Michael Gough

Michael Gough, brittisk skådespelare som blev mest känd för den stora publiken som Batmans betjänt Alfred i filmerna från 1980- och 90-talen, avled igår, 94 år gammal.
Men Gough hade en mer omfattande repertoar än så och medverkade i närmare tvåhundra filmer och tv-serier. Alltsedan slutet av 40-talet var han en pålitlig birollsskådespelare, både i mer högkulturella projekt som Derek Jarmans Caravaggio  (1986) som kvalitetssäkrade tv-serier av typen Inspector Morse.

Allra främst kommer han dock av den filmintresserade att minnas för en lång rad roller i brittiska skräckfilmer, till exempel Terence Fishers Dracula (1958),

som The Celestial Toymaker i kultserien Dr Who.

The Rite/Ritualen

Mikael Håfström har efter Oscarsnomineringen och den internationella framgången med filmatiseringen av Jan Guillous självbiografiskt präglade internatskildring Ondskan (2003) på senare tid fått en amerikansk karriär genom att göra övernaturligt inriktade skräckrysare.

Inledningen på utlandsvistelsen, Derailed (2005), möttes på sina håll av negativ kritik som dels gick ut på att den var för smart, dels att Jennifer Aniston inte passade in i denna thriller.

Och det påkostade historiska kriminaldramat Shanghai (2010) har hittills haft svårt att få en riktigt omfattande internationell distribution, trots flera stora stjärnor i rollistan.

Bättre har det då gått när Håfström arbetat med mer renodlade skräckberättelser (trots att hans senaste svenska film, den bedrövliga rysaren Strandvaskaren [2004], inte fick någon att ana det).

 

1408 (2007), baserad på Stephen Kings novell, blev till en rejäl publikframgång, även om flera insiktsfulla kritiker hade önskat att den bullriga avslutningen på berättelsen om det hemsökta hotellrummet aldrig hade tillförts grundhistorien.

När Håfström nu har fått Anthony Hopkins att bli den djävulsutdrivande prästen Father Lucas i The Rite/Ritualen blir den fråga man går in i biosalongen med: "Hur mycket är Hopkins denna gång en variant av Hannibal Lecter ?" (från den nu tjugo år gamla The Silence of the Lambs/När lammen tystnar).

Och visst finns det en hel del av Lecter i Lucas när denne, från att vara utdrivare av djävulen blir besatt av densamme, inte minst när Hopkins i extrem närkontakt stirrar med sina märkligt oseende ögon på ett potentiellt offer eller står om en skötsam skolpojke i givakt. Men det blir paradoxalt nog den enda del av filmen som på något sätt blir till ett intressant inslag i denna högst medelmåttiga variant av milstolpen The Exorcist/Exorcisten (1973).

Där William Friedkin, genom sin dokumentärfilmserfarenhet, gav den melodramatiska historien ett oroande drag av observerad verklighet blir Håfströms romanfilmatisering en underligt blodlös skildring av huvudkaraktären Michael Kovaks (Colin O'Donoghue) utveckling från fadersbesviken yngling till djup troende präst.

Återupprättandet av den patriarkala ordningen går genom insikten om att det som såg ut att vara ett flagrant fall av en faders våldtäkt på sin dotter i realiteten är ett bevis för djävulens existens och att den inkarnation som besitter Father Lucas är den mellanösternklingande Baal.

Kontentan av berättelsen är alltså: för att kunna bekämpa djävulsvarelsen från Österlandet måste du bekänna dig till den mest ursprungliga av kristna rörelser. Kan korstågstanken uttryckas på ett tydligare sätt?

I samarbete med Filmtrailer.se

Black Swan

Vid årets Oscars-utdelning bekräftades att skådespelare bör söka efter lidande karaktärer om de ska ha en chans att få den eftertraktade statyn. Colin Firth som stammande kung och Natalie Portman som psykiskt och fysiskt krackelerad dansare — se där utsattheten för de som ställer sig i medieoffentlighetens strålkastarljus.

För nog är det en form av självbilder som filmarna ger oss och som den amerikanska filmakademin premierar. Därmed inte sagt att de specifika skådespelarna skulle göra svaga insatser, bara att det finns en tydlig upptagenhet kring det (fria) konstnärliga skapandet som blir märkbar vid dessa prisceremonier.

I Firths fall blir den förenklade skildringen av Albert, sedermera kung Georg VI, till en oidipal fallstudie med begränsad möjlighet att skapa förståelse för den historiska karaktären.

I Portmans fall görs hela skapandeprocessen till en serie likartade scener där moderns (Barbara Hershey) misslyckade karriär och balettmästaren Leroys (Vincent Cassel) krav på in- och utlevelse formar karaktären Ninas ständigt förvridna ansikte.

Det är svårt att se någon förändring eller dramatisk utveckling i huvudkaraktärens bana genom berättelsen, något som trots allt fanns i regissören Darren Aronofskys senaste film, The Wrestler (2008), med Mickey Rourke som den slitne proffsbrottaren "The Ram" Robinson.

Men Aronofskys filmer präglas av att vara pretentiösa metaforer för livet och konstens sätt att misshandla oss människor, i lidandeskildringar som har en tendens att bara bli för mycket.

Pi (1998),

Requiem for a Dream (2000) och The Fountain (2006) har varit tidigare studier i besatthet och det mänskliga priset för detta, med varierande nivåer av lyckat resultat.

 

 

Black Swan får huvudsakligen sin kraft från ett envist upprepande än en dramatiskt varierad skildring av ett sammanbrott som också innebär en uttrycksmässig höjdpunkt,

till skillnad från en av de filmer som angetts vara en inspiration, Michael Powell och Emeric Pressburgers The Red Shoes (1948), även den en berättelse där baletten som den kvinnliga huvudkaraktären ska uppträda i blir till en metafor för hennes egen existens.

I samarbete med Filmtrailer.se

Rango

Gå och se!

Det är den enkla sammanfattningen av den enda rekommendation man behöver göra på Gore Verbinskis animation Rango.

Den digitala animationsteknikens under upphör aldrig att förvåna och när man som i detta fallet har George Lucas Industrial Light & Magic som CGI-skapare sitter man som åskådare mest som en fågelholk i biografstolen. Det är så snyggt!

Inte för att berättelsens huvudkaraktär, kameleonten som snart kommer att kalla sig Rango, i anslaget framstår som en vacker hjältefigur. Snarast är han en osäker och stundtals självförhärligande fuling som, genom att av misstag bli utkastad från sin värdfamiljs bil, verkar gå en säker död till mötes i den ogästvänliga amerikanska öknens landskap.

Men så kan det ju inte gå till i filmens sköna värld, så snart får han livsråd av en halvt överkörd bälta och kommer så småningom till den övergivna staden Dirt. Den styrs av en egenmäktig borgmästare vars manipulation av vattentillförseln är grunden för berättelsens huvudintrig: hur ska stadsborna få tillbaka det livgivande vattnet?

In träder Rango (som tagit sitt namn från beteckningen "Hecho en Durango", dvs "gjort i Durango", på en flaska kaktussprit), som genom sin oklarhet över sin egen identitet framställer sig som revolverman och blir den nye sheriffen. Jakten på vattnet kan börja...

Pixar har ju etablerat sig som den datoranimerade filmen obestridda mästare (manifesterad nu senast med en Oscar till Toy Story 3 som förra årets bästa animation), med komplexa och trovärdiga karaktärer insatta i historier med tillräcklig emotionell kraft för att kunna jämställas med de bästa live-action-filmerna.

Rango kanske inte riktigt når de höjderna, eller har de ambitionerna, men i sin säregenhet är filmen en sannskyldig pretendent till att så småningom få epitetet detta års bästa animation.

Karaktärerna är genuint intresseväckande och leken med filmiska referenser har en meningsfullhet som man för det mesta inte upplever i filmnördgenerationens alster.

Intrigen med kampen om vattnet är ju självklart hämtad från Roman Polanskis och Robert Townes mästerverk Chinatown (1974), in till den förvånansvärt portträttlike borgmästaren Tortoise John (förebild John Huston), som även (liksom Hustons karaktär) får förklara för Rango varför han berövar stadsborna tillgång till vattnet: "The future, the future".

Men hänvisningarna till andra filmer har startat långt tidigare, bland annat med att kameleonten stöter på journalisten Raoul (spelad av Johnny Depp, som också gör rösten till kameleonten) och den galne advokaten Gonzo från Hunter S Thompson-filmatiseringen Fear and Loathing in Las Vegas (1998).

 

Rango följs också av en kvartett mexikanska ugglor, som ger oss den populärkulturella tolkningen av hans framfart och (tror de) alldeles säkra död.

Och i slutfasen får Rango också möta The Man with No Name i form av en animerad version av Clint Eastwood, plockad från de stilistiska föregångarna, italienska spaghettivästerns. 

Detta sker i en värld som Verbinski, som förutom att vara regissör även fungerat som påhittare av historien och en av producenterna, hämtat från den allra bästa biten i Pirates of the Caribbean-filmerna — den där Jack Sparrow i den tredje delens inledning befinner sig i det bländande vita och surrealistiska dödsriket. Man har t o m plockat med inslaget där krabborna (i detta fallet skalbaggar) genom sin mängd kan forsla en avsevärt större varelse över den vita sanden.

Men en barnfilm i en strikt mening är Rango inte, de filmiska hänvisningarna och den därmed sammanhängande nivån på de komiska dimensionerna är inte något som specifikt riktar sig till de yngre biobesökarna. De kan säkert tycka att figurerna är gulliga och actionscenerna är häftiga, men mycket av karaktärsskildringen går dem säkert förbi.

Vilket inte hindrar att Rango är detta års hittills största filmupplevelse.

Och den visuella finishen är så bländande, hjälpt inte minst genom konsultationer med bröderna Coens husfotograf Roger Deakins!

I samarbete med Filmtrailer.se