tisdag 31 maj 2011
De bortglömda
Helgen ägnades åt att jobba med teasern till den planerade skräckis-långfilmen De bortglömda, en ursprungligen en idé av Karin Bertling (skådespelare) och Thom Olausson (författare), sedan ytterligare bearbetad av Thom och mig.
Med inspelningen förlagd till Skottorps slott och eminenta insatser av fotograf Per Svensson och hans assistenter Sebastian Brännström och Andreas Dahl samt en RED-kamera (tack Smartfilm) tog vi bilder som kommer att ge intryck.
Och de härliga ungdomar (Amanda, Axel, Fanny, Jim, Johanna, Maja, Martin, Mergim, Stina, Viktoria) som trotsade regnväder samt den ständiga växlingen mellan lång väntetid och krav på intensivt agerande när det väl är dags för tagning som präglar filmarbete gjorde jobbet som regissör till en glädje.
För att inte tala om Karin som drottning Ulrika Eleonora,
Olle Anebratt (kompis sedan länge) som slottstjänaren Herkules och
maskläggare Richard Szedelyi.
Tack Thom (och din käresta Ditte) för den osvikliga entusiasmen!
måndag 30 maj 2011
Filmkompositörer
I dag har studenterna på mastersutbildningen i filmmusikkomposition vid Lunds universitet haft en presentation av vad de sysslat med under det första av de två utbildningsåren.
Utbildningsansvarige Peter Bryngelsson inledde med att ge en översikt över utbildningen och de samarbeten med Teaterhögskolan och folkhögskolor som inneburit intressanta arbetsuppgifter för de fyra studenterna,
vilka också pratade om de specifika villkor som kompositörer i filmbranschen har att hantera, inte minst att man kommer in sent i skapandeprocessen och ahr att modifiera sin musik med mycket kort varsel. Alla fyra visade dock upp intresanta kompositioner och ett brinnande intresse för att skriva musik och designa ljud för alla typer av rörliga bilder.
Det ska onekligen bli intressant att följa deras fortsatta karriärer.
Peter Bryngelsson |
Utbildningsansvarige Peter Bryngelsson inledde med att ge en översikt över utbildningen och de samarbeten med Teaterhögskolan och folkhögskolor som inneburit intressanta arbetsuppgifter för de fyra studenterna,
Anna Suomivuori (Finland) |
Mathias Lissmyr (Sverige) |
vilka också pratade om de specifika villkor som kompositörer i filmbranschen har att hantera, inte minst att man kommer in sent i skapandeprocessen och ahr att modifiera sin musik med mycket kort varsel. Alla fyra visade dock upp intresanta kompositioner och ett brinnande intresse för att skriva musik och designa ljud för alla typer av rörliga bilder.
Gunvald Hagen (Norge) |
Rasmus Thaarup (Danmark) |
fredag 27 maj 2011
Bergman igen
torsdag 26 maj 2011
Melancholia
Planeten Melancholia närmar sig jorden i Lars Von Triers senaste film (med samma namn som planeten), vilket får de två systrarna Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg) att hamna i skilda former av livskriser.
Justine har precis gift sig i filmens första del, men kan inte riktigt stå ut med tanken på att vara förenad med den snälle (läs menlöse) Michael (Alexander Skarsgård), och hennes melankoliska tillstånd aktiveras.
Det är antagligen inte så konstigt att hon har ett svårbearbetat förhållande till äktenskapet, eftersom hennes mamma Gaby (Charlotte Rampling) inte tvekar att spy sin galla över denna institution i allmänhet och sin f d man Dexter (John Hurt) i synnerhet. Dexter å sin sida är en tvekande och undflyende man, inte helt olik Michael.
Systern Claire har dock gift sig med en mer handlingskraftig karl, John (Kiefer Sutherland), vars enorma herrgård, placerad någonstans i USA men med inspelningen förlagd till Tjolöholm i Halland, är spelplatsen för de familjekonflikter som präglar den första halvan av filmen.
Liknande skildringar är inte helt ovanliga i de senaste decenniernas danska film, inte minst i Thomas Vinterbergs Festen (1998), som Melancholia starkt påminner om inledningsvis. Det gäller inte bara familjemotivet utan även stilen som Von Trier valt att använda sig av, den Dogme 95-estetik som ger korniga och gulfärgade bilder samt en klippning som låter karaktärerna hoppa runt i det filmiska rummet samt elliptiskt avlägsnar förväntade övergångsbilder.
Men familjetemat är naturligtvis inte begränsat till att komma ur den danska filmmiljön, inte minst har ju auteurerna i konstfilmsberättande-genren nagelfarit sin uppväxt i syfte att hitta sina dämoner. Melankolin hos Justine har av Von Trier förankrats i hans egen akuta melankoli för ett par år sedan, och hans ständiga fokusering på kvinnogestalter som är i centrum av nedbrytande psykiska processer — använda och utnyttjade av den omgivande sociala miljön — förekommer ju ofta i hans filmer från senare år:
I Melancholia blir temat stundtals till en effektiv gestaltning av det känsloläge som Von Trier uppenbarligen själv känner väl till, men stundtals blir den alltför skissartade karaktärsteckningen när det gäller figurerna runt Justine till en bromskloss för dramat.
Det visar sig också få konsekvenser för filmens andra del, den där Claire står i centrum. Här vänder de två systrarnas förmåga att hantera situationen: planeten är nu närmare och det mer akuta hotet gör att Claire blir desperat, medan Justine, som redan vet att livet är för djävligt och att vi alla är ensamma, får en sorts styrka genom sin insikt.
Även här finns en tydligt koppling till konstnärens realistiska verklighetssyn, till skillnad från vardagsmänniskans fastklängande vid drömmar och förhoppningar (kan reproduktionen av Pieter Breughel d ä:s Jägare i snö från 1556, också använd av Andrej Tarkovskij i Solaris [1972], även den en berättelse om en rymdplanets inverkan på människorna från jorden, vara ett tecken på detta?). I detta finns det även en genusdimension då styckets män — Michael, John och Dexter — visar sig vara oansvariga och bortflyende, oförmögna att hantera livet.
Men den sociala och kulturella minimalism som Von Trier valt gör också att filmens dramatik totalt stannar av i denna andra del. Inget händer som vi inte redan sett, ingen utveckling av karaktärer eller relationer sker, allt i väntan på den stora katastrofen.
Och den har vi redan sett i anslaget, där detaljer från de tidigare skeendena har fått en egen version, men också slutets apokalyps visats. Här, och genomgående i filmen (inte minst i slutet), låter Von Trier Wagners musik från Tristan och Isolde dundra på i öronbedövande utsträckning, så mycket att själva biosalongen börjar vibrera.
Kanske var det detta dunder som låg kvar i Von Triers öron under den famösa presskonferens där hans försök till provokativa skämt kring judar och Hitler gjorde honom döv för omvärldens önskan om att han skulle visa lite rimligt omdöme?
BETYG: 6/10
Justine har precis gift sig i filmens första del, men kan inte riktigt stå ut med tanken på att vara förenad med den snälle (läs menlöse) Michael (Alexander Skarsgård), och hennes melankoliska tillstånd aktiveras.
Det är antagligen inte så konstigt att hon har ett svårbearbetat förhållande till äktenskapet, eftersom hennes mamma Gaby (Charlotte Rampling) inte tvekar att spy sin galla över denna institution i allmänhet och sin f d man Dexter (John Hurt) i synnerhet. Dexter å sin sida är en tvekande och undflyende man, inte helt olik Michael.
Systern Claire har dock gift sig med en mer handlingskraftig karl, John (Kiefer Sutherland), vars enorma herrgård, placerad någonstans i USA men med inspelningen förlagd till Tjolöholm i Halland, är spelplatsen för de familjekonflikter som präglar den första halvan av filmen.
Liknande skildringar är inte helt ovanliga i de senaste decenniernas danska film, inte minst i Thomas Vinterbergs Festen (1998), som Melancholia starkt påminner om inledningsvis. Det gäller inte bara familjemotivet utan även stilen som Von Trier valt att använda sig av, den Dogme 95-estetik som ger korniga och gulfärgade bilder samt en klippning som låter karaktärerna hoppa runt i det filmiska rummet samt elliptiskt avlägsnar förväntade övergångsbilder.
Men familjetemat är naturligtvis inte begränsat till att komma ur den danska filmmiljön, inte minst har ju auteurerna i konstfilmsberättande-genren nagelfarit sin uppväxt i syfte att hitta sina dämoner. Melankolin hos Justine har av Von Trier förankrats i hans egen akuta melankoli för ett par år sedan, och hans ständiga fokusering på kvinnogestalter som är i centrum av nedbrytande psykiska processer — använda och utnyttjade av den omgivande sociala miljön — förekommer ju ofta i hans filmer från senare år:
Dancer in the Dark (2000) |
Breaking the Waves (1996) |
Dogville (2003) |
Manderlay (2005) |
Antichrist (2009) |
I Melancholia blir temat stundtals till en effektiv gestaltning av det känsloläge som Von Trier uppenbarligen själv känner väl till, men stundtals blir den alltför skissartade karaktärsteckningen när det gäller figurerna runt Justine till en bromskloss för dramat.
Det visar sig också få konsekvenser för filmens andra del, den där Claire står i centrum. Här vänder de två systrarnas förmåga att hantera situationen: planeten är nu närmare och det mer akuta hotet gör att Claire blir desperat, medan Justine, som redan vet att livet är för djävligt och att vi alla är ensamma, får en sorts styrka genom sin insikt.
Även här finns en tydligt koppling till konstnärens realistiska verklighetssyn, till skillnad från vardagsmänniskans fastklängande vid drömmar och förhoppningar (kan reproduktionen av Pieter Breughel d ä:s Jägare i snö från 1556, också använd av Andrej Tarkovskij i Solaris [1972], även den en berättelse om en rymdplanets inverkan på människorna från jorden, vara ett tecken på detta?). I detta finns det även en genusdimension då styckets män — Michael, John och Dexter — visar sig vara oansvariga och bortflyende, oförmögna att hantera livet.
Men den sociala och kulturella minimalism som Von Trier valt gör också att filmens dramatik totalt stannar av i denna andra del. Inget händer som vi inte redan sett, ingen utveckling av karaktärer eller relationer sker, allt i väntan på den stora katastrofen.
Och den har vi redan sett i anslaget, där detaljer från de tidigare skeendena har fått en egen version, men också slutets apokalyps visats. Här, och genomgående i filmen (inte minst i slutet), låter Von Trier Wagners musik från Tristan och Isolde dundra på i öronbedövande utsträckning, så mycket att själva biosalongen börjar vibrera.
Kanske var det detta dunder som låg kvar i Von Triers öron under den famösa presskonferens där hans försök till provokativa skämt kring judar och Hitler gjorde honom döv för omvärldens önskan om att han skulle visa lite rimligt omdöme?
BETYG: 6/10
torsdag 19 maj 2011
Edward Hardwicke död
Den engelske skådespelaren Edward Hardwicke avled i måndags, 78 år gammal.
Hardwicke var främst känd från sin roll som dr Watson i den tv-serie om Sherlock Holmes som sändes i slutet av 1980- och början av 1990-talet, med Jeremy Brett som den excentriske privatdetektiven, men han hade en lång karriär inom teatern, tv och film.
Hardwicke hade skådespelartalangen i blodet, båda föräldrarna hade samma yrke och fadern sir Cedric var en av 1900-talets mest uppburna aktörer, i samma generation som Lawrence Olivier, Ralph Richardson och John Gielgud (alla adlade).
Hardwicke var främst känd från sin roll som dr Watson i den tv-serie om Sherlock Holmes som sändes i slutet av 1980- och början av 1990-talet, med Jeremy Brett som den excentriske privatdetektiven, men han hade en lång karriär inom teatern, tv och film.
Hardwicke hade skådespelartalangen i blodet, båda föräldrarna hade samma yrke och fadern sir Cedric var en av 1900-talets mest uppburna aktörer, i samma generation som Lawrence Olivier, Ralph Richardson och John Gielgud (alla adlade).
onsdag 18 maj 2011
Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten
Den fjärde installationen av berättelsen om CAPTAIN Jack Sparrow (Johnny Depp) och hans äventyr på världens hav, Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides/Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten, har uppenbarligen haft som avsikt att på ett tydligare sätt fånga in den (unga, manliga) biopublik som också älskar Fast and Furious (2001 och framåt)- och Transformer (2007 och framåt)-serierna. Och ska man få tillbaka sina ekonomiska investeringar så kanske det är så man måste tänka. Men som inte helt ung, men äventyrsförtjust, åskådare blir man onekligen betänksam över den andefattighet och seghet som vidlåter regissören Rob Marshalls behandling av den senaste texten från Piraten-filmernas ständiga manusskrivare Ted Elliot och Terry Rossio.
Gore Verbinskis tre filmer präglades av en uppsluppen ton och ett uppbrutet sätt att behandla sjörövarmytologin på, stundtals väl frimodig men också ibland härligt surrealistisk — som när Jack i film nummer tre vaknar upp i dödsriket och ett hav av stenar blir krabbor som för hans skepp ut från den vita sanden till havet och livet.
Inget sådant här! Nu gäller det att ge actionpubliken vad den vill ha och då blir det istället en enahanda rad av scener där varannan ska vara (föregivet allvarligt) dramatisk (men utan något att berätta eller med en fördjupning som på något sätt ger mer av karaktärerna) och varannan ska vara en så bullrig slagsmåls- eller stridsscen som möjligt.
Precis som i så mycket av senare decenniers actionfilmer rör det sig mycket på duken, men inget i berättelsen, figurerna förflyttas från spelplats till spelplats, placeras i bilder som växelklipper mellan närbilder när de står och pratar — för att sedan bryta ut i koreograferade kampmoment så att vi åskådare ska tro att det verkligen händer något. Alltså en kombination av tvserie- och dataspelsestetiken.
Det här har väldigt lite med ett återvändande till en klassisk äventyrsform att göra (som vissa kritiker velat hävda) utan är mer ett exempel på den intensifierade form av kommersiell blockbustermentalitet som en forskarauktoritet som David Bordwell under det senaste decenniet varit så kritisk till (se artikel här).
Vad är det då som utspelas i filmen? Jo, Jack blir indragen i en kamp mellan de spanska och engelska kungahusen om att hitta ungdomens källa! Och — ja, sjörövarnas sjörövare Blackbeard dyker också upp, men that's it, inget med någon speciell konsekvens händer, skurkarna (spelade av kompetenta skådisar som Geoffrey Rush och Ian McShane) får inget särskilt att göra, Penelope Cruz ska bara se tuff ut men utan substans i replikerna och Depp får inte briljera med sin snurrighetsretorik.
Och jo, man har lyckats plocka in en sorts Avatar-motiv i det hela, när styckets präst förenar sig med naturen i form av en ung och vacker sjöjungfru!
Med all denna svaghet i berättelse och berättande hjälper det inte att de rent tekniska aspekterna är alldeles utmärkta och att 3D här, för ovanlighetens skull i en live action-film, fungerar — det blir bakläxa för producenten Jerry Bruckheimer samt Chicago (2002)- och Nine (2009)-regissören Marshall på det här.
BETYG: 4/10
Gore Verbinskis tre filmer präglades av en uppsluppen ton och ett uppbrutet sätt att behandla sjörövarmytologin på, stundtals väl frimodig men också ibland härligt surrealistisk — som när Jack i film nummer tre vaknar upp i dödsriket och ett hav av stenar blir krabbor som för hans skepp ut från den vita sanden till havet och livet.
Inget sådant här! Nu gäller det att ge actionpubliken vad den vill ha och då blir det istället en enahanda rad av scener där varannan ska vara (föregivet allvarligt) dramatisk (men utan något att berätta eller med en fördjupning som på något sätt ger mer av karaktärerna) och varannan ska vara en så bullrig slagsmåls- eller stridsscen som möjligt.
Precis som i så mycket av senare decenniers actionfilmer rör det sig mycket på duken, men inget i berättelsen, figurerna förflyttas från spelplats till spelplats, placeras i bilder som växelklipper mellan närbilder när de står och pratar — för att sedan bryta ut i koreograferade kampmoment så att vi åskådare ska tro att det verkligen händer något. Alltså en kombination av tvserie- och dataspelsestetiken.
Det här har väldigt lite med ett återvändande till en klassisk äventyrsform att göra (som vissa kritiker velat hävda) utan är mer ett exempel på den intensifierade form av kommersiell blockbustermentalitet som en forskarauktoritet som David Bordwell under det senaste decenniet varit så kritisk till (se artikel här).
Vad är det då som utspelas i filmen? Jo, Jack blir indragen i en kamp mellan de spanska och engelska kungahusen om att hitta ungdomens källa! Och — ja, sjörövarnas sjörövare Blackbeard dyker också upp, men that's it, inget med någon speciell konsekvens händer, skurkarna (spelade av kompetenta skådisar som Geoffrey Rush och Ian McShane) får inget särskilt att göra, Penelope Cruz ska bara se tuff ut men utan substans i replikerna och Depp får inte briljera med sin snurrighetsretorik.
Och jo, man har lyckats plocka in en sorts Avatar-motiv i det hela, när styckets präst förenar sig med naturen i form av en ung och vacker sjöjungfru!
Med all denna svaghet i berättelse och berättande hjälper det inte att de rent tekniska aspekterna är alldeles utmärkta och att 3D här, för ovanlighetens skull i en live action-film, fungerar — det blir bakläxa för producenten Jerry Bruckheimer samt Chicago (2002)- och Nine (2009)-regissören Marshall på det här.
BETYG: 4/10
tisdag 17 maj 2011
nyrenoverad Royal
Den nyrenoverade biografen Royal i Malmö, med Sveriges största duk (147 kvadratmeter), presenterades i dag för pressen.
Svensk Filmindustris Malmö-chef Alex Kugelberg kunde stolt visa upp den drygt 50 år gamla biografen, som nu har 498 platser och en ljudanläggning som ska garantera samma ljudupplevelse oberoende var i salongen man sitter.
Mer benutrymme i salongen och fler toaletter i en ny avdelning gemensam för män och kvinnor var andra nyheter, liksom nylagda golv och tak i foajén.
Svensk Filmindustris Malmö-chef Alex Kugelberg kunde stolt visa upp den drygt 50 år gamla biografen, som nu har 498 platser och en ljudanläggning som ska garantera samma ljudupplevelse oberoende var i salongen man sitter.
Mer benutrymme i salongen och fler toaletter i en ny avdelning gemensam för män och kvinnor var andra nyheter, liksom nylagda golv och tak i foajén.
måndag 9 maj 2011
Dana Wynter
Ännu en av dem som flydde från de människokopierande frökapslarna i science fiction-klassikern Invasion of the Body Snatchers/Världsrymden anfaller från 1956 har vandrat över till de sälla jaktmarkerna.
Kevin McCarthy, som spelade läkaren Miles Bennell, avled i höstas, nu är det Dana Wynter, som spelade hans kärlekspartner Becky Driscoll, som avlidit, den 5 maj, i en ålder av i det närmaste 80 år.
Wynter föddes i Tyskland 1931, växte upp i England, började utbilda sig till läkare (faderns yrke) i Sydafrika innan hon övergick till att bli skådespelare i England. Drygt 20 år gammal reste hon till USA, fick roller i det relativt nya tv-mediet innan hon kom till Hollywood.
Invasion of the Body Snatchers har blivit en klassiker inte minst för att den gått att tolka på olika sätt, både som en varning för främmande element som förändrar den amerikanska kulturens renhet (dvs kommunismen) OCH som en varning för de inhemska element som förändrar den amerikanska kulturens renhet (dvs mccarthyismen).
Filmens regissör, Don Siegel, hade stor erfarenhet från B-filmer och lågbudgetproduktioner. Han gav filmen en distinkt vardaglighet som, parad med det fantasieggande temat, gav filmen en säregen kraft.
Siegel blev med åren en läromästare till Clint Eastwood, själv en klassiker i sin registil.
Kevin McCarthy, som spelade läkaren Miles Bennell, avled i höstas, nu är det Dana Wynter, som spelade hans kärlekspartner Becky Driscoll, som avlidit, den 5 maj, i en ålder av i det närmaste 80 år.
Wynter föddes i Tyskland 1931, växte upp i England, började utbilda sig till läkare (faderns yrke) i Sydafrika innan hon övergick till att bli skådespelare i England. Drygt 20 år gammal reste hon till USA, fick roller i det relativt nya tv-mediet innan hon kom till Hollywood.
Invasion of the Body Snatchers har blivit en klassiker inte minst för att den gått att tolka på olika sätt, både som en varning för främmande element som förändrar den amerikanska kulturens renhet (dvs kommunismen) OCH som en varning för de inhemska element som förändrar den amerikanska kulturens renhet (dvs mccarthyismen).
Filmens regissör, Don Siegel, hade stor erfarenhet från B-filmer och lågbudgetproduktioner. Han gav filmen en distinkt vardaglighet som, parad med det fantasieggande temat, gav filmen en säregen kraft.
Siegel blev med åren en läromästare till Clint Eastwood, själv en klassiker i sin registil.
torsdag 5 maj 2011
Douglas Trumbull
Den legendariske amerikanske specialeffekt-skaparen, fotografen och regissören Douglas Trumbull var i dag på besök i Malmö, inbjuden av bland annat Media Evolution och MEDEA.
Eller man kanske snarast skulle benämna honom uppfinnare och konstruktör, för hans föredrag handlade mycket om hur han under de senaste femtio åren byggt, snickrat ihop och hittat på en mängd olika apparater och maskiner i syfte att kunna skapa filmiska illusioner.
Främst är han känd genom samarbeten med Stanley Kubrick i 2001, a Space Odyssey/År 2001 — ett rymdäventyr (1968),
Steven Spielberg i Close Encounters of the Third Kind/Närkontakt av tredje graden (1977) och
Ridley Scott i Blade Runner (1982) men han regisserade också själv den olycksdrabbade
Brainstorm (1983) innan händelser i samband med den fick honom att lämna Hollywood och bosätta sig på östkusten. Där fortsatte han sitt konstuerande av biografer och kameramekanismer, allt i syfte att förhöja filmupplevelsen.
Han var också med om att föra ut IMAX till en större publik och göra Back to the Future-åkturen hos Universal till en stor succé (åkte den själv, en häftigare upplevelse får man leta efter). Han gjorde under Malmö-besöket även reklam för kommande inspelningar med kameror som tar 120 bilder i sekunden, med en kvalité som förväntas slå världen med häpnad. Han ironiserade lite över den tävlan mellan regissörer att använda snabbare och snabbare kameror som Peter Jackson och James Cameron uppvisar, men var också väldigt mån om att framhålla sin egen roll i utvecklingen, inte minst den "Showscan"-teknik som varit en föregångare till senare tiders digitala teknikutveckling.
Trumbull avslutade föredraget genom att med emfas hävda att visserligen är det viktigt att berätta en historia, men det gäller att ge en förhöjd upplevelse och i detta är den tekniska utvecklingen av största betydelse.
Eller man kanske snarast skulle benämna honom uppfinnare och konstruktör, för hans föredrag handlade mycket om hur han under de senaste femtio åren byggt, snickrat ihop och hittat på en mängd olika apparater och maskiner i syfte att kunna skapa filmiska illusioner.
Främst är han känd genom samarbeten med Stanley Kubrick i 2001, a Space Odyssey/År 2001 — ett rymdäventyr (1968),
Steven Spielberg i Close Encounters of the Third Kind/Närkontakt av tredje graden (1977) och
Ridley Scott i Blade Runner (1982) men han regisserade också själv den olycksdrabbade
Brainstorm (1983) innan händelser i samband med den fick honom att lämna Hollywood och bosätta sig på östkusten. Där fortsatte han sitt konstuerande av biografer och kameramekanismer, allt i syfte att förhöja filmupplevelsen.
Han var också med om att föra ut IMAX till en större publik och göra Back to the Future-åkturen hos Universal till en stor succé (åkte den själv, en häftigare upplevelse får man leta efter). Han gjorde under Malmö-besöket även reklam för kommande inspelningar med kameror som tar 120 bilder i sekunden, med en kvalité som förväntas slå världen med häpnad. Han ironiserade lite över den tävlan mellan regissörer att använda snabbare och snabbare kameror som Peter Jackson och James Cameron uppvisar, men var också väldigt mån om att framhålla sin egen roll i utvecklingen, inte minst den "Showscan"-teknik som varit en föregångare till senare tiders digitala teknikutveckling.
Trumbull avslutade föredraget genom att med emfas hävda att visserligen är det viktigt att berätta en historia, men det gäller att ge en förhöjd upplevelse och i detta är den tekniska utvecklingen av största betydelse.