kvinnor av vad som fanns att tillgå — kvinnor om sedan blev levande och levde rövare med männen.

På nutidsplanet handlar filmen om hur en liten flicka upptäcker ett lik från 1975 och vi får sedan följa vad som ledde fram till att inte bara en utan tre män dog. Händelserna rör hur en kvinna av ortens präst antas vara djävulens redskap och när hon dör låses hennes dotter in under kyrkan. Hon lyckas dock fly och det är vad som händer under de följande dagarna när hon hittas av tre män i en stuga upp i bergen samt vad det leder till som är huvuddelen av berättelsen.

En kvinnomördare samt en hembrännare och hans stumme son är inget idealiskt sällskap för henne och samkvämet leder till både våldtäkter och mord. Växelklippt med detta får vi se hur polisen i byn försöker försvara kvinnan från tron på häxeri, svartkonst och allmänt kvinnoförakt.

Steiner förklarade att hans ambition var att ge en rationell förklaring av dessa händelser, som i viss mån baseras på faktiska skeenden, även om han också tyckte att det var synd att folktro som denna försvinner i en alltmer globaliserad värld. Hans film är i stora stycken effektiv, med ett funktionellt och bra foto som också återskapar en känsla för hur 70-talet såg ut.

Sen finns alltid en svårighet i skildringar av män på hur stumma och misshandlade/våldtagna kvinnor beter sig under och efter fångenskapen, även i filmer som kan sägas ingå i typen "rape-and-revenge". Trots att ambitionen är att visa upp det hemska i vad män (men också andra kvinnor) gör blir det utan ett rimligt sammanhang lätt att den utnyttjade kvinnan enbart blir en symbol, utan eget liv.

Frågan om hur man (män!) gestaltar detta uppkommer också i relation till den amerikanska The Woman (2011, regi Lucky McKee), en obehaglig berättelse om en familjefar som låser in och förgriper sig på kvinnor (på det ena eller andra sättet) innan han får sitt straff, utdelat av en kvinna från skogen som han i inledningen lyckas fånga och låsa in i sin källare. McKee är en favorit hos festivalen och har gjort flera uppmärksammade filmer tidigare, The Woman är en fortsättning på en film som hans medmanusförfattare Jack Ketchum skrivit, Offspring (2009). Vid visningen på Sundance-festivalen blev flera åskådare upprörda över filmens våldsskildringar, speciellt en man som ville att filmen skulle brännas och en video på honom har blivit en YouTube-hit.

Våldet är inte speciellt extremt om man sett en del av det som gjorts på film under de senaste 40 åren, men det finns ett rent kroppsligt obehag när man får se hur pappan Chris (Sean Bridges) och (så småningom) sonen Brian (Zach Rand) misshandlar och förgriper sig på kvinnan (Pollyanna McIntosh), utan att kvinnorna i familjen, mamma Belle (Angela Bettis) och dottern Peggy (Lauren Ashley Carter), ingriper. Allt detta är skildrat med en kylig ilska som onekligen griper tag.

Men det finns också en brist på sammanhang i skildringen av familjen och deras liv som gör att berättelsen präglas av att vara en konstruktion som ska visa upp ett (verkligt) problem utan att man får känslan av att de här människorna har ett liv utanför filmen — vilket de visserligen inte har, och de är ju fiktiva figurer och inte verkliga människor — men utan känslan av att förstå hur de har kunnat existera som individer och en störd familj i alla år utan att det fått några sociala konsekvenser blir stycket mer till ett abstrakt traktat än en djupgående familje/samhällsskildring.

McKee stod också bakom Mi Burro (2011), en animerad förfilm med en åsna som har en kvinna som älskarinna, en pojke som avgudar honom och ett par skurkar som i slutet av det korta avsnittet (som ska följas av fler så småningom) är på väg att driva in en skuld. Den digitaliserade "cut-out"-stilen gav onekligen mersmak, men avsnittets korthet och brist på speciell poäng gör det svårt att veta vart serien kommer att ta vägen.

Den slovenska kortfilmen Dolls Factory (2010) präglas, liksom av samme regissörs Veriga Mesa av att vara en visuellt stämningsfull produktion, men med en brist på poäng som tar ner intrycket. Här handlar det om en kvinna som jobbar på en dockfabrik och hur hon inte kan klara jobbet när hon ska sätta ögon i dockan. Själv har hon ett konstgjort öga och hittar sin plats i livet först när hon, efter många försök, hittar en likasinnad man och kan arbeta i en dockaffär med att reparera dem.