Nalle Puh

Nalle Puh återvänder till biodukarna i USA i dag, med användning av den traditionella cel-tekniken och inte datoranimerad. Varför? För att de senaste fyra årens slimmade stil inte lockat barnpubliken — men inte heller den internationella konsumtionsmarknaden, där kvinnor helst vill ha Puh som figur på kläder och accessoarer!




Se artikel i New York Times här

Recension av filmen New York Times finns här


Och här är den officiella trailern:

Harry Potter och dödsrelikerna, del 2

Så var det då dags för sista kapitlet i sagan om Harry Potter, den unike trollkarl som överlevde mötet med Lord Voldemort och fick uppgiften att besegra högst densamme efter skolning på Hogwarts.

Denna åttonde film, Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 2/Harry Potter och dödsrelikerna, del 2, är den fjärde som David Yates regisserat. Hans stil har mer varit inriktad på att betona relationerna mellan karaktärerna, med hjälp mindre av flåshurtiga specialeffekter men med ett tydligare intresse av att bygga berättandet på placeringen av figurer och rekvisita i betydelsefulla mönster i det filmiska rummet.

I denna ambition får Yates nu hjälp av den sista filmens 3D, men det är också uppenbart att man har arbetat hårt på att få karaktärers och kamerans rörelser att ske in i och ut ur bildens centrallinje (dock utan att hemfalla åt gimmickar som kastade spjut eller kulor i slow motion i alltför hög grad) .

Vad gäller själva berättelsen handlar det nu om att leta upp de sista horrokruxerna och förgöra dem (och därmed Lord Voldemort) samt erövra dödsrelikerna, alltså de föremål som gör att innehavaren kan besegra döden — i detta fallet huvudsakligen den mäktigaste trollstaven av dem alla, fläderstaven. Här kommer också avslöjanden om familjerelationer, oväntade hjältar och skurkar som får sina rättvisa straff — men också sorg över de nära som fallit i slutstriden.

Att J K Rowling hämtat en hel del från Tolkiens Lord of the Rings/Sagan om ringen-trilogi när hon skrev berättelsen om Harry Potter är tydligt även i filmerna, alltifrån motivet med ett föremål som kan ge allmakt (ring, trollstav) till den gode trollkarlen (Gandalf, Dumbledor) som fungerar som hjälpare till huvudkaraktären (Frodo, Harry) och striderna mot allehanda monster och onda trollkarlar (Sauron, Lord Voldemort). I denna sista film blir just släktskapet med de många striderna i Ringen-filmerna uppenbar, ett resultat av filmteknikens utveckling under senare år.

Berättelsen flyter på avsevärt bättre än i den föregående filmen, som mest var en (fysisk och upplevelsemässig) ökenvandring. Men det finns fortfarande en lite styltig uppdelning mellan (för det mesta) korthuggna actionscener, där huvudkaraktärerna på ett stundtals häpnadsväckande enkelt sätt undgår eller besegrar fienden, och "stand-and-deliver" (alternativt "walk-and-talk")-scener där allt ska förklaras. Problemet med detta är ju att det inte blir själva den fysiska handlingen som definierar karaktärerna, utan vad som sägs före eller efter — ett nog så vanligt litterärt grepp, men som gärna hade fått omformas mer genomgripande i en filmatisering.

Det finns också en simpel moralkaka som knyter ihop historien och som blir till en utdragen slutdel (i likhet med Peter Jacksons Sagan om ringen-filmer 2001-2003), vilken sänker intensiteten påtagligt.



Men denna åttonde film är ändå en av de bättre i serien och förmågan att hålla intresse och kvalité vid liv under de tio år som gått sedan starten gör att man måste imponeras av filmskaparnas hantverksskicklighet.


BETYG: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Hanna

Kvinnor som actionhjältar var länge en sällsynthet på filmduken.

Visserligen fanns redan under stumfilmstiden matinéserier med kvinnor som under en följd av veckor utsattes för de skamligaste överfall och farligaste jakter, med ett klipphängande som spännande avslut på avsnittet, men trots kraftfulla hjältar som Modesty Blaise återkom detta som en stapelvara i film- och tv-utbudet först på 1990-talet — tänk Nikita (1990) och Xena (1995-2001).

På senare år har det blivit allt vanligare med kvinnor som uppvisar kampsportskompetens i en utsträckning som gör dem närmast oövervinneliga: Uma Thurman i Quentin Tarantinos Kill Bill-filmer (2003 och 2004) och Hit Girl i Kick-Ass (2010) för att ta några exempel.

Denna senare film är intressant i ljuset av regissören Joe Wrights senaste film. Wright har tidigare gjort sig känd för mer traditionella dramaproduktioner, som Pride and Prejudice/Stolthet och fördom (2005) samt Atonement/Försoning (2007),

men slår nu till med en hämndaction där en 16-årig flicka, titelns Hanna (Saoirse Ronan, från Atonement, där hon gjorde en stark insats), har utbildats av sin far Erik (Eric Bana) att slå till mot hans förra arbetsgivare, CIA och särskilt hans chef Marissa (Cate Blanchett).

Marissa är stereotypen av en kvinna högt upp på
karriärstegen (inte helt olik Blanchetts roll i senaste Indiana Jones-filmen, en sovjetisk sadist från 1950-talet, vilket gör hennes "typecasting" här extra intressant), utan skrupler när det gäller att utöva våld — för nationens bästa eller sin privata vinnings skull.

Detta motiverar också i filmen Hannas delvis osedvanligt brutala framtoning: för att besegra det onda monstret måste hjälten själv bete sig som ett monster. Inget ovanligt i detta.

Fråga blir bara om det finns tillräckligt av motivering och dramatisk bärkraft i händelseförloppet för att kunna hålla åskådarintresset vid liv. I Kick-Ass var överraskningseffekten med flickan som spöar de vuxna männen genom sin skicklighet i strid tillräcklig för att få berättelsens högst suspekta (a)moraliska ton att passera.

 

Men i Hanna finns, trots den onekligen skickliga iscensättningen (som inte tenderar att klippa sönder actionscenerna) inte tillräckligt av varken överraskningar eller dramatiskt djup för att bli mer än en stunds Bourne-influerad genregodis.

Man har försökt att späcka anrättningen med kryddor från sagovärlden (därav de alltigenom stereotypa karaktärerna), allt från Rödluvan, den elaka styvmamman (Marissa) och häxan i pepparkakshuset (hon ska ta sig till bröderna Grimms hus på ett tivoli för att återse sin far i slutet) till Alice i underlandet, men det är huvudsakligen i Hannas relation med en jämnårig tjej, Sophie (Jessica Barden), som det finns något i filmen som pekar på en värdefull handlingstråd: hur hantera sin uppväxt i en fragmenterad och kaotisk värld, full med bisarra vuxna?

Film Trailers by Filmtrailer.com