Filmlabbet

Sci-Fi World 2012 i Malmö

2012-03-04T19:15:00.003+01:00

Under helgen har det årligen återkommande arrangemanget Sci-Fi World 2012 hållits i Malmö.

Eftersom det är en mässa så är det största utrymmet vikt åt försäljning av dvd och prylar av allehanda slag.

Men man har alltid flera gäster som sitter och skriver autografer. I år fanns också tillfälle att ställa frågor till dem.

Jenette Goldstein

Främste gäst var otvivelaktigen Lance Henriksen (Aliens, tv-serien Millenium), som beskrev sig själv som en "primitive" i sitt skådespeleri och avslöjade att när han startade sin karriär kunde han inte läsa utan lärde sig manus genom att höra dem upplästa.

Kane Hodder/Jason

Kim Hartman/Helga

Richard Gibson/herr Flick

Goldstein (Aliens, T2), Loken (T3), Flanigan (Stargate Atlantis), Hodder (Friday the 13th) samt Gibson och Hartman från 'Allo, 'Allo Hemliga armén förgyllde också mässan, de senare med en liten uppvisning i engelskt skådespeleri.

Kristanna Loken och Joe Flanigan

Och jag fick tillfälle att skaka hand med Frank Black!

Wuthering Heights

2012-03-02T10:38:00.001+01:00

Systrarna Brontë framstår med ett perspektiv på ca 200 år som litterära fenomen i den brittiska litteraturen. Prästdöttrarna Charlotte, Emily och Anne (de hade även en lillebror) utbildades till lärare, men skrev (under manlig pseudonym) redan i unga år både poesi och prosa. Ingen av dem uppnådde någon högre ålder p g a dålig hälsa ute på den engelska landsbygden, men deras fåtaliga verk blev snabbt en del av den "klassiska" litteraturen.

Charlottes Jane Eyre kunde vi för ett tag sedan se i Cary Joji Fukunagas version, med en osedvanligt tam Rochester spelad av Michael Fassbender.

Emilys minst lika inflytelserika Wuthering Heights/Svindlande höjder publicerades samma år, 1847 (året före hennes död, endast 30 år ung) och behandlar ungefär samma ämnesområde: en ung kvinna, i detta fallet Catherine Earnshaw, och hennes konfliktfyllda relation med en kraftfull men också våldsam man, i romanen en (som det är formulerat i texten) vinddriven zigenarpojke, Heathcliff.

När nu Andrea Arnold, tillsammans med manusmedarbetaren Olivia Hetreed, gjort ännu en filmversion av romanen (det är åtminstone den femtonde i raden) har man dels tagit fasta på socialt och kulturellt utanförskap, dels (och här är det väl Arnold och fotografen Robbie Ryan, belönad med pris i Venedig, som haft huvudansvaret) gjort en visuellt utformning som är mycket annorlunda de tidigare versionerna.

För den som har sett Arnolds tidigare långfilmer Red Road (2006) och Fish Tank (2009), båda belönade med jurypriset vid Cannesfestivalerna, är dock varken den tematiska fokuseringen eller det visuella en överraskning: det brukar vara såhär i hennes filmer. Och när det gäller det visuella så är de blåsvarta bilderna från den vindpinade, dimmiga och regniga engelska heden ett utmärkt val, man känner som åskådare in på sina egna bara ben den svåra livssituation som människorna lever i (jämför Spielbergs varmtonade bilder från motsvarande landskap i aktuella War Horse och fundera på vem som ger det starkaste verklighetsintrycket).

Det här är en film där man är tacksam över att man inte var med under inspelningen! Att man haft ambitionen att både ge en bild av verkliga livsförhållande vid denna tid och plats samt önskat framställa karaktärernas instängdhet och dödens närvaro i symbolisk form motiverar också de många detaljbilderna av naturen, leran och slakterna.

Men när det kommer till berättarperspektiv i förhållande till historien leder Arnolds och Hetreeds val att koncentrera sig på den svarte (som han är i den här versionen) Heathcliff till att det skapas en distans till händelserna och känslostormarna — paradoxalt kan det tyckas, eftersom filmfotot ger en så påtagligt kroppslig upplevelse.

Det beror antagligen på att Heathcliff redan från början är en utanförstående, ett hittebarn som Cathys far av barmhärtighet tar hand om, men som av omgivningen (inte minst Cathys bror Hindley [Lee Shaw]), behandlas som ett djur. Hans reaktion är att hata dem, vilket det ges uttryck för i både mer moderna svordomar och en vilja att slåss för att försvara sig. Det blir som en konsekvens väldigt lite utrymme år Cathy, som mest får bli en dröm hos Heathcliff om närhet och kärlek.

I tidigare filmversioner har man befunnit sig mycket närmare Cathy, vilket gett en mer känslostark upplevelse av slitningen inom henne mellan att få leva ett fritt liv med Heathcliff (som hon älskar) och tryggheten med grannen Edgar Linton, som hon gifter sig med. I Arnolds film blir det både mer oförståeligt (hon är ju faktiskt självständig redan som ung flicka, varför kan de inte ge sig av?) och mindre känslofyllt när Cathy väljer Edgar (James Northcote) och det blir bara en i raden av de avvisningar som Heathcliff ständigt utsätts för.

Heathcliff får sin sociala revansch när han några år senare återvänder som ekonomiskt välbeställd man, men då är det för sent för att återförenas med Cathy. Dock, i en av filmens mer bisarra (alternativt chockerande) scener, tar han dock chansen att fullborda sin relation med henne, ett inslag av nekrofili som hos någon annan än Arnold hade kunnat tokas som ett ytligt sätt att skapa något uppseendeväckande, men som här ingår i en sorts märkligt logisk utveckling: passionen som inte får lov att fullbordas i livet kan bara ges sitt ultimata uttryck i döden.

En föreställning som funnits med i den västerländska kulturen alltsedan romantiken och systrarna Brontës dagar (parodierad av både Monty Python och Dave Allen), men som här inte får en helt lyckad gestaltning genom den distans som koncentrationen på Heathcliff medför.

Som Heathcliff ser vi dels Solomon Glave respektive James Howson, som Cathy Shannon Beer (riktigt bra!) respektive Kaya Scodelario (lite för tunn och kraftlös, speciellt i relation till Beers framtoning), liksom i Arnolds andra filmer huvudsakligen med mycket lite skådespelarerfarenhet, vilket både stärker verklighetskänslan och begränsar deras möjligheter att skapa känsloinlevelse hos oss åskådare.

(Wuthering Heights har premiär i dag, den 2 mars)

Betyg: 7/10

Journey to the Mysterious Island

2012-03-01T22:12:00.000+01:00

Två av de mest sympatiska hjälteskådisarna i den amerikanska filmens mer actioninriktade produktioner, Brendan Fraser och Dwayne "The Rock" Johnson, är förknippade med de senaste årens Jules Verne-filmatiseringar. Fraser spelade i 2008 års Journey to the Center of the Earth vulkanologen Anderson som med sin brorson Sean tar sig till Island för att utforska en vulkan, förbunden med Seans försvunne far — och som det heter, äventyr utspelar sig. Tyvärr var filmen alltför fokuserad på att använda sig av den nya 3-D-tekniken för att bli en häftig äventyrsfilm — och det tredimensionella integrerades inte särskilt bra i berättandet heller.

I årets uppföljare, Journey 2: The Mysterious Island (även den i 3-D, denna gång mycket bättre använd) är det Seans (Josh Hutcherson) styvfar Hank Parsons (Johnson) som följer med honom till Stilla Havet efter det att ett mystiskt meddelande bekräftat att Jules Vernes mystiska ö (romanen publicerad 1874) finns i verkligheten.

Sean förstår också att det är hans farfar Alexander (Michael Caine) som skickat meddelandet och de hittar honom på ön, efter en stormfylld helikopterfärd med berättelsens lustigkurre Gabato (Luis Guzman) och hans vackra dotter Kailani (Vanessa Hudgens), som Sean genast förälskar sig i.

De upptäcker tillsammans att ön är det mytiska Atlantis, men tvingas fly från ön i kapten Nemos ubåt Nautilus (från Vernes tidigare roman Vingt mille lieues sous les mers/En världsomsegling under havet från 1870) eftersom ön sjunker när kontinentalplattorna orsakar en jordbävning.

Inte heller årets Verne-film är någon särskilt minnesvärd produktion, däremot är den en för stunden trevlig bioupplevelse. Karaktärerna skapar en godmodig ton, givetvis hjälpta av att de centrala skådespelarna är helt rätt valda. Caine får visa upp sin godmodiga kaxighet, Guzman framkallar skratt och Johnson hanterar äventyrskomedin på ett bra sätt.

Kul är också att man på ett naturligt sätt infogar andra äventyrsförfattares verk i berättelsen, som Stevenson och Swift, för att på så sätt använda sig av fler händelser och figurer i äventyret.

Man har också lyckats att få det tredimensionella att bli en naturlig del av filmens värld, inte bara tillfälliga effekter — även om det finns en hel del objekt som slängs ut mot publiken, inte minst en hel hög bär som studsar från The Rocks bröstkorg.

Och de digitala effekterna är för det mesta snyggt gjorda, även om de i vissa scener (speciellt när blommor förekommer i bild) blir alltför "plastiga".

Så även om filmen snabbt är glömd kan man nog räkna med att det kommer ytterligare en Verne-film, i slutet antyds att det kommer att röra sig om en resa till månen.

(Journey 2 hade premiär den 29 februari)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Nobels testamente

2012-03-01T15:46:00.002+01:00

Annika Bengtzon, hjältinnan i Liza Marklunds deckare, har nu fått en ny skådespelare som ska vara både tvåbarnsmor, feminist och skjutjärnsreporter på Kvällspressen. Helena Bergström, som spelade rollen i maken Colin Nutleys Sprängaren (2001) och Paradiset (2003), har ersatts av Malin Crépin — nästan 15 år yngre och uppenbarligen utan ambitionen att få in åtminstone en gråtscen i varje film.

Nobels testamente kom ut som bok 2006 och har en titel som anspelar på ett problemkomplex som i filmen används enbart som en del i den intrig kring mord som man på ett mycket platt sätt koncentrerar sig på. Det finns i filmen en diskussion kring vad testamentet betyder idag och vad som bör belönas som framstående forskning, men för att detta skulle blivit väsentligt hade man behövt göra mer utav det som är den undersökande journalistens huvudsakliga uppgift: att gräva fram fakta. Men detta är vad som är minst betydelsefullt filmen, istället får vi se en mängd närbilder där Crépin ska uttrycka förvåning, ilska och otrohetslockelse. Är detta meningen att vara en ytlig chic flic?

Marklund, Crépin, Flinth

Filmen marknadsförs genom att framhålla att det är samma producenter som gjort Millennium-serien, Yellow Bird (som också producerat de oändliga Wallander- och Irene Huss-serierna). Ekonomiskt och publicitetsmässigt har de varit framgångsrika ("we turn bestsellers into blockbusters"), men har de lärt sig något om hur en deckarhandling borde byggas upp på film? Tydligen inte.

Kriminaljournalisten Bengtzon är satt att bevaka Nobel-festen (varför det?) och råkar bevittna ett attentat som inbegriper den kontroversielle israeliske stamcellsforskaren och medicinpristagaren Aaron Wiesel (Jackie Jakubowski). Vid attentatet dödas ett par säkerhetsmän samt (viktigare) priskommitténs ordförande Caroline von Behring, född Andersson (Anna von Rosen). Bengtzon stöter precis innan attentatet ihop med förövaren, en kvinna som hon senare kan beskriva så noggrant (trots att hon såg henne bara ett par sekunder) att CIA kan identifiera henne som en yrkesmördare de kallar "Kitten" (kul?!).

Medan jakten pågår på Kitten (och hon dödar medhjälpare i Lettland för att sopa igen alla spår) undersöker Bengtzon von Behrings historia: hon misstänker nämligen att det var hon som var målet för attacken. Men Bengtzon är belagd med yppandeförbud av polisen och kan inte skriva om morden så hon tar omvägen om tidningens nöjesredaktion, som är utrustad med en sanslöst urblåst blondin som chef, Kinna Widell (Pia Johansson), som inte begriper att hon blir lurad av Bengtzon och bara kan tänka i termer av cougar-intriger.

De flesta andra inslagen i jakten på mördare och motiv följer samma endimensionella mönster. Allt signaleras med så grova penseldrag av mystiska blickar och plakatartade situationer att trovärdigheten försvinner. Varje spänningssituation har också ett falskt hot (en skum figur, ett konstigt ljud) vilket man som åskådare snabbt lär sig — och så var den spänningen försvunnen. Det finns också en sidointrig där Bengtzons son mobbas i skolan och hennes sambo inte ingriper som blir löst genom att hon mordhotar grannens åttaåring och trots en viss protest från sambon görs inget mer av detta utan de kan senare glatt gå och handla julgran.

I filmen finns också ett stort antal helikopterbilder över Stockholm, så som man kunnat se inte minst i danska tv-deckare (regissören Peter Flinth har gjort några sådana), med syfte att skapa en känsla av påkostad produktion, men eftersom bildkvalitén är så mycket sämre än i de övriga delarna av filmen (jag trodde först att de skulle signalera att tv-bolag filmade från luften i mördarjakten) blir effekten den motsatta. Och den totalt kraftlösa filmmusiken, signerad Adam Nordén, sänker bara spänningsupplevelsen ytterligare (precis som musiken gjorde i Flinths Arn-filmer för några år sedan).

Skådespelarprestationerna är dock överlag acceptabla, med Leif Andrée, Kajsa Ernst och Björn Gedda (som vanligt) utmärkta.

(Nobels testamente har premiär den 2 mars)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

War Horse

2012-03-01T11:29:00.000+01:00

Man skulle kunna tänka sig att Steven Spielberg hade dragit ner på tempot något när han nu kommit upp i folkpensionärsåldern. Men icke: tv-serier och filmer produceras och själv regisserar han episka filmer för bioduken, stundtals ett par per år.

Knappt hade den animerade Tintin-filmen (riktigt bra) fått premiär i höstas förrän nästa film kom, den episkt upplagda War Horse, baserad på en trettio år gammal barn/ungdomsbok. När den nu fått premiär i Sverige kan konstateras att den Oscar-nominering som bästa film den erhöll mer beror på dess ton av klassisk Hollywoodberättelse och de storslagna miljöerna än att den fungerar väl som berättelse.

Vi får följa halvblodet Joey från det att han köps av slarvern Ted Narracott och växer upp på dennes gård i England, genom hans liv under det första världskriget tills att han återförenas med familjen efter kriget. Det är främst sonen i familjen, Albert (en tårögd Jeremy Irvine), som fäster sig vid hästen och tar vara på dess intelligens, något som räddar den genom krigets fasor.

Och det är i delar av krigsscenerna som Spielberg visar sitt mästerskap. Vi vet ju sedan (inledningen av) Saving Private Ryan/Rädda menige Ryan (1998) att han är skicklig i sättet att gestalta det fasansfulla i en krigssituation och här finns några moment, inte minst i skyttegravarna i Somme 1918, som nästan tar andan ur en (fotograf är Janusz Kaminski).

De hästar som användes för att spela Joey (sammanlagt åtta vuxna hingstar) är också imponerande i sitt agerande, alltifrån den totala stillheten till paniken när Joey fastnar i taggtråd på slagfältet (även om man här även använde animatronics-teknik).

Men filmen som helhet försvagas av flera olika faktorer. Dels är Spielbergs sentimentalitet (beledsagad av John Wiliams musik [varför vågar Spielberg använda någon annan kompositör?]) i vägen under stora delar av beskrivningen av de mänskliga relationerna.

Men det är också så att Joeys resa egentligen huvudsakligen blir till ett grepp för att gestalta flera olika grupper av människor som kommer i kontakt med honom under de år som går.

Familjen Narracott i Devon får starka inslag av John Fords familjekrönikor under 1930- och 40-talen och formar en smått humoristisk fond som sedan ställs i kontrast till kriget. Här blir filmen utdragen och smått orimlig i sitt försök att presentera Joey som en superhjältehäst som klarar allt och James Mullan som pappa Ted en för gammal och ansvarslös make till den kraftfulla frun Rose (utmärkt spelad av Emily Watson).

När Joey säljs till armén för att familjen ska kunna överleva blir soldatlivet till en så rosenskimrande pojkboksgemenskap att filmen inte riktigt hämtar sig.

Då hjälper det inte att Niels Arestrup gör filmens bästa skådespelarprestation som den gamle fransmannen som sedan under en kort tid tar hand om Joey (och hans kompis Topthorn) för att glädja sitt barnbarn Emilie. Kriget gör sig påmint igen och det är här som de starkaste krigsscenerna finns (även om de präglas av att filmen är riktad till en familjepublik).

Alla dessa olika grupper av människor gör att historien blir oklar: vad handlar den om och är det möjligt att följa alla dessa karaktärer genom närmare 2 1/2 timme? För detta skulle det ha krävts ett mer sammanhållet tema i historien, något förutom kärleken mellan en pojke och hans häst, ett faktum som också kan förklara varför man trots ihärdiga försök under de år som gått sedan boken publicerades inte fick till något användbart filmmanus.

När nu Spielberg (och hans manusförfattare Richard Curtis [Four Weddings and a Funeral/Fyra bröllop och en begravning (1994), Notting Hill (1999)] och Lee Hall [Billy Elliot (2000)]) gjort sin version kan man konstatera att problemen kvarstår: liksom många av de antologifilmer som gjordes under en period på 1960-talet där den sammanhållande länken var en hatt, bil eller liknande så blir War Horse till en film där enskilda moment är starka medan berättelsekedjan är för svag.

(War Horse hade premiär den 24 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Jag med

2012-02-28T22:31:00.000+01:00

Daniel (Pablo Pineda) har Downs syndrom, är 34 år och universitetsutbildad med examen inom specialpedagogik. Han börjar arbeta på ett socialkontor i Sevilla där han träffar manslukerskan Laura (Lola Dueñas). De umgås alltmer — men kan de förenas, med tanke på hans kromosomuppsättning och hennes historik och uttalade oförmåga att i verklig mening älska?

Om någon skulle tvivla på den spanska filmen Yo, también/Jag med (2009) och dess politiska korrekthet (samt goda vilja) så kan man inte förbli ovetande många sekunder in i berättelsen eftersom vi hör och ser Daniel hålla ett engagerat tal om hur det är nödvändigt att förena människor (oberoende av kön, etnicitet osv), inte skilja dem åt. Vilket effektivt tar död på all spänning som hade kunnat uppstå i en berättelse som bär på potentiellt sprängstoff: hur är det möjligt att kunna leva ett intimt liv med en person med en så förståndshandikappande defekt som Downs?

Men filmen (och dess kombinerade manusförfattare och regissörer Antonio Naharro och Álvaro Pastor) har löst det på ett "elegant" sätt: Daniel visar sig vara en högst vanlig person med en viss svårighet att prata (som han också får förklara i filmen som en del av Downs genom att gommen är smalare) som det tydligaste tecknet på syndromet. Så fixar man det utanförskapet!

För att inte helt förbigå verklighetens svårigheter finns i filmen också en sidointrig med två andra med Downs som på ett tydligare sätt uppvisar deras annorlundahet: men vad skulle hänt om man låtit Laura möta en av dessa, skulle man då överhuvudtaget kunna göra en så ytligt utformad dramakomedi?

Problemet med filmen är att allt redan är givet på förhand, alltså att Daniel och Laura kommer att närma sig varandra (det är filmens ideologiska budskap) — men det sker genom att man tar de enklaste genvägarna till de enklaste lösningarna. Hon måste vara (delvis) socialt marginaliserad genom sin sexuella lössläppthet för att överhuvudtaget kunna intressera sig för honom som något annat än en lustig "pojke" (trots hans ålder), men som otaliga exempel på "horan med ett hjärta av guld" i filmhistorien så blir hon förlöst från sitt familjetrauma genom kontakten med den renhjärtade mannen.

Det stereotypiska får övertaget i en historia där genuina svårigheter och inte överslätande samförstånd hade kunnat skapa ett gripande drama. Till och med paret där både han och hon uppvisar tydligare drag av Downs blir i slutet av filmen accepterade av hennes mamma, hon som tidigare hade tillkallat polis när de kände sig tvingade att fly från hennes oro över deras kärlek.

(Jag med har premiär den 2 mars)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Shoo bre

2012-02-27T23:12:00.000+01:00

Förorten, den mytiska plats som får storstaden att bli omväxlande den kulturella mångfaldens tummelplats eller intoleransens och våldets arena, tacksam för dramatiserade berättelser (och känslan av att befinna sig i metropolens spännande öga), återkommer ständigt i den svenska filmen när man försöker göra angelägen ungdomsfilm.

För ett par år sedan fick barnfilmen Förortsungar (2006) en massa Guldbaggar för sitt ambitiösa men också naiva försök att gestalta överlevnadsmöjligheterna för de unga i denna hemlöshetens värld. Nu gör långfilmsdebutanten Django Esmer sin version, baserad på en ungdomsroman från 2003 av Douglas Foley, belönad med Nils Holgersson-plaketten året därpå (alla svenska barn- och ungdomsboksförfattare av rang har fått det priset, Astrid Lindgren var den första).

Shoo bre ska uttydas "Tjena kompis" enligt experterna på Rinkebysvenskan — och fraser som "mannen" och "jalla" ska säkerställa att vi åskådare förstår att filmarna har koll på tugget i stan. Men nej, koll har de inte.

För vad som utspelar sig under filmens nästan enochenhalv timme är istället en dubbel Romeo-och-Julia-historia fylld av en lång rad stereotyper kring ungdomsliv och invandrargrupper, utformad i en stil och ton som närmast blir en kombination av filmerna i tv-programmet Bullen och en Staffan Hildebrand-rulle i sin politiskt korrekta förnumstighet.

Oscar (Simon Settergren) och Elias (Anastasios Mavromatidis) har varit kamrater sedan barndomen, men glidit isär lite under tonåren.

Oscar är den väluppfostrade och skötsamme latinamerikanen som har hand om skoltidningen, Elias är mer av en strulgubbe med härkomst från något land i Mellanöstern. Han kommer från en kristen familj och förälskar sig i en muslimsk tjej, Zeynep (Dilan Gwyn), medan Oskar faller för sin nya lärare, Kristina (Lisa Werlinder).

Ur detta kommer alltså inte bara en utan två berättelser om omöjlig kärlek — men utan vare sig tonträff eller rimligheter. Värst är relationen mellan Oskar och Kristina, som inte är trovärdig på något vis: hans totala omvandling och hennes lössläppta 70-talsmoral finns det ingen sans och måtta i. Att hon sedan låter sig bli fotograferad av Oskar under deras natt tillsammans spikar bara igen det spåret i filmen.

Då är Elias och Zeyneps relation mer möjlig, men han är å andra sidan så befriad från tankeverksamhet i andra scener att man knappast kan sympatisera med någon av dem. Han ska till exempel stjäla en lastbil med whisky tillsammans med sina ännu mer korkade kompisar, men vad händer: det finns två exakt likadana bilar bredvid varandra! Och vilken tar de, utan att kolla vad som finns på flaket — såklart fel bil. Och beställarna kollar inte ens vad de fått för last.

Såhär kan man rada upp brister vad gäller historiens intrig. Men än värre vad gäller trovärdigheten är att skådespeleri och dialog är så svagt att det blir som att titta på några högstadieelevers första stapplande filmförsök. Och till detta kommer en färg- och bildsättning i filmen som mer påminner om svulstig reklamfilm än ett drama att engagera sig i.

(Shoo bre hade premiär den 24 februari)

Betyg: 1/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Isdraken

2012-02-27T20:56:00.001+01:00

Mik (Philip Olsson) är 11 år och har en pappa som han skäms för inför kompisarna eftersom han är alkoholist. Storebror Tony är egentligen snällheten personifierad, men med kompisarna gör han saker han inte borde och blir samtidigt som pappan tas in på behandlingshem satt i fängelse.

Eftersom mamman är död skickas Mik från Stockholm till sin faster (Malin Morgan) någonstans i Norrland, får ett gäng jämnåriga som kompisar och trots att (även) de sysslar med lite skumma saker (som att stjäla traktens katter för att få hittelön) är de några som Mik trivs med. Men socialen (styckets skurkar) åker och hämtar Mik för att placera honom närmare hemmiljön — i en fosterfamilj av sällan skådad dysfunktionalitet och mobbning.

Det är knappast att avslöja för mycket att Mik rymmer och beger sig ut på flykt med farkosten Isdraken tillsammans med kompisarna, speciellt kinesättade ninjatjejen Pi (Feline Andersson), innan allt löser sig i svenskt samförstånd.

Filmen Isdraken baserar sig på Mikael Engströms Augustprisnominerade roman med samma namn från 2007, men manusförfattaren Petra Revenue har fått frihet att stuva om en del i berättelsen. Så är t ex pappan inte längre truckförare utan gammal trummis i hårdrockbandet The Motherfuckers, vilket ger filmskaparna tillfälle att ösa på med lite tuffare musik i en historia som närmast för tankarna till andra tiders svenska barnfilmer, som klassikern Barnen från Frostmofjället från 1945.

Och det fungerar hyfsat bra med tanke på att målgruppen är mellanstadieungarna: karaktärerna är tillräckligt hip-hopcoola, skurkarna lättidentifierade och gruppsammanhållningen mot den (delvis) oförstående vuxenvärlden trovärdig.

Det filmiska hantverket (regin är av Martin Högdahl) är i huvudsak acceptabelt, men också lite slarvigt: Vart tog pappan och storebror vägen i slutet och vem var kvinnan i ödehuset (som hämtad ur The Texas Chain Saw Massacre/ Motorsågsmassakern [1974])? Det känns som om man har lämnat en hel del inspelat material på klipprummets golv eller inte riktigt vetat vad man ska göra med det man har kvar i filmen: Hasse Alfredson som rullstolsbunden guide på Naturhistoriska riksmuseet blir till en röst i högtalarsystemet (utan någon förklaring), de grälande Norrlandsbröderna får inte tid på sig att ge någon meningsfull dimension till skildringarna av olika familjeliv och Feline Andersson får tillbaka mer och mer av sin naturliga skånska allteftersom filmen fortlöper.

Men ungarna är bra, naturen frisk och stärkande och temat tydligt: utan gemenskap står man sig slätt.

(Isdraken hade premiär den 24 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Årets Oscar-statyetter

2012-02-27T11:50:00.000+01:00

Oscars-vinnare 2012

Bästa film: The Artist

Bästa regi: Michel Hazanivicius, The Artist

Bästa manliga huvudroll: Jean Dujardin, The Artist

Bästa kvinnliga huvudroll: Meryl Streep, The Iron Lady

Bästa kvinnliga biroll: Octavia Spencer, Niceville

Bästa manliga biroll: Christopher Plummer, Beginners

Bästa manus: Woody Allen, Midnight in Paris

Bästa manus efter förlaga: Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash, The Descendants

Bästa icke engelskspråkiga film: Jodaeiye Nader az Simin/Nader och Simin - en separation (Iran)

Bästa animerade film: Rango

Bästa animerade kortfilm: The Fantastic Flying Books of mr Morris Lessmore

Bästa dokumentär: Undefeated

Bästa dokumentär, kortfilm: Saving Face

Bästa kortfilm: The Shore

Bästa foto: Robert Richardson, Hugo Cabret

Bästa klippning: Kirk Baxter och Angus Wall, The Girl with the Dragon Tattoo

Bästa scenografi: Dante Ferretti och Francesca Schiavo, Hugo Cabret

Bästa kostym: Mark Bridges, The Artist

Bästa makeup: Mark Coulier, J Roy Helland, The Iron Lady

Bästa ljud: Philip Stockton och Eugene Gearty, Hugo Cabret

Bästa ljudmixning: Tom Fleischman och John Midgley, Hugo Cabret

Bästa musik: Ludovic Bource, The Artist

Bästa sång: Bret McKenze: Man or muppet ur The Muppets

Bästa visuella effekter: Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossmann och Alex Henning, Hugo Cabret

Avalon

2012-02-24T21:34:00.001+01:00

Avalon var en del i Arthurlegendens värld, en mystisk ö där svärdet Excalibur smiddes, men också förknippad med den onda Morgana le Fey. Kanske inte så konstigt att Bryan Ferry, den sofistikerade (men på väg mot den dekadenta) popens galjonsfigur, sjöng om sitt eget Avalon där festen är slut i en hitlåt med Roxy Music 1982 — eller att bildkonstnären och filmaren Axel Petersén valt att kalla sin långfilmsdebut (belönad med kritikernas debutpris i Sundance) detta.

För nattklubben Avalon i Båstad, som i filmens inledning är på väg att färdigställas för sin invigning, blir till en symbol för både (försöket till att skapa) det sofistikerade och den (verkliga) moraliska förruttnelsens ställe.

Finansiären Klas (Peter Carlberg), kompisen och festfixaren Janne (Johannes Brost) samt dennes syster Jackie (Leonore Ekstrand, regissörens faster) vill ge intryck av att vara framgångsrika, men är i grunden totalt misslyckade figurer (Janne har t o m nyligen burit fotboja) i en värld där ytan och gesten i alla sammanhang har företräde. Ända tills en olycka med en inhyrd byggjobbare får mycket av fasaden att rämna.

Axel Petersén är utbildad både på filmskolan i Prag och som konstnär i Sverige och USA och det är alldeles tydligt att det är bildernas suggestiva kraft (fotograf är Måns Månsson) som intresserar honom i denna film. Berättandet befinner sig i mittfåran av den s k konstfilmsstil som varit en central del i det som stundtals kallas kvalitetsfilm och som består av halvutsagda repliker, karaktärer utan något särskilt mål i sikte, oklara motiveringar för händelser i filmen och en mångfald bilder på figurer som tomt stirrar framför sig under evighetslånga sekunder och minuter.

Detta kan bli till känslostarka skildringar om kontaktlöshet och civilisationströtthet (se bara på Antonionis filmer från 1960-talet), men för det krävs ett mått av fräschhet i ennuin. Och till stora delar saknas det i Avalon.

Jackie och hennes gallerivänner blir till stereotypa drägg, med ambitioner att vara en konstnärlig överklass, men så övertydligt fäsörer. Pengafixaren Klas görs till en smygbög och är beredd att bokstavligen gå över lik för att rädda sina (obefintliga) pengar — en kombination i skildringen som känns smått obehaglig.

Och som Janne är Johannes Brost en gåta — vilket inte är helt och hållet ett fel, men med omvändningen i filmens slut undrar man varför man förväntas engagera sig i hans öde.

Brost gör dock ett alldeles utmärkt porträtt och det är kul att se att han fått en roll som tar till vara på hans kvalitéer som skådespelare, något som under lång tid dolts av uppfattningen om honom som en glidare av Janne-typ. Hans dans till Bryan Ferrys sång i nattklubbens blåtonade innandöme är också höjdpunkten i filmen (vilket den helt uppenbart är avsedd att vara).

Att han under ett par veckors tid har haft premiär på två filmer så olika som Sean Banan och Avalon tyder dock på en viss splittring i hur han uppfattas av Film-Sverige: hoppas framtiden ligger mer åt Avalon-hållet.

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Big Boys Gone Bananas!*

2012-02-24T19:38:00.002+01:00

När den Malmö-baserade dokumentärfilmaren Fredrik Gertten, lillebror till Magnus Gertten (Hoppets Hamn [2011]), för ett par år sedan presenterade sin film Bananas!* oroade detta det amerikanska fruktbolaget Dole (världens största) så mycket att man inledde en rättslig process för att hindra filmen från att visas, inledningsvis på Los Angeles filmfestival 2009, men i förlängningen från att överhuvudtaget ses någonstans.

Fallet med den svenske filmaren som följde bananarbetare i Nicaragua i deras försök att få ekonomisk ersättning som kompensation för att Dole besprutat odlingarna med gift och därmed skadat dem som arbetade där kom att bli mycket uppmärksammat och är nu föremål för Gerttens nya film, Big Boys Gone Bananas!* I den får vi följa vad som sker när Doles hot påverkar filmfestivalen i Los Angeles till att plocka bort Bananas!* ur tävlingen, inför risken att bli stämda på så mycket pengar att såväl festival som festivalledningen skulle gå i konkurs.

Och det är när Gertten genom intervjuer med analytiker av olika slag tydligt visar hur alla medier, av alla de slag och oberoende av hur stora de är, kan tvingas att förändra sin rapportering om verklighetens händelser som filmen bränner till och har sitt stora värde. När mediejättar som New York Times stoppar beställda artiklar och avskedar medarbetare för att stora annonsörer hotar att hoppa av så blir det så tydligt var makten ligger i det krig om att framstå i fördelaktig dager som företagsvärlden i så hög utsträckning utkämpar idag. Varumärkeskampen skördar sina offer inte minst inom fältet för yttrandefrihet. Och kunskapen om att det är så innebär inte att de som har denna kunskap ställer sig på barrikaderna för att bekämpa detta maktmissbruk, det är också tydligt.

När det gäller andra delar av filmen så är den, liksom Gerttens övriga filmproduktion, inte främst värdefull för vad som kan kallas sina konstnärliga kvalitéer: Gertten är främst en journalist med filmen som redskap, vilket gör att berättandet i bild och användningen av mediet för att framkalla engagemang och känsloupplevelser som inte uttrycks i ord är begränsad. Här finns också lite väl mycket av bilder på honom när han ensam står och (uppenbart) funderar över vart Doles alla rättsprocesser ska ta honom, liksom att slutbilderna på honom när han visar den första Bananas-filmen i Nicaragua får ett drag av "folkets hjälte" som inte hade behövts.

Ett annat drag som är mer problematiskt är hur det motstånd mot Dole, som till slut hjälper Gertten att kunna stå emot deras press, skildras. Det blir till en väldigt nationalistisk kamp, där hela Sverige ställer upp, från riksdagens alla partier (med socialdemokraterna och moderaterna som banérförare) till de som bojkottar Doles grönsaker och hamburgerkedjan Max — alla med väldigt svenska förtecken. Ingen diskussion av detta förekommer i filmen, det tas för givet att Sverige är ett demokratiskt land där ingen har rätt att utöva ekonomisk makt över någon annan.

Men vad hade hänt om Gertten undersökt en verksamhet med stor betydelse för svenskt näringsliv, hur villiga hade ekonomiska och politiska intressen då varit att försvara yttrandefriheten? Att inte ens antyda detta utan istället hävda "det svenska" i denna principiellt ytterst viktiga diskussion är ett störande inslag i denna, trots dessa anmärkningar, viktiga granskning av frihet och makt.

Betyg: 7/10

Extremely Loud & Incredibly Close

2012-02-18T11:31:00.003+01:00

Attacken mot World Trade Center 11 september 2001 har nu fått ännu en filmisk gestaltning. Efter de berättelser som snarast hade karaktären av att vara dramadokumentärer (United 93, Flight 93 och World Trade Center, alla från 2006) har det under senare år börjat komma allt fler filmer som har attacken som en känslomässig fond för de händelser som är mer centrala för respektive drama (Julie and Julia [2009], Remember Me [2010], Dear John [2010]).

Extremely Loud & Incredibly Close (jag trodde filmbolagen strävade efter lätt ihågkomna titlar!) baseras på en roman av Jonathan Safran Foer publicerad 2005, i tiden alltså så nära händelserna att berättelsen om pojken Oskar som förlorar sin far när tornen kollapsar kunde kännas mer angelägen i det nationella sorgearbetet. När filmen, i regi av Stephen Daldry (Billy Elliot [2000], The Hours [2002], The Reader [2008]), nu kommer, mer än ett decennium efter attacken, så är frågan vad den tillför i form av förståelse, känslofördjupning eller kulturell relevans. Svaret blir närmast: ingenting.

Därmed inte sagt att det är en hantverksmässigt dålig film. Inte minst vissa av skådespelarprestationerna är strålande (Daldry brukar kunna hantera aktörerna): Max von Sydow (Oscar-nominerad!) gör en utmärkt insats som Oskars (kommer det fram så småningom) farfar, mannen som inte talar efter att ha genomlevt bombningarna i sin tyska hemstad under det andra världskriget; men främst Thomas Horn som Oskar.

Han hade ingen skådespelarvana före denna film, men under Daldrys ledning lyckas han genom hela filmen gestalta Oskars Asperger-liknande intensiva personlighet på ett absolut genuint sätt.

Problemet med filmen är att den på ett alldeles för ensidigt och upprepande sätt handlar om sonens sökande efter någon sorts hemlighet hos fadern (symboliserad av den nyckel som Oskar hittar och som han söker en förklaring till under filmens gång) utan att det framkommer att fadern hade någon hemlighet.

Tom Hanks sätt att spela fadern Thomas är tvärtom så helylleklar (och sentimentaliserad, ofta en stor del av Hanks framtoning) att det är uppenbart att det inte finns något att upptäcka. När Oskar så småningom får reda på vems nyckeln är visar det sig att den tillhör en man vars far gav honom nyckeln. Men vi får inte se vad denne man upptäcker när han använder nyckeln: tala om anti-klimax efter mer än två timmars film!

Visserligen kan man säga att detta betonar att filmens tema handlar om att försonas med minnet av en far man förlorat, mer än att upptäcka något föremål, men det blir ändå en tunn spik att koka en så omfångsrik soppa på. Och när Oskar i slutet sätter sig på den gunga som fadern visat honom (och där denne lärt sig att släppa taget när han hoppade ner från den) blir det rent obehagligt eftersom Oskar under hela förloppet föreställt sig att fadern hoppade från tornet innan det kollapsade. Var det hoppet något förlösande, eller vad betyder detta?

Skådespels- och bildmässigt (Chris Menges är fotograf, inte bara ljussättare utan fotograf i sin ursprungliga betydelse, han har alltså hållit i kameran under filmningen) är alltså denna långa och snabbt glömda film med den långa och svårihågkomna titeln oftast utmärkt, men som berättelse (med manus av Eric Roth) skummar den på den sentimentaliserade faderslängtande ytan av en nationell katastrof.

(Premiär den 17 februari)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Vi måste prata om Kevin

2012-02-17T09:23:00.002+01:00

En mammas kärlek till sitt barn, nej till sin förstfödde: är det en given storhet? Och vad händer när denna kärlek, objektivt och/eller subjektivt, inte finns: vad händer med barnet?

I Lynne Ramseys filmatisering av Lionel Shrivers roman från 2003 (i original betitlad We Need to Talk About Kevin) gör föräldrarna Eva (Tilda Swinton) och Franklin (John C. Reilly) just precis inte det — vilket kanske är ett av problemen som skapar den skolmassaker som är både utgångspunkten och det skrämmande hotet i denna familje- och kärleksskildring.

För en kärleksskildring är det. Författaren tog sin utgångspunkt i skolskjutningar som den i Columbine (filmiskt kommenterade av t ex Michael Moore i Bowling for Columbine [2002] och Gus Van Sant i Elephant [2003]), men hennes intresse låg i att undersöka föräldrarnas (specifikt mammans) del i dessa förfärande händelser — inte minst för att föräldrarna ständigt skuldbeläggs för barnens handlande.

Ramsey (som tidigare gjort de uppmärksammade Ratcatcher [1999] och Morvern Callar ]2002]) följer detta perspektiv, men ändrar med nödvändighet romanens brevform (från Eva till Franklin) till att få en mer drömskt uppbruten form, där det förflutnas olika tidpunkter blandas med berättelsens nutid. Detta blir till stora delar ett effektivt sätt att komma nära Evas upplevelser och försök att förstå det som hänt, samt att skapa ett spänningstillstånd hos åskådaren: vad har hänt?

Kevin (spelad av olika unga aktörer, men främst av Ezra Miller) är redan från början framställd som en karaktär med starkt personlighetsstörda drag, vad man vardagligt kallar en sociopat. Utan empati, men med förmåga att manipulera omgivningen (inte minst sin pappa) blir han till en vandrande bomb i mamma Evas liv. Hon har varit framgångsrik reseskribent (ett bokomslag anger henne som världsberömd äventyrerska) men när kärleken till Franklin leder till en graviditet ändras hennes liv.

Kevin är en skrikande bebis, åtminstone när hon har hand om honom och hon kan inte tåla det. Det går så långt att hon t o m ställer sig vid ett gatuarbete på Manhattan med barnvagnen för att det ska överrösta skrikandet. Inte konstigt att det leder till känslor av skuld när hon försöker hantera Kevins uppenbara motvilja mot henne när han växer upp. Till detta kommer att Eva vid ett tillfälle inte kan behärska sig utan slänger sonen mot en vägg så att han bryter sin arm. Men istället för att avslöja det för sjukhuspersonalen eller fadern använder Kevin det för att få modern att bli osäker på hans beteende och därmed skaffa sig en maktposition.

Om filmen hade inriktat sig på att skildra en blivande mördares psyke hade detta sätt att framställa Kevin på snabbt blivit alltför ensidigt, men eftersom det är Eva som står i centrum blir detta "onda barn" (ofta framställt som bara det i skräckfilmer) till ett effektivt grepp för att komma nära hennes växlingar mellan hat, osäkerhet och kärlek. Kevin kan också vid vissa tillfällen, inte minst när hon läser berättelsen om Robin Hood (vilket är en plantering för det fasansfulla som sedan händer), uppvisa ett kärleksfullt beteende, vilket tas emot av glädje av Eva. Likheten mellan dem framställs också tidigt i filmen: Eva stoppar ner sitt huvud i ett vattenkar, när hon reser på sig blir ansiktet omvandlat till Kevins.

Vad säger då filmen om orsakerna till relationen mellan mor och son? Det som blir tydligt är att Evas och Franklins förhållande inte är särskilt nära. De verkar inte, efter den första förälskelsen, ha särskilt mycket att prata om (det antyds att han är fotograf) och det stora hus de flyttar till för att komma ifrån Manhattan (som Eva älskar) ekar mest av tomhet, trots hans försök att skapa det ideala hemmet. Att familjen utökas med en lillasyster är också något som spär på Kevins omvärldshat, vilket blir tydligt när han låter våldet drabba även henne.

Att filmen är en resa genom Evas skuldtyngda minnen ges bildmässiga uttryck bland annat genom den ständiga förekomsten av den röda färgen, från inledningens spanska tomatfestival (där Eva omväxlande dränks och bärs fram som en Kristusgestalt) till färgstänk på väggar och sylt på det ljusa brödet. Detta kunde blivit överdrivet symboliskt, men eftersom Ramsey och medmanusförfattaren Rory Stewart Kinnear skapar ett så associativt bildflöde i övrigt känns även denna betoning helt rätt. Enda missljudet i denna helvetessymfoni är slutets alltför plötsliga hoppfullhet.

Tilda Swintons insats är remarkabel och beundransvärd, Millers tonårs-Kevin är ruggig och musiken av Jonny Greenwood ytterligare en stämningsförhöjare tillsammans med Seamus McGarveys foto.

(Premiär den 17 februari)

Betyg: 8/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Chronicle igen

2012-02-17T08:08:00.000+01:00

Angående Chronicle: varför är det så svårt att förstå varför filmen (åtminstone inledningsvis) håller sig till den centrala karaktären Andrews perspektiv genom att bara se det han filmar? Senast är det Johan Croneman i DN som inte förstår. Men HALLÅ: filmen utgår ju från hans behov av att få formulera världen, eftersom han överallt annars möts med lika delar våld och total ignorans. Hur svårt kan det vara att se?

Chronicle

2012-02-16T22:13:00.010+01:00

Varför har den typ av film som låtsas använda sig av upphittade inspelningar om bisarra händelser, gjorda av människor som efter inspelningen spårlöst försvunnit, blivit så populära under det senaste dryga decenniet?

Ett svar kan väl vara att det just är spänning man försöker skapa och med försvunna filmare blir äkthetskänslan än starkare: detta är verkligheten! Verkligheten, mitt i det mediala bruset, verkar också under samma tidsperiod vara något som såväl tv-publik som -producenter desperat försöker hitta genom alla "reality shows". Den digitala teknikens fysiska lätthet har ju också gjort det lättare att springa runt med en kamera och låtsas att man följer ett monster eller en invasion in i alla dess gömställen.

"Found footage"-filmer (tänk bara på italienska kannibalrullar som Cannibal Holocaust [1980]) och mockumentärer (This is Spinal Tap [1984]) har trots allt funnits under en längre tid, men det är först med det nya millenniet som denna sorts film krupit in i den brett inriktade kommersiella repertoaren på allvar, med Blair Witch Project (1999) och Cloverfield (2008) som kanske främsta företrädare.

Chronicle heter det senaste exemplet, med amerikanska mått mätt en lågbudgetfilm (15 miljoner dollar) som utspelar sig i Seattle — men inspelad i Sydafrika (hur gick det till?)! Man har haft hjälp av några av dem som gjorde den Peter Jackson-producerade District 9 (2009) till en så överraskande bra film och specialeffekterna här är mycket skickligt gjorda.

Och det behövs i den här berättelsen om några killar i en avgångsklass på high school som av en händelse får en sorts superkrafter när de hittar en mystisk kristallformad gestalt i ett hål i marken. De börjar kunna flytta på föremål, ungefär som genom telekinesi, men de lär sig så småningom också att flyga: de blir en sorts supermänniskor — däremot inte superhjältar, för de gör knappast några för samhället goda gärningar.

Josh Trank

Och det är här som en av de intressantaste aspekterna av Chronicle finns. Marvel Comics grundrecept för sina superhjältar från 1960-talet (en ung man får/drabbas plötsligt av någon oerhörd kraft) används av de tv-erfarna Josh Trank (regissör) och Max Landis (manus) till att göra en berättelse som blir till en moralisk diskussion om hur man bör använda sina krafter, mänskliga eller mer utomjordiska, utan att fastna i en smetig sentimentalitet. "Den som är stark måste vara snäll", säger Bamse, men det är inte så lätt om man har att hantera en omgivning som misshandlar en hela tiden.

Detta är vad som sker för Andrew (Dane DeHaan), som är den av de tre killarna som skaffat en kamera för att filma allt, inte minst sina plågoandar. Till dessa hör hans alkoholiserade far, som varit brandman (hjältestatus) men lever på bidrag efter en arbetsskada och tar ut all sin frustration (och sorg över sin dödssjuka hustru) på Andrew. Men Andrew är det typiska mobbningsoffret som alla ger sig på. Den enda som på något sätt är vänlig mot honom är hans kusin Matt (Alex Russell), som i filmens början tar med honom på ett rejvparty. När Andrew efter ett tag sitter utanför, efter att än en gång ha blivit misshandlad, är det Steve (skolans snabbpratande politikerämne, spelad av Michael B Jordan) som drar med honom och hans kamera för att dokumentera hålet med kristallformen.

Från det ögonblicket är de tre bästa polare och inledningsvis är de fyllda av all den glädje som superkrafternas handlingsfrihet ger dem. Men just när de står på toppen (och Andrew blivit skolans hjälte efter ett lyckat uppträdande på en talangjakt) rasar allt. "Hybris", har den klassikerciterande Matt tidigare sagt, "föregår alltid fallet" och nu faller de handlöst. Andrew blir alltmer våldsam, vilket leder till att flera dör och att stora delar av Seattles innerstad förstörs.

Chronicle lyckas alltså med konststycket att ha en moral-filosofisk diskussion utan att bli torrt akademisk, att vara en "killar-på-high-school"-film utan att bli nördigt sex-besatt och en superhjälte-berättelse utan att skapa superhjältar. En prestation.

Att filmen så småningom släpper begränsningen i att det bara är Andrews kamera som ger oss bilderna är kanske lite fusk, men det var å andra sidan bara utgångspunkten för historien: att introducera oss för hans utanförperspektiv och ge honom en möjlighet att se världen på sitt sätt — men därmed också skapa en (moralisk) barriär till andra människor som till slut blir hans undergång.

(Chronicle har premiär den 17 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Carnage

2012-02-16T19:34:00.002+01:00

Roman Polanski har genom åren haft sin styrka som regissör i att kunna framkalla extrema spänningstillstånd mellan de karaktärer som befolkar hans berättelser. Iscensättningen, skickligheten i att välja kameraposition samt att hitta det flöde mellan bilderna som formar en slagkraftig helhet har inneburit att han kunnat växla mellan olika genrer (deckare, svart komedi, skräck, romantiskt drama osv) och ändå lyckats ge oss den välbehagliga filmiska spänningen.

När han nu presenterar sin senaste skapelse, Carnage, (en bearbetning av pjäsen God of Carnage, skriven av medmanusförfattaren Yasmina Reza), har det blivit en kort och underhållande studie i gruppdynamik och sociala umgängesritualer.

Föräldrarna till ett par elvaåriga pojkar som bråkat, vilket medfört att den ene pojken fått två framtänder utslagna, träffas hemma hos det ena paret i Brooklyn för att komma överens om hur man ska se på konfrontationen. Det som inledningsvis verkar bli en enkel formulering på ett papper utvecklas till ett allas krig emot alla, där inga förolämpningar är för grova för att tas till i stridens hetta.

Alan (Christoph Waltz) och Nancy (Kate Winslet) Cowan är ett par i den övre medelklassen, han advokat, hon fastighetsmäklare. Deras son är den som utdelat slaget som sonen till Michael (John C. Reilly) och Penelope (Jodie Foster) Longstreet, han försäljare av hushållsartiklar, hon samhällsengagerad författare, fått ta emot. Inledningsvis agerar paret Cowan mycket exemplariskt och erkänner sonens skuld, men allteftersom samtalen utvecklas (och de av olika skäl inte kommer iväg från paret Longstreets lägenhet), anklagar de alltmer deras son för att ha provocerat fram våldet. Och trots att Alan säger att sonen är en galning blir det så småningom uppenbart att här utspelas en maktkamp på olika plan.

Detta är Polanski oerhört skicklig i att framställa med små medel — hur kameran registrerar ansiktenas spel, placeringen av figurerna i rummet, kroppsrörelser. Alans ständiga samtal över mobilen rörande en läkemedelsskandal som han ska skydda ett företag från, Michaels grovhuggna karaktär bakom en gosebjörnsfasad, Penelopes hysteri och smått felvridna rättvisepatos samt Nancys känsla av existentiell tomhet under den välmående ytan — allt detta kommer på ett fullständigt självklart sätt fram genom Polanskis regiarbete. Synen på världen som en fernissad yta över en avgrund av våld är ett ständigt tema hos Polanski och de fyra skådespelarnas strålande agerande, inte minst som ensemble, lyfter fram detta på ett övertygande sätt.

Med detta sagt så finns det aspekter av filmen som gör att den inte är så drabbande som den hade kunnat bli. Det finns trots allt en lätthet i tonen som mer framkallar skratt än rysningar, nästan så att man sitter och väntar på nästa underhållande verbala spya (det förekommer även en mycket verklighetsillusorisk sådan) i stället för att vara rädd för vad nästa utbrott ska innebära.

Avslutningen av de vuxnas gräl känns också lite plötslig, innan vi går tillbaka till den park som även var inledningsmiljön och vi får se hur pojkgänget umgås på sitt vanliga sätt.

Skickligt iscensatt och regisserat blir Carnage en smula för mycket av lätt underhållning för att fastna i minnet som en betydelsefull film.

(Carnage har premiär den 17 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Safe House

2012-02-14T19:10:00.001+01:00

Daniel Espinosa har under knappt tio års tid arbetat sig fram från den danska filmskolan till att få göra en Hollywoodfilm med stora amerikanska stjärnor och en budget på 80 miljoner dollar. Inträdesbiljetten blev Snabba cash (2009), en habil men inte särskilt originell thriller/actionfilm, baserad på Jens Lapidus bästsäljare. När Espinosa nu fått göra sin USA-debut är det med en likartad typ av film — och han har gjort det riktigt bra.

Safe House handlar om hur Matt Weston (Ryan Reynolds), "vaktmästare" i ett CIA-hus i Kapstaden, Sydafrika tvingas ut på fältet för att hålla en f d agent, Tobin Frost (Denzel Washington), vid liv. Frost hoppade av sin agenttillvaro ett decennium tidigare och har sedan dess sålt allehanda hemligheter och är därmed en jagad man. När han vid en försäljning börjar jagas av ett stort gäng vapenförsedda män, ledda av Vargas (Fares Fares), tvingas han fly till det amerikanska konsulatet, varifrån han förs till Westons hus.

Denne har visserligen önskat att få en mer händelserik tjänst, men under berättelsens gång får han tillfälle att mer än en gång fundera över sin önskan. Han får nämligen ta över uppgiften att hålla Frost vid liv när förhörsstyrkan mejas ner av den grupp som jagar Frost. Denne ska tvingas avslöja för CIA allt han hållit på med sedan han hoppade av, men det blir en slitsam uppgift för Weston för Frost vill givetvis inte vara fängslad men inte heller fångas och dödas av de män som jagar honom.

Espinosa har valt att använda en handhållen kamera med en mycket kornig bildkvalité, vilket gör att actionscenerna får en mycket intensiv karaktär. Och till skillnad från många andra filmer som använder sig av denna stil lyckas Espinosa, hans fotograf Oliver Wood och klipparen Rick Pearson att inte förstöra känslan av kontinuitet och sammanhang. Det blir en mycket spännande och adrenalinstinn resa för Weston och Frost, men det finns även plats för stillsamma moment där mer av skådespelarnas förmåga att agera framträder.

Både Reynolds, i rollen som den yngre mannen som vill visa för sig själv och sina chefer att han är kompetent för större uppgifter, och Washington i rollen som den erfarne och livsvise agenten gör alldeles utmärkta insatser, skickligt ledda av Espinosa.

CIA är givetvis, som alltid i sådana här thrillers, skumheten förkroppsligad, i detta fallet med tre chefer som alla utmålas som moraliskt tveksamma. Högst i rang är Whitford (Sam Shepard), medan Catherine Linkater (Vera Farmiga) och Westons mentor Sam Barlow (Brendan Gleeson) kämpar om vem som på fältet — de skickas till Sydafrika — ska vara högsta hönset. Här ska inte avslöjas vem som är boven, bara att Espinosa även fått dessa tre veteranskådisar att göra goda insatser i klichétyngda roller.

Slutstriden utspelas i ett ödsligt beläget hus, ett nytt Safe House, denna gång skött av Keller (Joel Kinnaman), innan Weston (så mycket kan trots allt avslöjas) får en chans att — liksom Ethan Hunt i den fjärde delen av Mission Impossible — försäkra sig om att flickvännen är utom all fara.

Givetvis är Safe House, liksom i stort sett alla nutida actionfilmer med ett tydligt thrillerinslag starkt påverkad av Bourne-filmerna i sin stil (Oliver Wood har även fotograferat dessa, Rick Pearson har arbetat med regissören Paul Greengrass i den andra Bourne-filmen men även i United 93 [2006] samt på den senaste Bond-filmen, Quantum of Solace [2008]), och trots att Espinosas debut inte når upp till Bourne-höjderna har han kommit från sin första dust med Hollywood-industrin med äran i behåll.

(Filmen har premiär onsdagen den 15 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Tigrar & tatueringar

2012-02-14T13:18:00.001+01:00

Sexåriga Maj bor hos sin farbror Sonny. Han arbetar som tatuerare, men tittar hellre på fotboll på tv. Maj drömmer om att bo i en "riktig" familj, med mamma, pappa och två barn.

Så ser inledningen ut i den danska animationen Tigre & Tatoveringer/Tigrar & tatueringar. Vad tror ni filmen kommer att mynna ut i? Att hon hittar en familj? Att den ser ut som hennes dröm — men ändå inte?

Överraskningar i historien är inte något som kännetecknar denna smått charmiga men lite anonyma 42-minuterfilm, avsedd för de yngsta. Det finns en hel del Miyazaki-influenser i berättelsen om flickan som från en vardagsmiljö kommer ut i skogen och får träffa både en cirkusfamilj och skogsalver, men den visuella utformningen (filmens stora behållning) ser helt annorlunda ut: en smått 50-talsretro-touch, med klara färger och skarpa linjestreck.

Regissören Karla von Bengtson (taget namn?), som också skrivit den bildbaserade bok som filmen bygger på, lyckas inte få riktig fart på berättelsen, trots människoätande tigrar och vresiga mammafigurer.

Och det faktum att Maj tvingas sticka iväg på en motorcykel-flykt efter det att hon tatuerat in barnteckningar på en kille i ett mc-gäng blir inte så farligt som det låter: gänget gillar teckningarna.

(Filmen hade premiär den 10 februari)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Järnladyn/The Iron Lady

2012-02-14T11:25:00.002+01:00

Margaret Thatcher kunde som få reta gallfeber på sina politiska motståndare medan anhängarna såg henne som en frälsare från socialismens bojor. När det nu kommit en film som har som ambition att berätta om hennes liv från specihandlardotter till premiärminister fanns givetvis förhoppningen att det skulle bli ett fullödigt porträtt med en engagerad ton och starka scener. Men tyvärr har Mamma Mia-regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan (som var medmanusförfattare till Steve McQueens Shame) inte lyckats åstadkomma något annat än en kraftlös och (med några få undantag) platt biopic, där varken en förståelse för hennes politiska val eller personliga sidor skapas.

Det är Maggie under hennes ålderdom som sätter ramen för berättelsen och det är hennes något röriga medvetande (i verkligheten orsakad av slaganfall och demens) som motiverar de ständiga hoppen i tid under skildringen av hennes ungdom samt politiska maktinnehav. Dessa hopp hade kunnat fungera som ett sätt att undvika en kronologisk livsberättelse och istället ge en mer tematisk ingång, men något sådant kan inte upptäckas i filmen. Det blir istället en rörig och tempofattig skildring, där det uppenbarligen är hennes mer privata dimensioner som stått i centrum för filmskaparnas intresse. Men det innebär inte att de saknar politiska dimensioner.

Inte minst är det ett genusperspektiv som löper som en röd (eller ska det vara en blå?) tråd genom filmen: Maggie är ständigt omgiven av bara män och har att kämpa sig igenom sekellånga lager av fördomar om kvinnors plats, för att till slut bli den premiärminister som suttit längst i Storbritannien sedan tidigt 1800-tal. Det är först när hon tvingas avgå som partiledare för de konservativa 1990 som hon omges av en majoritet kvinnor — och de gråter.

Avgången tvingas fram genom ett missnöje i det egna partiet. Männen är dels oroliga för hennes låga opinionssiffror och när kampen mot Sovjetunionen tagit slut finns, enligt filmen, inte mycket grund kvar för en folklig förankring för Thatcherismens nationalism, den som räddat henne från det utbredda missnöje som hennes hårdföra anti-fackföreningspolitik under inledningen av 1980-talet medfört.

Men vi får också se hur hon grovt förolämpar sin närmaste medarbetare, Geoffrey Howe (Anthony Head), under ett kabinettsmöte, en av de få verkligt starka scenerna i filmen, något som leder till hans avskedsansökan.

Hennes maktfullkomlighet framstår här i all sin nakenhet, men filmskaparna har inte kunnat låta bli att tillfoga ett slut på scenen (när alla männen gått) som i viss mån tar bort kritiken: vi får se hur Maggies ögon blir till sorgsna tunnlar in till själen. Om man hade kunnat hålla fast vid en mer djupgående insikt om hennes drivkrafter inom politiken hade detta kunnat bli ett genuint tragiskt ögonblick, en belysning av den grundläggande karaktärsbrist som även vidlät antikens hjältar och fick dem att falla.

Som Maggie är naturligtvis Meryl Streep som vanligt suverän. Inte minst som den äldre Lady Thatcher får Streep till alla de rätta åldersspecifika rörelserna och blickarna, både i samtalen med sin dotter Carol (Olivia Colman) och sin (vid det laget avlidne) make Denis, underhållande porträtterad av Jim Broadbent.

Men när filmen närmar sig sitt slut undrar man vad man som åskådare egentligen bär med sig efteråt: är det bilden av Margaret Thatcher som diskar tekopparna, något hon i inledningen av berättelsen sa till Denis att hon som engagerad politiker aldrig skulle göra?

(Järnladyn hade premiär den 3 februari)

Betyg: 4/10 (Streep får 9)

I samarbete med Filmtrailer.se

Alper

2012-02-14T09:25:00.002+01:00

Den grekiska filmen förlorade sitt största namn för några veckor sedan när Theodoros Angelopoulos under arbetet med sin fjortonde långfilm avled efter en trafikolycka.

Yorgos Lanthimos är sedan några år en ny stjärna, med genombrottet Konodontas/Dogtooth (2009) som fick en Oscar-nominering som bästa utländska film samt pris i Cannes. Hans nya film Alpeis/Alper har också prisbelönats, denna gång i Venedig, för bästa manus (skrivet tillsammans med Efthymis Filippou).

Och historien är onekligen intressant. Lanthimos har sagt att Dogtooth handlade om en person som försöker komma bort från en fiktiv värld, medan Alper handlar om en person som försöker komma in i den fiktiva världen.

Fyra människor (två inom sjukvården, två som sysslar med gymnastik) har bildat en grupp som tagit på sig att vara ersättare för nyligen avlidna hos deras närmaste — allt för att underlätta sorgearbetet. Och även om de sörjande mycket väl ser att det inte är de döda som återkommit verkar det i flera fall fungera väl med ersättningen: så kan till exempel en blind kvinna spela upp ett otrohetsscenario som antagligen gör förlusten av mannen lättare.

Men gränserna mellan verklighet och illusion samt det därav följande rollspelet är inte lätt att hantera. En ung kvinna (Ariane Labed) i gruppen (de har inga egennamn, bara pseudonymer efter bergen i Alperna, därav titeln) minns inte vad hon ska säga och blir strängt tillrättavisad av ledaren (Aris Servetalis), som kallar sig Mont Blanc. Hon har också i filmens anslag blivit tillrättavisad på ett ytterst våldsamt sätt av sin tränare (Johnny Vekris) — även han ingående i gruppen, med namnet Matterhorn, då mycket medkännande — för att hon inte vill öva till Carl Orffs Carmina Burana-inledning utan till popmusik: "Du är inte redo", vrålar han.

Den i gruppen som står i centrum av händelserna är sjuksköterska (Aggeliki Papoulia) och hon kan därmed på ett praktiskt sätt komma i närkontakt med sörjande människor. Och det är som avliden 16-årig dotter hon börjar gå över gränsen till att inte vilja/kunna skilja på illusion/fantasi och verklighet. Vad det i grunden beror på är filmen (medvetet) otydlig om. Lanthimos estetik befinner sig i den mer s k konstnärliga fåran, där antydningar i motiveringar, bilder och berättarstrukturer står i centrum: dels för att aktivera oss åskådare i att vara aktiva skapare av betydelserna i berättelsen, dels för att grunduppfattningen om det mänskliga livet är att det inte fullt ut går att rationellt förklara.

Detta medför att vi i Alper ser en mängd bilder där karaktärerna bara till en del befinner sig inom bildramen, eller är i oskärpa. Men detta har också en tematisk betydelse, eftersom inte minst kvinnofigurerna har svårt att hålla sig inom de av gruppens ledare uppsatta gränserna. Här finns ett genusrelaterat motiv, eftersom de två männen tydligt intar starkt auktoritära positioner och fungerar som tillrättavisare av kvinnorna.

Sjuksköterskan verkar genom sitt rollspel söka en närmare kontakt med andra människor än vad hon annars har och inlåter sig t o m på en sexuell handling med en lampförsäljare (manusförfattare Filippou) i en av filmens mer komiska scener. Men när hon inleder en sexuell förbindelse med den avlidna flickans pojkvän och även låter sin hand leta sig upp till sin egen fars kön förstår vi åskådare att något har gått fel. Och försöket att bli en del av den avlidna flickans familj på riktigt genom att bryta sig in i deras hus slutar bara med att hon slängs ut av flickans far, han som tidigare hade hållit om henne när rollspelet höll sig inom föreskrivna gränser.

Att temat även kan handla om den konstnärliga processen och faran att fastna i dess illusioner på ett mer generellt sätt är alldeles uppenbar och Lanthimos lyckas på ett skickligt sätt hantera det avskalade och oklara i sin estetik med en tragisk berättarton så att sorgen och den mänskliga tomheten inte blir till tomhet i upplevelsen av filmen.

Och visst finns det ett litet hopp i slutet?

(Alper hade premiär den 10 februari)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Polis

2012-02-13T23:19:00.001+01:00

Den franska skådespelerskan Maïwenn Le Besco hade redan regisserat ett par långfilmer när hon fick se ett tv-program om Paris-polisens enhet för skyddande av barn. Arbetet inom denna rotel engagerade henne så mycket att hon, tillsammans med Emmanuelle Bercot, skrev ett filmmanus baserat på de faktiska händelser hon fick höra talas om eller själv deltog i under den tid hon studerade rotelns arbete på plats. Resultatet blev Polisse/Polis, belönad med juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 2011 och nominerad till tretton César-statyetter senare denna månad.

Vi får följa rotelns arbete under en längre tid, deras ingripanden mot förövare av allehanda brott mot barn samt deras inbördes vänskap och konflikter. Inte minst det senare dominerar skeendet under filmen, på ett sätt som ganska snart blir irriterande. Ingen scen varar mer än några sekunder förrän två eller flera av poliserna, i jobbet eller hemma, står och skriker på någon annan.

Det är tydligt att avsikten är att vi ska se hur arbetets karaktär gör att poliserna påverkas negativt, att de inte kan släppa den hårda miljö som jobbet utsätter dem för och att de själva (trots ambitioner att vara medkännande och beskyddare av barnen) kan bli riktigt brutala. Det sker bland annat genom att de snarast uppträder som åklagare och domare inför de personer som de griper och inte är de oberörda poliser som de vid flera tillfällen hävdar att de är.

Den obehagligaste manifestationen av denna okänslighet kommer i slutet av filmen när en ung flicka berättar om hur hon blivit bestulen på sin mobiltelefon och för att få tillbaka den gick med på att suga av en av killarna i gänget som tagit den. "Varför?" frågar poliserna. "För att det var en bra mobil", svarar hon — varpå de börjar storskratta, under flera minuter.

Scenen är obehaglig, men också problematisk för filmen eftersom den haft som ambition att ge oss några mer nyanserade dimensioner av poliserna — vilket kullkastas då de uppenbarligen inte lärt sig någonting av allt de varit med om. En grövre förnedring av ett utsatt barn är det svårt att tänka sig vid ett förhör.

Ett annat problem som berättandet inte lyckas lösa är frågan hur man skildrar gruppens arbete. Vi får i huvudsak se hur de alla, i ett stort gäng, sitter och väntar på nästa uppdrag och som ett uppbåd i en västern kastar sig iväg för att gripa bovarna. Vid förhören samlas också alla kring den som förhörs, som om det bara finns ett fall att engagera sig i åt gången.

Ett signifikant exempel på hur fel det kan bli i skildringen är när de efter att (planlöst som det verkar) ha kört omkring i Paris för att hitta en kvinna som gett sig iväg med sitt barn hittar dem ute på stan. Kvinnan har tappat barnet, som har skadat huvudet. När poliserna får reda på att barnet kommer att klara sig blir alla jätteglada och de går till en strippklubb, där de verkar vara de enda gästerna, och börjar i en lång scen dansa.

Förutom det absurda i denna kollektiva manifestation av lättnad börjar här polisen Fred (Joeystarr) och fotografen Mélissa (spelad av Maïwenn själv) att inleda ett förhållande, genom att han tar av henne glasögonen och släpper ut hennes uppsatta hår. Genast blir hon frigjord från sin hämmande överklassmiljö, är inte längre rädd för att accepteras av gruppen, kan introducera den arabiskättade Fred för sin familj och kan så småningom flytta ihop med honom, varvid hon får helt andra objekt för sitt fotografiska arbete.

Hela denna handlingstråd är så befängd att den bidrar till att sätta ljuset på den ytterst förenklade och uppskruvade dramatik som präglar hela filmen, där överspelet och det ytliga samhällsengagemanget är de tydligaste dragen. Ambitionen att visa en förfärande aspekt i samtidens civilisation blir istället till en obalanserad melodram där den ytliga intensiteten ersätter den djupare insikten.

(Filmen hade premiär den 10 februari)

Betyg: 2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

BAFTA-priser

2012-02-13T20:16:00.000+01:00

Den brittiska film- och tv-akademin (BAFTA) delade igår (söndag) ut sina priser. Stor vinnare blev The Artist, med flera tunga priser (vinnare i fetstil).

BEST FILM
*WINNER: The Artist
The Descendants
Drive
The Help
Tinker Tailor Soldier Spy
OUTSTANDING BRITISH FILM
My Week With Marilyn - Simon Curtis, David Parfitt, Harvey Weinstein, Adrian Hodges
Senna - Asif Kapadia, James Gay-Rees, Tim Bevan, Eric Fellner, Manish Pandey
Shame - Steve Mcqueen, Iain Canning, Emile Sherman, Abi Morgan
*WINNER: Tinker Tailor Soldier Spy - Tomas Alfredson, Tim Bevan, Eric Fellner, Robyn Slovo, Bridget O'Connor, Peter Straughan
We Need To Talk About Kevin - Lynne Ramsay, Luc Roeg, Jennifer Fox, Robert Salerno, Rory Stewart Kinnear
LEADING ACTOR
Brad Pitt, Moneyball
Gary Oldman, Tinker Tailor Soldier Spy
George Clooney, The Descendants
*WINNER: Jean Dujardin, The Artist
Michael Fassbender, Shame
LEADING ACTRESS
Bérénice Bejo, The Artist
*WINNER: Meryl Streep, The Iron Lady
Michelle Williams, My Week With Marilyn
Tilda Swinton, We Need To Talk About Kevin
Viola Davis, The Help
SUPPORTING ACTOR
*WINNER: Christopher Plummer, Beginners
Jim Broadbent, The Iron Lady
Jonah Hill, Moneyball
Kenneth Branagh, My Week With Marilyn
Philip Seymour Hoffman, The Ides of March
SUPPORTING ACTRESS
Carey Mulligan, Drive
Jessica Chastain, The Help
Judi Dench, My Week With Marilyn
Melissa Mccarthy, Bridesmaids
*WINNER: Octavia Spencer, The Help
DIRECTOR
*WINNER: The Artist, Michel Hazanavicius
Drive, Nicolas Winding Refn
Hugo, Martin Scorsese
Tinker Tailor Soldier Spy, Tomas Alfredson
We Need To Talk About Kevin, Lynne Ramsay
OUTSTANDING DEBUT BY A BRITISH WRITER, DIRECTOR OR PRODUCER
Attack The Block - Joe Cornish (Director/Writer)
Black Pond - Will Sharpe (Director/Writer), Tom Kingsley (Director), Sarah Brocklehurst (Producer)
Coriolanus - Ralph Fiennes (Director)
Submarine - Richard Ayoade (Director/Writer)
*WINNER: Tyrannosaur - Paddy Considine (Director), Diarmid Scrimshaw (Producer)
ANIMATED FILM
The Adventures of Tintin: The Secret Of The Unicorn - Steven Spielberg
Arthur Christmas - Sarah Smith
*WINNER: Rango - Gore Verbinski
ORIGINAL SCREENPLAY
*WINNER: The Artist, Michel Hazanavicius
Bridesmaids, Annie Mumolo, Kristen Wiig
The Guard, John Michael Mcdonagh
The Iron Lady, Abi Morgan
Midnight In Paris, Woody Allen
ADAPTED SCREENPLAY
The Descendants - Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash
The Help - Tate Taylor
The Ides of March - George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon
Moneyball - Steven Zaillian, Aaron Sorkin
*WINNER: Tinker Tailor Soldier Spy - Bridget O'Connor, Peter Straughan
FILM NOT IN THE ENGLISH LANGUAGE
Incendies - Denis Villeneuve, Luc Déry, Kim Mcgraw
Pina - Wim Wenders, Gian-Piero Ringel
Potiche - François Ozon, Eric Altmayer, Nicolas Altmayer
A Separation - Asghar Farhadi
*WINNER: The Skin I Live In - Pedro Almodóvar, Agustin Almodóvar
DOCUMENTARY
George Harrison: Living In The Material World - Martin Scorsese
Project Nim - James Marsh, Simon Chinn
*WINNER: Senna - Asif Kapadia
CINEMATOGRAPHY
*WINNER: The Artist - Guillaume Schiffman
The Girl With The Dragon Tattoo - Jeff Cronenweth
Hugo - Robert Richardson
Tinker Tailor Soldier Spy - Hoyte Van Hoytema
War Horse - Janusz Kaminski
PHOTOS: The Making of 'The Artist'
PRODUCTION DESIGN
The Artist - Laurence Bennett, Robert Gould
Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2 - Stuart Craig, Stephenie Mcmillan
*WINNER: Hugo - Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
Tinker Tailor Soldier Spy - Maria Djurkovic, Tatiana Macdonald
War Horse - Rick Carter, Lee Sandales
COSTUME DESIGN
*WINNER: The Artist - Mark Bridges
Hugo - Sandy Powell
Jane Eyre - Michael O'Connor
My Week With Marilyn - Jill Taylor
Tinker Tailor Soldier Spy - Jacqueline Durran
MAKE UP & HAIR
The Artist - Julie Hewett, Cydney Cornell
Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2 - Amanda Knight, Lisa Tomblin
Hugo- Morag Ross, Jan Archibald
*WINNER: The Iron Lady-  Marese Langan
My Week With Marilyn - Jenny Shircore
SOUND
The Artist - Nadine Muse, Gérard Lamps, Michael Krikorian
Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2 - James Mather, Stuart Wilson, Stuart Hilliker, Mike Dowson, Adam Scrivener
*WINNER: Hugo - Philip Stockton, Eugene Gearty, Tom Fleischman, John Midgley
Tinker Tailor Soldier Spy- John Casali, Howard Bargroff, Doug Cooper, Stephen Griffiths, Andy Shelley
War Horse - Stuart Wilson, Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Richard Hymns
EDITING
The Artist-  Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
Drive - Mat Newman
Hugo - Thelma Schoonmaker
*WINNER: Senna - Gregers Sall, Chris King
Tinker Tailor Solider Spy - Dino Jonsater
SPECIAL VISUAL EFFECTS
 The Adventures of Tintin: The Secret Of The Unicorn- Joe Letteri
 *WINNER: Harry Potter And The Deathly Hallows – Part 2- Tim Burke, John Richardson, Greg Butler, David Vickery
 Hugo - Rob Legato, Ben Grossman, Joss Williams 
Rise Of The Planet Of The Apes - Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White 
War Horse - Ben Morris, Neil Corbould
SHORT FILM
Chalk - Martina Amati, Gavin Emerson, James Bolton, Ilaria Bernardini
Mwansa The Great- Rungano Nyoni, Gabriel Gauchet
Only Sound Remains-  Arash Ashtiani, Anshu Poddar
*WINNER: Pitch Black Heist - John Maclean, Gerardine O'Flynn
Two and Two - Babak Anvari, Kit Fraser, Gavin Cullen
SHORT ANIMATION
Abuelas - Afarin Eghbal, Kasia Malipan, Francesca Gardiner
Bobby Yeah - Robert Morgan
*WINNER: A Morning Stroll - Grant Orchard, Sue Goffe
ORIGINAL MUSIC
*WINNER: The Artist - Ludovic Bource
The Girl With The Dragon Tattoo - Trent Reznor, Atticus Ross
HUGO - Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy - Alberto Iglesias
War Horse - John Williams
THE ORANGE WEDNESDAYS RISING STAR AWARD (Voted For By The Public)
*WINNER: Adam Deacon
Chris Hemsworth
Chris O’Dowd
Eddie Redmayne
Tom Hiddleston

Sean Banan inuti Seanfrika

2012-02-13T19:32:00.004+01:00

Detta måste vara den absolut sämsta svenska film som gjorts!

Och Svensk Filmindustri, med den respekterade Peter Possne som en av en mängd exekutiva producenter, har sett till att detta kommit på biografdukarna — man tar sig för pannan. Bara för att en artist har haft framgångar på Spotify (och i år medverkar i Melodifestivalen) så kan man väl inte släppa alla bedömningar om kvalité och intrigens bärkraft.

Med manus och i regi av en Jesper Andersson försöker filmen berätta om hur Sean (Sean Samadi) tar sig till Afrika (mer specificerat än så är det inte, filmen är inspelad i Moçambique och Sydafrika) för att ta reda på var de pengar han skickat till en investerare för att göra en musikvideo har tagit vägen.

På resan har han med sig Kikki Danielsson, som sjunger med på låten Seanfrika, den låt som ska bli en video. I Afrika träffar han på den (f d) svenske ambassadören (Johannes Brost) och så småningom Dr Alban. Instoppat lite varstans finns zebror, lejon och fattiga afrikaner. De senare bestämmer sig Sean för att hjälpa med sina pengar.

That's it.

Och inget av detta har tillstymmelse till humor, allvar, betydelse, relevans eller underhållningsvärde (som Sean verkar förknippa med prutthumor och att springa omkring i Borat-liknande icke-kallingar).

Att ambassaden är en röd stuga med vita knutar hade till exempel kunnat göras till något kul, men liksom allting annat verkar filmarna inte veta varför de har slängt in den detaljen i filmen. Och att Dr Alban spelar över å det grövsta som musikbolagsboss hade kunnat vara ett roligt inslag om han haft något att spela mot — men icke, Sean Banan är en sällsynt slätstruken figur.

De enda som på något vis har någon form av kvalité är fotot, som har en tilltalande renhet, en scen på ett postkontor som genom sin betoning av rytmen i vardagliga rörelser har likheter med Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonssons Sound of Noise (2010) samt Brost, som i en omöjlig roll ändå får till en sorts konsekvent gestaltning — fram till att även han omvänds och ska rädda de stackars svarta (som ju inte förmår det själva).

Skäms på sig Svensk Filmindustri att lägga pengar på detta usla försök att utnyttja en marginell mediefigurs begränsade popularitet, när så många genuina filmare lever under ekonomiskt existensminimum för att kunna förverkliga sina idéer.

(Premiär 15 februari)

Betyg: -2/10

I samarbete med Filmtrailer.se

En gång i Phuket

2012-02-06T10:21:00.001+01:00

Svenska turisters förkärlek för Thailand har föranlett underhållaren Peter Magnusson att följa upp sin ekonomiska framgång med Sommaren med Göran (2009) genom att placera sin Sven(sk [get my drift?]) i Phuket för att förverkliga sina författardrömmar. Men egentligen handlar historien om hur han träffar sitt livs kärlek, Anja (Susanne Thorsson), och får prinsessan och halva kungariket (sin nödtorftigt beslöjade egenupplevda historia publicerad). Inget ont i det, denna typ av historier har spunnits i tusentals år.

Men för att bli något mer än ett blygsamt småtrevligt tidsfördriv (eller mer rättvisande: inte vara insmickrat publikfriande) bör det finnas mer av tematiskt innehåll och/eller visioner än vad Magnusson mäktat med i den här filmen. Visserligen är En gång i Phuket (regisserad av Staffan Lindberg) ett framsteg i jämförelse med den både innehållsmässigt och som berättelse amatörmässiga föregångaren, men här finns inte så särskilt mycket mer än en urvattnad saga, placerad i den stockholmska entreprenörsideologins medelklass — som (liksom den amerikanska motsvarigheten The Descendants) antas vara alltings medelpunkt — eller ska vi kalla det navel?

Sven arbetar som jobbcoach, men vantrivs både med arbetet och att av familjen ses som en misslyckad man. Han sticker till Thailand efter det att en manlig bekant, en mediekänd äventyrare, snöpligt avlidit och därmed påmint Sven om att han måste "förverkliga sig själv". Inspirerad av den norska hippieresenären Gitte (Jenny Skavlan) hamnar han i en bungalow på stranden i Phuket.

Frågan uppkommer osökt hos åskådaren vad han ska där att göra, eftersom han bara umgås med samma sorts folk (den mediegenomsyrade stockholmska medel/överklassen) vars miljö han flytt från. Men filmen handlar ju inte om att han ska få några nya typer av upplevelser, bara att han ska få skriva sin fantasi — den om att uppleva en kärlek som förändrar hans liv. Tyvärr blir inte kemin mellan Magnusson och Thorsson av det himlastormande slaget (trots hennes uppenbara charmfullhet), mer till en lite lagom svensk semesterförälskelse.

Mer fräs är det istället på filmens klart bästa inslag, fixaren George, som David Hellenius gör till en (faktiskt) rörande karaktär, ganska vilse i världen, men ständigt beredd att anordna bergsklättring eller djuphavsdykning — även om han inte är så bra på detta med säkerhetsfrågorna.

Liksom Åsa-Nisse eller Stig-Helmer, karaktärer som utan större besvär dyker upp i åskådarens minne (varför har Sven inte ett dubbelnamn?), är Sven en egentligen rätt självgod bild av den oskuldsfulle svensken som, trött på vardagslunken, vill uppleva det stora i världen, men inte ser mycket mer än sig själv — och till slut är nöjd med det.

Allt talar för att En gång i Phuket kommer att bli en publikframgång i Sverige.

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Priser vid Göteborg Internationella Film Festival

2012-02-05T15:38:00.000+01:00

Från Göteborg International Film Festival kommer följande prislista för 2012:

Årets vinnare av Dragon Award Best Nordic Film är Kompani Orheim (Company Orheim) i regi av Arild Andresen. Priset är sedan 2011 på hela en miljon kronor och därmed ett av filmvärldens största priser. The Ingmar Bergman International Debut Award går i år till den italienska filmen Corpo Celeste, regisserad av Alice Rohrwacher. Ytterligare åtta priser delades ut när Göteborg International Film Festival höll sin avslutande Dragon Award-gala på lördagskvällen.

Dragon Award Best Nordic Film:

Kompani Orheim (Company Orheim) av Arild Andresen vann årets Dragon Award Best Nordic Film. Filmen hade sin världspremiär på Göteborg International Film Festival. Prissumman är från och med 2011 på hela en miljon kronor, ”presenting partner” av priset är Ernströmgruppen. Övriga finansiärer är Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad.

Juryns motivering: "Priset för bästa nordiska film går till en film som berättar om en familj som lider under faderns brutalitet. Vi tror att detta har varit, och fortfarande är, den fruktansvärda erfarenheten hos många barn: att bli moraliskt, psykiskt och till och med fysiskt misshandlad, oftast av sin far utan att få någon hjälp av mor. Filmens huvudperson, sonen, lär sig genom hela filmen att trotsa och misstro sin far, något som är fruktansvärt svårt att lära sig och att förstå för ett barn: att en förälder helt själviskt kan använda sin makt över ett barn för att kuva barnets vilja. Att föräldern är misslyckad. Tack vare extremt fint skådespeleri av huvudrollsinnehavaren blev vi djupt rörda av att följa den unge huvudpersonen och hans svåra upplevelser. Priset för bästa nordiska film går till Kompani Orheim (Company Orheim)."

Jury: Juryarbetet leddes i år av den österrikiska regissören Jessica Hausner. Övriga jurymedlemmar: Björn Runge, svensk regissör, Linda Zilliacus, finsk skådespelare, John Andreas Andersen, norsk filmfotograf och Hrönn Marinósdóttir, isländsk festivalchef.

Dragon Award Best Nordic Film hedersomnämnande:

Juryn för Dragon Award Best Nordic Film gör ett särskilt hedersomnämnande för Pojktanten av Ester Martin Bergsmark.

Motivering: "Vi får erkänna att vi, juryn, hade svårt att utse bästa film. Vi hade mycket olika uppfattningar och åsikter, och fick i slutänden acceptera att det är en mycket subjektiv fråga om du tycker att en film är bra eller inte. Därför bad vi i juryn festivalen om tillåtelse att gör ett särskilt hedersomnämnande. Och det är detta vi gör nu. Hedersomnämnandet går till en film som sträckte sig bortom vanligt berättande och uppnådde en filosofisk kvalitetet genom att röra vid ett mycket känsligt, till och med existentiellt tema: det sköra bygget som vi kallar vår personlighet. Filmen visade på mångfalden och ovissheten hos den mänskliga naturen, vilken lätt låter sig omskakas, eller till och med förstöras: Vad du är beror på vad människor ser i dig, vilket inte behöver vara samma saker som du själv ser i dig. Filmen talar om det känsliga samspelet mellan vad du vill vara och vad du ska vara, och sätter strålkastarljuset på jagets dolda sidor. Juryns hedersomnämnande går till filmen Pojktanten."

The Ingmar Bergman International Debut Award:

Den italienska filmen Corpo Celeste av Alice Rohrwacher tilldelas The Ingmar Bergman International Debut Award. Priset är en veckas vistelse på Bergmanveckan, en dvd-box med 22 Bergmanfilmer samt en vacker sten från Ingmar Bergmans strand på Fårö, graverad med hans namn.

Juryns motivering: ”Som med konstfärdig enkelhet, varsamhet och humor utforskar ett komplicerat ämne.”

Jury: Yorgos Lanthimos, grekisk regissör, Julia Dufvenius, svensk skådespelare och Karel Och, konstnärlig ledare på Karlovy Vary International Film Festival.

Bästa svenska dokumentär:

Priset för bästa svenska dokumentär går till För dig naken av Sara Broos.

Juryns motivering: ”En generös och kärleksfull skildring av ett starkt möte mellan känslor och hjärna. Regissören bjuder in oss i en film om tolerans och om vikten om av att hålla sitt hjärta öppet. Och om att våga möta det okända. Med vackra och poetiska bilder följer vi på nära håll huvudpersonerna i medgångar och motgångar.”

Jury: Sofi Lagergren, styrelsemedlem i Stockholms Filmskola, Tova Mozard, konstnär och Nima Sarvestani, dokumentärfilmare.

Publikens val: Bästa nordiska film:

Festivalpubliken röstade fram Pojktanten av Ester Martin Bergsmark till bästa nordiska film.

Publikens val: Bästa långfilm:

Festivalpubliken röstade fram den tyska filmen Halt auf freier Strecke (Stopped on Track) av Andreas Dresen till festivalens bästa långfilm.

Dragon Award New Talent:

Filmfestivalens internationella webbaserade kortfilmspris vanns i år av House av Ahmad Saleh. Totalt laddades ett 117 bidrag från 34 länder upp till tävlingens hemsida. Priset togs emot av Ahmed Saleh själv.

Juryns motivering: “En gripande historia som vi känner väl, men som behöver berättas igen och igen. Ett gediget hantverk och visuell lekfullhet ger filmen styrka. Då vi i år har arabiskt fokus på festivalen glädjer det oss att 2012 års vinnare har sina rötter i Jordanien och Palestina.”

Jury: Marit Kapla, konstnärlig ledare Göteborg International Film Festival, Freddy Olsson, programmedarbetare GIFF, Micael Östling, Webb/IT-ansvarig GIFF och Alexandra Lind, festivalproducent GIFF.

Lorenspriset:

Producenten Josefine Tengblad tilldelas Lorenspriset för Kyss mig. Priset, som delas ut av Stockholm Postproduction och går till en av producenterna för 2011 års svenska långfilmer, består av gratis framkallning av den vinnande producentens nästa långfilm. Priset är värt cirka 500 000 kr.

Juryns motivering: ”Med utgångspunkt i sitt eget liv, en stark och brinnande övertygelse samt mod har denna, minst sagt kreativa producent, lyckats få regissör, skådespelare och team att tillsammans skapa en gripande, tät och snygg film. Juryn är imponerad! 2012 års Lorens går till Josefine Tengblad som får priset för sitt arbete med filmen Kyss mig.”

Jury: Tony Forsberg, fotograf, Petra Ahlin, klippare, Lena Koppel, regissör, Jesper Bergom-Larsson, producent, Dan Myhrman, fotograf och Ali Boriri, filmlabbschef och filmare.

Kodak Nordic Vision Award:

Den svenska filmen Pojktanten av Ester Martin Bergsmark tilldelas årets Kodak Nordic Vision Award. Priset är råfilm till ett värde av 50 000 kr till bästa foto bland filmerna i Dragon Award Best Nordic Film.

Juryns motivering: "Filmen som vi har valt för bästa fotografi övertygade oss genom sin förmåga att utveckla en stark visuell stil, en filmfotografisk handstil, som är unik och provocerande och som ofta överraskar genom sitt finkänsliga sätt att hitta bilder som stannar kvar hos oss. Filmen talar till oss genom ett unikt och personligt filmspråk. Fillmens uttryck blir ett med sin berättelse i en utsträckning som är mycket ovanlig. Därför vill vi ge priset för bästa fotografi till både fotografen och regissören till Pojktanten: Minka Jakerson och Ester Martin Bergsmark."

Jury: Se Dragon Award Best Nordic Film.

Svenska Kyrkans Pris:

Svenska Kyrkans Pris, värt 50 000 kr, till bästa svenska långfilm går till Flimmer av Patrik Eklund.

Juryns motivering: ”Med värme och finurlighet skildrar Flimmer den mänskliga komedin. När mörkret blir som djupast är befrielsen nära.”

Jury: Helle Sihm, dansk skådespelare, Ola Sigurdson, professor tros- och livsåskådningsvetenskap, Mikael Ringlander, präst och Mikael Larsson, teol. dr.

FIPRESCI-priset:

FIPRESCI-priset går till Sønner av Norge (Sons of Norway) av Jens Lien. Priset delas ut av internationella filmkritikerförbundet och går till en av filmerna i tävlingen Dragon Award Best Nordic Film.

Juryns motivering: "FIPRESCI-priset går till Revolt, en rolig, rörande och kreativ berättelse om att bli vuxen som på ett utomordentligt sätt använder sig av musik för att fånga rätt tidsanda och känsla. Alla juryns medlemmar blev imponerade av filmens mognad liksom dess djärva, experimentella behandling av somliga av de drömlika scenerna."

Jury: Sergey Anashkin, rysk filmkritiker, Alissa Simon, amerikansk filmkritiker, och Guilhem Caillard, kanadensisk filmkritiker.

Kortfilmspris

2012-02-05T15:15:00.000+01:00

Jens Assur och Hugo Lilja blev i går kväll belönade på filmfestivalen i Clermont-Ferrand, världens främsta kortfilmfestival.

Jens Assurs Killing the Chickens to Scare the Monkeys (som hade världspremiär på senaste Cannes filmfestival) erhöll juryns hedersomnämnande i Lab Competition och
Återfödelsen (som hade sin internationella premiär för ett år sedan på Berlins filmfestival) tilldelades Canal+ Award i internationella kategorin på den 34:e upplagan av filmfestivalen i Clermont-Ferrand.

Ben Gazzara har avlidit

2012-02-04T18:38:00.000+01:00

Intensive Ben Gazzara, med den inträngande blicken, har avlidit i en ålder av 81 år.

Mest känd blev han för sina roller i John Cassavetes filmer, men han arbetade under sin mer än halvsekellånga karriär även flitigt i tv och på teaterscenen fram till för cirka fem år sedan.

Biobesöken i Sverige ökade under 2011

2012-02-01T18:34:00.000+01:00

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Nu är biostatistiken för 2011 sammanräknad. Totalt gjordes drygt 16,4 miljoner biobesök i Sverige under 2011, vilket är 3,7 procent fler än föregående år. Den svenska marknadsandelen uppgick till nästan 20 procent.

Tre svenska titlar finns på 2011 års topp-10 lista där topp-3 är Harry Potter och dödsrelikerna, del 2, Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten och Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet. Den svenska film som haft flest besökare är Jägarna 2 som med drygt 536 000 besök är den fjärde mest sedda filmen 2011. Änglagård - tredje gången gillt (som dock hade premiär 2010) och Hur många lingon finns det i världen placerar sig också på listan. Totalt uppgick den svenska marknadsandelen till 19,8 % (3,25 miljoner besök).

Fem svenska filmer hade fler än 250 000 besök, utöver de ovan nämnda Svinalängorna och Åsa-Nisse – wälkom to Knohult. Ytterligare fyra svenska filmer passerade 100 000 besök: En enkel till Antibes, Svensson Svensson … i nöd och lust, Hotell Gyllene Knorren – Filmen och The Stig Helmer Story (som fortfarande går på bio och i skrivande stund har passerat 400 000 besök).

Även för svensk dokumentärfilm var det ett starkt år. Kokvinnorna blev med drygt 47 000 besök den mest sedda dokumentärfilmen sedan 1970-talet, och den fjortonde mest sedda svenska filmen.

Ser man till de filmer som premiärsattes på bio under året var 2011 också ett bra år vad gäller jämställdheten inom svensk film. Av de premiärsatta långa svenska spelfilmerna hade 30 % kvinnlig regi, 38 % kvinnlig manusförfattare och 28 % kvinnlig producent. Ser man enbart på de filmer som hade stöd från Filminstitutets konsulenter hade 41 % kvinnlig regi, 51 % kvinnlig manusförfattare och 28 % kvinnlig producent.

Läs mer på Filminstitutets statistiksida: www.sfi.se/statistik

Douglas Trumbull får special-Oscar

2012-02-01T18:06:00.001+01:00

Douglas Trumbull, specialeffektsmästaren som var i Malmö och höll en föreläsning i maj 2011, får på lördag en special-Oscar för sina insatser inom filmen, alltifrån Kubricks 2001 (1968) till förra årets The Tree of Life.

Se artikel i The New York Times här.

DreamWorks Studios på fallrepet?

2012-01-30T09:51:00.000+01:00

Steven Spielbergs fortsättning på DreamWorks-konceptet, efter försäljningen av SKG-enheten till Paramount och starten av DreamWorks Studios för fyra år sedan, verkar ha en osäker framtid.

Trots hans nya War Horse och förra årets The Help/Niceville, som båda gått utmärkt på biograferna, märker även Spielberg av det försämrade biografklimatet. Utan stora medieföretag i ryggen är det svårt att genomföra projekt.

Se artikel i The New York Times här.

Arabic Game Jam

2012-01-30T09:28:00.000+01:00

Meddelande från MEDEA

Ali Baba & Djinn´s Oasis tog hem segern i Arabic Game Jam

Under 48 timmar har sex team arbetat dag och natt i Malmö högskolas lokaler för att utveckla spel för den arabiska marknaden. Det var en enad jury, som efter intensiva diskussioner beslutade att ge första priset till team 6 med spelkonceptet Ali Baba & Djins oasis. Motiveringen lyder: “Spelet grundar sig på en traditionell, gammal historia, som fått en ny tvist i spelkonceptet. Teamet har förhållit sig väl till designuppgiften, och det ligger väl i linje med den illustrativa tradition som går att känna igen från den arabiska serievärlden. Om vi i juryn vore 13 år skulle vi utan tvekan vilja spela detta spel! Spelet kan också fungera globalt.“ Teamet, som består av Lari Pitkä-Kangas, Hamid Ali, Calle Leppäjoki, Björn Bergman och Mostafa Rubeiy, får dela på 15 000 kronor.

Glada vinnare
- Det är kul att vinna, men jag hade inte blivit ledsen om vi inte hade vunnit, säger Mostafa Rubeiy. – Allt jag tänkte på när juryn kom in, var sängen, jag är så trött nu, säger Hamid Ali. – Jag tycker vi har jobbat jättebra. Alla fick bidra med sina idéer, vi visade varandra respekt i gruppen, berättar han. -En av våra styrkor är att Björn ritar väldigt bra, forsätter Mostafa Rubeiy. Att juryn berömde grafiken och dess koppling till serietidningsvärlden glädjer Björn Bergman. -Jag ville bli serietecknare när jag var liten, förklarar han. -Jag kan ingenting om att utveckla spel! Jag är själv spelare, men jag har bidragit med mina kunskaper om den arabiska kulturen, språket och religionen, säger Hamid och får medhåll från Mostafa. De två övriga projektdeltagarna var Lari Pitkä-Kangas, som bidrog med utmärkt projektledning och Calle Leppäjokii som höll i programmeringen. Teamet är övertygade om att deras helt olika kompetenser bidrog till ett nytt tänkande i konceptutvecklingen. Vad de ska göra med pengarna vet de ännu inte, men att det vill ta steget att utveckla och ta spelet ut på marknaden är de helt överens om. Se mer om teamets spel på Global Game Jams webb. Se okcså teamets egen presentation av spelidén.

Fler pristagare
Andra pris gick till Team 4 med spelet The Challange of Zahak, med motiveringen att teamet gjorde en bra presentation, ett coolt gameplay och spelet är dessutom är färdigt att spela. Dock måste den arabiska kopplingen måste förstärkas. Tarsier studios specialpris gick till Team 5 med spelkonceptet Shura, the democratic battle. Läs mer om teamen.

Mer om helgens Arabic Game Jam
Under 48 timmar har sex team arbetat dag och natt i Malmö högskolas lokaler för att utveckla spel för den arabiska marknaden. De allra flesta deltagarna hade aldrig träffat varandra förut och teamen sattes samman så sent som i fredags kväll, utifrån deras olika kompetenser; programmering, grafik, speldesign och arabisk kultur. Under helgen har deltagarna fått ta del av olika inspirationsföreläsningar, av bland andra Nadia Jabril och Josef Fares och Martin Walfisz. Till sin hjälp har teamen också haft tillgång av ett antal coacher från Tarsier studio och The Game Assembly, som stöttat med olika kompetenser och resurser.

Nöjda arrangörer
- Vi är överväldigade över det engagemang och den positiva andan som genomsyrat de här senaste 48 timmarna, säger projektledare Karolin El-Jaleb. Alla som deltagit har varit otroligt peppade och intresserade vilket gör det otroligt roligt att driva en sån här satsning. Det finns ett sådant enormt engagemang från spelbranschen. Flera av spelbolagen är här på plats för att ta del av resultaten och för att de ser en potential i att kunna komma ut på Mellanösternmarknaden. Arabic Game Jam visar att det finns så många duktiga talanger och kompetenser att arbeta vidare med.

- Fantastiskt att se entusiasmens i teamens pitchningar, man ser att de gett allt de kan och jobbat järnet dessa 48 timmar. Extra kul att de sex bidragen är så olika och att innovationsnivån är så hög!, säger Sara Ponnert, affärsutvecklare på Media Evolution.

-Den stora bredden av idéer är imponerande, säger Elisabet M Nilsson, spelforskare på Medea Malmö högskola. De sex teamen har utvecklat helt skilda koncept, vilket visar på deltagarnas fantastiska kreativitet, fantasi och kompetens. Några av spelen är mer kommersiellt inriktade som har stor potentiell genomslagskraft på marknaden. Andra spel är mer experimentella, som t ex ett spel helt utan grafik som istället baseras på en audiovisuell spelupplevelse. Innehållsmässigt har alla team på ett eller annat sätt tagit fasta på berättelser, karaktärer och miljöer som utgår från den arabiska berättartraditionen, säger Elisabet M Nilsson.

- För oss är det viktigt att se det här som ett startskott där vi nu utvecklar en ny arbetsmodell, säger Liselott Ehn, Näringslivskontoret i Malmö stad. Nu startade vi i ett litet format, men kan växla upp det till något större. Förhoppningsvis blir det här ett årlig arrangemang, som vi växlar upp till att omfatta hela regionen, fortsätter hon.

Bakgrund
Arabic Game Jam är en 48 timmars spelkonceptutveckling. Under helgen den 27-29 januari har runt 50 deltagare samlats på K3/Malmö högskola för att tillsammans utveckla embryon till nytänkande spelkoncept speciellt riktande mot de arabisktalande marknaderna. Arrangemanget är del av Global Game Jam och följer på ett ungefär samma format och upplägg. Global Game Jam äger rum på 200 platser runt om i världen. I Köpenhamn arrangeras samtidigt Nordic Game Jam. Arrangemanget ingår i projektet “Datorspel, kompetenser och nya marknader – Spelutveckling som social innovation” med syftet att undersöka möjligheterna att med Malmö som bas utveckla datorspel riktade mot den arabisktalande marknaden, inom och utom Sverige. Arrangörerna bakom satsningen är Rosengård Stadsdelsförvaltning, Näringslivskontoret Malmö stad, MEDEA Malmö Högskola och Media Evolution.

Regipris till Hazanavicius

2012-01-30T00:54:00.000+01:00

Michel Hazanavicius fick det amerikanska regi-skråets pris för The Artist — en klar fingervisning om var Oscar-statyetten för bästa film kommer att hamna.

Läs mer här.

Priser vid Göteborg International Film Festival

2012-01-29T22:48:00.000+01:00

Nu börjar priserna hagla i Göteborg.

Malmö-baserade bolaget Mint vann pris för bästa novellfilm med Som en Zorro, i regi av Linda-Maria Birbeck. Den vann också Publikens pris.

Ikväll vann så Johan Jonason det stora Startsladden-priset med sin Dance music now, om en neurotisk sångare (spelad av honom själv).

Kortfilmsfestival i Clermont-Ferrand

2012-01-27T08:49:00.000+01:00

Idag börjar världens största filmfestival för kortfilm, den franska Clermont-Ferrand. Följande pressmeddelande har inlöpt från Svenska Filminstitutet:

Svenska zombieskräckisen Återfödelsen av Hugo Lilja är uttagen i huvudtävlan och Jens Assurs Killing the Chickens to Scare the Monkeys tävlar i Lab Competition.

Återfödelsen är ett framtidsdrama som utspelar sig i en tid när människor använder zombies som arbetskraft. Hugo Lilja gjorde filmen på Dramatiska Institutet och den producerades av Bonnie Skoog Feeney.

Jens Assurs Killing the Chickens to Scare the Monkeys är producerad av Jens Assur för Studio Jens Assur med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets filmkonsulent Andra Lasmanis. Den deltar i sektionen LAB som premierar visuellt utmanande verk.

Festivalen pågår 27 januari – 4 februari: http://www.clermont-filmfest.com/index.php?nlang=2

Jens Assur får filmpris i Sundance

2012-01-26T10:49:00.000+01:00

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Regissören och manusförfattaren Jens Assur får ta emot Sundance/NHK International Filmmakers Award. Det är första gången priset går till en skandinavisk filmskapare.

Priset delas ut av Sundance Institute och NHK (Japan Broadcasting Corporation), för att lyfta fram och stödja nya oberoende filmskapare vars originalitet, begåvning och vision spås bli betydande för framtiden inom filmens värld. Priset innebär 10.000 dollar samt mentorskap under ett år.

Jens Assur får priset dels för kortfilmerna Den sista Hunden i Rwanda (gjord med produktionsstöd från Filminstitutets tidigare konsulent Anne-Marie Söhrman Fermelin) och Killing the Chickens to Scare the Monkeys (gjord med produktionsstöd från Filminstitutets konsulent Andra Lasmanis) - och dels för sitt manus till kommande långfilmen Close Far Away. Bland tidigare års vinnare finns Miranda July (Me and You and Everyone We Know) och Andrey Zvyagintsev (Återkomsten).

– Att bli utsedd till en av framtidens mest lovande och intressanta filmskapare är förstås oerhört smickrande och lite svårt att ta in. Men det som känns väldigt konkret och inspirerande är att så många i branschen, även utanför Sverige, vill se mitt långfilmsmanus bli film. Det skapar en lust att arbeta ännu hårdare. Att stödet kommer från just Sundance Institute sätter jag stort värde på. De har varit delaktiga i utvecklandet av många av vår tids främsta filmer, säger Jens Assur.

Under februari tävlar Killing the Chickens to Scare the Monkeys på kortfilmsfestivalen i Clermont-Ferrand samt visas på bl.a. Rotterdams filmfestival.

Tinker Tailor Soldier Spy analyserad

2012-01-25T21:47:00.000+01:00

David Bordwell, främst bland filmanalytiker, ger sig i kast med Tomas Alfredsons Tinker Tailor Soldier Spy på sin blogg här.

Mission: Impossible — Ghost Protocol

2012-01-25T19:52:00.000+01:00

En högoktanig actionfilm med Tom Cruise i huvudrollen som har en lättsam ton — finns det? Jo, faktiskt. Den fjärde filmen i serien om Ethan Hunt och hans olika medhjälpare inom IMF (Impossible Missions Force) har, med hjälp av Brad Birds regi, fått en luftighet som gör underverk för serien och lyckas förena den svettiga spänningsberättelsen med en humor och karaktärsgestaltning som inte blir framtung av misslyckade försök till betydelsefullhet.

För detta är givetvis fantasifullheter vars främsta existensberättigande ligger i att ge åskådaren en hisnande åktur mellan bombningar av Kreml och fasadklättring på världens högsta byggnad i Dubai.

När nystarten av James Bond-serien satsade på att göra huvudfiguren till en ensam, grubblande och plågad agent är Hunt här en del av ett team som både har humor och professionalism som kitt. De kraftfulla actionscenerna har inget av tönteri i sig och kommunikationen mellan agenterna känns rimliga och meningsfulla.

T o m Simon Pegg i rollen som den nyligen till fälttjänst förflyttade Benji blir till en meningsfullt skämtande medlem i gruppen.

Historien rör en Bondskurk-liknande figur, Kurt Hendricks (alias Cobalt), en svensk kärnvapenstrateg som har idén att utrotning av (stora delar av) människosläktet bara är en naturlig del av evolutionen — så han hjälper bara till lite för att få fart på utvecklingen. Trots att han varit i tjänst i Ryssland startar han med att spränga delar av Kreml, för att sedan rikta in sig på USA:s Stilla Havskust, något som IMF-gänget försöker förhindra. Detta tvingas de göra på helt egen hand eftersom de beskylls för sprängdådet i Moskva, vilket aktiverar det "Ghost Protocol" som förnekar deras existens om de grips av främmande makt.

Kampen mot Cobolt (och hans hantlangare Wistrom och Sabine Moreau) tar dem först till Dubai och senare till Mumbai, med spektakulära actionscener som höjdpunkter — till stor del filmade med IMAX-kameror (och inte med 3-D), enligt Bird för att få en klarare bild och en återknytning till forna tiders storslagna äventyrsfilmer från Hollywood.

Och detta lyckas man utmärkt med. Speciellt scenerna i Dubai när Hunt (och Cruise) klättrar på Burj Khalifa är svindlande, med en genuin känsla av fara när kameran sveper längs glasfasaderna.

Jeremy Renner är utmärkt som IMF-analytikern Brandt som har skuldkänslor (i onödan visar det sig) för att han tidigare misslyckades med att skydda Hunts fru från en terroristattack och Paula Patton som agent Jane Carter är en ytterst attraktiv medlem i gruppen, med förmåga till både action och drama.

Michael Nyqvist är OK som superskurk, men fladdrar (som vanligt) mellan en träighet och en lättsamhet som gör att man undrar om han vandrat in från en annan film.

Brad Bird, som tidigare regisserat animerade långfilmer som The Iron Giant/Järnjätten (1999) och de Oscar-belönade The Incredibles/Superhjältarna (2004) och Ratatouille/Råttatouille (2007), har lyckats utmärkt med att gå över till live-action — utan att göra de mänskliga figurerna i alltför hög grad till marionetter.

(Premiär den 27 januari)

Betyg: 8/10

I samarbete med Filmtrailer.se

The Descendants

2012-01-25T18:00:00.001+01:00

Frun till en rik vit advokat råkar ur för en olycka och hamnar i koma, varpå han tvingas konfrontera sin tidigare visade oförmåga att förstå sig på sina två döttrar. Han får också reda på att hustrun var otrogen och tänkte lämna honom, vilket gör att han söker upp den andre mannen — men istället för att slå denne på käften så säger han till honom att besöka sin älskarinna innan hon dör, eftersom han på sin livsresa har insett att vi alla har våra rimliga skäl till att vi handlar som vi gör och att han inser sina tidigare brister som make och far. Advokaten tar också rätt beslut angående en markförsäljning och tar sitt ansvar som ättling till de första markägarna och del av den lokala gemenskapen.

En liberal våt dröm? Onekligen. Och belönad med en mängd priser och nomineringar, senast en hel hop inför utdelningen av Oscar-statyetter. Att George Clooney spelar advokaten Matt King (!) gör ju inte det hela sämre, liksom att miljön är Hawaii och trots att det är en hel del moln och regn under berättelsens förlopp finns här turistvyer så det räcker till.

Och filmen är onekligen välgjord i en mer teknisk mening, det finns inte heller direkt någonting att klaga på när det gäller det naturalistiska skådespeleri som den väletablerade amerikanska filmen är så skicklig på (och som genererar så många priser).

Så vad är det då som fattas? För fattas något gör det. Jag vill påstå att det saknas en genuin förankring i den situation och de karaktärer som filmen använder sig av — de ska istället illustrera alla de "rätta" attityderna till livets slumpmässiga behandling av oss människor. Och detta utifrån ett socialt perspektiv som inte på minsta sätt antyder att den ekonomiska överklass som berättelsen rör sig i skulle kunna vara någonting annat än Mänsklighetens Allmängiltiga Tillstånd. Visserligen är detta inte någon ovanlig synvinkel i den brett inriktade underhållningsfilm som inte ska stöta sig med några viktiga publikgrupper, men att inte visa någon insikt i sitt perspektiv ens när man påstår att Matt tar sitt kulturella ansvar på Hawaii i slutet av filmen — utan att denna kultur fått någon plats i filmen eller Matts liv — är en stor svaghet.

Regissören och manusmedförfattaren Alexander Payne lyckades i förra filmen Sideways (2004) på ett mycket skickligt sätt gestalta en medelålders mans sökande efter livsmening och nära relationer, i det fallet genom en vinprovningsresa i Kalifornien där medresenären fick stå för ett alternativt mansperspektiv, inte minst i relation till kvinnor. I The Descendants är däremot denna livsresa redan från första början så tydligt en skrivbordskonstruktion.

Ta bara Matts två döttrar, 17-åriga Alexandra (Shailene Woodley) och 10-åriga Scottie (Amara Miller). De får båda två inledningsvis demonstrera hans bristande föräldraauktoritet med varsin scen där de uppför sig olämpligt. Men efter det är de rena dygdemönstren (förutom ett par verbala utbrott som vi i publiken ska uppfatta som roliga, inte på minsta vis anstötliga), att de skulle ha en problematisk relation till pappan (eller för den sakens skull mamman) försvinner hur lätt som helst ur handlingen.

På samma sätt är alla de som Matt möter så mångfacetterade att de aldrig får några karaktärsdrag och det blir inget djup i skildringen. Inte ens Alexandras lite märkliga killkompis Sid (Nick Krause) får stanna kvar i sin underlighet: han blir en förstående pojke som t o m nyligen haft sin egen sorg och förlorat sin pappa i en rattfylleolycka.

Och älskaren Brian (Matthew Lillard) samt hans fru Julie (Judy Greer) är genuint skakade över vad som hänt Elizabeth: han ber Matt om förlåtelse och hon förlåter Elizabeth när hon besöker sjukbädden.

Vad en genuint kraftfull skådespelarinsats kan göra med dessa schabloner kan man dock iaktta hos Robert Forster som i rollen av Elizabeths far lyckas med konststycket att vara både en brutal mansgris och ömsint far på ett sätt som inte hindrar en glimt i ögonvrån — filmens höjdare.

(Premiär fredagen den 27 januari)

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Oscar-nomineringar

2012-01-24T21:24:00.000+01:00

Jean Dujardin i The Artist

Här är listan på de som nominerats till att få en Oscar i år. The Descendant, Hugo, Midnight in Paris och The Artist (10 stycken) är de som fått flest nomineringar i de tyngsta klasserna.

Bästa film:
”War horse”
(Producenter: Steven Spielberg och Kathleen Kennedy)
”The Artist”
(Producent: Thomas Langmann)
”Moneyball”
(Producenter: Michael De Luca, Rachael Horovitz och Brad Pitt)
”The Descendants”
(Producenter: Jim Burke, Alexander Payne och Jim Taylor)
”The tree of life”
(de nominerade inte bestämda)
”Midnatt i Paris”
(Producenter: Letty Aronson och Stephen Tenenbaum)
”Niceville”
(Producenter: Brunson Green, Chris Colombus och Michael Barnathan)
”Hugo”
(Producenter: Graham King och Martin Scorsese)
”Extremt högt och otroligt nära”
(Producent: Scott Rubin)

Bästa utländska film:
”Bullhead” – Belgien
”Footnote” – Israel
”In darkness” – Polen
”Monsieur Lazhar” – Kanada
”A separation” – Iran

Bästa regi:
Michel Hazanavicius för ”The Artist”
Alexander Payne för ”The descendants”
Martin Scorsese för ”Hugo”
Woody Allen för ”Midnatt i Paris”
Terrence Malick för ”The tree of life”

Bästa originalmanus:
”The Artist” – Skrivet av Michel Hazanavicius
”Bridesmaids” – Skrivet av Annie Mumolo och Kristen Wiig
”Margin call” – Skrivet av J.C. Chandor
”Midnatt i Paris” – Skrivet av Woody Allen
”A separation” – Skrivet av Asghar Farhadi

Bästa manus från annan ursprungskälla:
”The descendants” – Manus av Alexander Payne och Nat Faxon och Jim Rash
”Hugo” – Manus av John Logan
”Maktens män” – Manus av George Clooney, Grant Heslov och Beau Willimon
”Moneyball” – Manus av Steven Zaillian och Aaron Sorkin. Berättelse av Stan Chervin
”Tinker, tailor, soldier, spy” Tailor Soldier Spy" – Manus av Bridget O'Connor och Peter Straughan

Bästa manliga skådespelare:
Demián Bichir i ”A better life”
George Clooney i ”The Descendants”
Jean Dujardin i ”The Artist”
Gary Oldman i ”Tinker, tailor, soldier, spy”
Brad Pitt i ”Moneyball”

Bästa manliga biroll:
Kenneth Branagh i ”My week with Marilyn”
Jonah Hill i ”Moneyball”
Nick Nolte i ”Warrior”
Max von Sydow i ”Extremt högt och otroligt nära”
Christopher Plummer i ”Beginners”

Bästa kvinnliga skådespelerska:
Glenn Close i ”Albert Nobbs”
Viola Davis i ”Niceville”
Rooney Mara i ”The girl with the dragon tattoo”
Meryl Streep i ”Järnladyn”
Michelle Williams i ”My week with Marilyn”

Bästa kvinnliga biroll:
Bérénice Bejo i ”The Artist”
Jessica Chastain i ”Niceville”
Melissa McCarthy i ”Bridesmaids”
Janet McTeer i ”Albert Nodds”
Octavia Spencer i ”Niceville”

Bästa foto:
”The artist” – Guillaume Schiffman
”The girl with the dragon tattoo” – Jeff Cronenweth
”Hugo” – Robert Richardson
”The tree of life” – Emmanuel Lubezki
”War horse” – Janusz Kaminski

Bästa klippning:
”The Artist” – Anne-Sophie Bion och Michel Hazanavicius
”The descendants” – Kevin Tent
”The girl with the dragon tattoo" – Kirk Baxter och Angus Wall
”Hugo” – Thelma Schoonmaker
”Moneyball” – Christopher Tellefsen

Bästa ljudklippning:
”Drive” – Lon Bender och Victor Ray Ennis
”The girl with the dragon tattoo” – Ren Klyce
”Hugo” Philip Stockton och Eugene Gearty
”Transformers 3” Ethan Van der Ryn och Erik Aadahl
”War horse” – Richard Hymns och Gary Rydstrom

Bästa ljudmixning:
”The girl with the dragon tattoo” – David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce och Bo Persson
”Hugo” – Tom Fleischman och John Midgley
”Moneyball” – Deb Adair, Ron Bochar, Dave Giammarco och Ed Novick
”Transformers 3” – Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush och Peter J. Devlin
”War horse” – Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson och Stuart Wilson

Bästa specialeffekter:
”Harry Potter och dödsrelikerna: del 2” – Tim Burke, David Vickery, Greg Butler och John Richardson
”Hugo” – Rob Legato, Joss Williams, Ben Grossman och Alex Henning
”Real steel” – Erik Nash, John Rosengrant, Dan Taylor och Swen Gillberg
”Apornas planet: (r)Evolution” – Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White och Daniel Barrett
”Transformers 3” – Scott Farrar, Scott Benza, Matthew Butler och John Frazier

Bästa scenografi:
”The Artist” – Laurence Bennett, Robert Gould
”Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 2” – Stuart Craig, Stephenie McMillan
”Hugo” – Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
”Midnatt i Paris” – Anne Seibel, Hélène Dubreuil
”War horse” – Rick Carter, Lee Sandales

Bästa kostym:
”Anonymous” – Lisy Christl
”The Artist” – Mark Bridges
”Hugo” – Sandy Powell
”Jane Eyre” – Michael O'Connor
”W.E.” – Arianne Phillips

Bästa smink:
”Albert Nobbs” – Martial Corneville, Lynn Johnston och Matthew W. Mungle
”Harry Potter och dödsrelikerna: del 2” – Edouard F. Henriques, Gregory Funk och Yolanda Toussieng
”Järnladyn” – Mark Coulier och J. Roy Helland

Bästa musik:
”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet” – John Williams
”The Artist” – Ludovic Bource
”Hugo” – Howard Shore
”Tinker, tailor, soldier, spy” – Alberto Iglesias
”War horse” – John Williams

Bästa sång:
”Man or muppet” från ”Mupparna”
(Musik och text av Bret McKenzie)
”Real in Rio” från ”Rio”
(Musik av Sergio Mendes och Carlinhos Brown, text av Siedah Garrett)

Bästa dokumentär (långfilm):
”Hell and back again” – Danfung Dennis och Mike Lerner
”If a tree falls: A story of the earth liberation front" – Marshall Curry och Sam Cullman
”Paradise Lost 3: Purgatory” – Charles Ferguson och Audrey Marrs
”Pina” – Wim Wenders och Gian-Piero Ringel
”Undefeated” – TJ Martin, Dan Lindsay och Richard Middlemas

Bästa dokumentär (kortfilm):
”The barber of Birmingham: Foot soldier of the civil rights movement” – Robin Fryday och Gail Dolgin
”God Is the Bigger Elvis” – Rebecca Cammisa och Julie Anderson
”Incident in New Baghdad” – James Spione
”Saving Face” – Daniel Junge och Sharmeen Obaid-Chinoy
”The tsunami and the cherry blossom” – Lucy Walker och Kira Carstensen

Bästa animerade film:
”En katt i Paris” – Alain Gagnol och Jean-Loup Felicioli
”Chico & Rita” – Fernando Trueba och Javier Mariscal
”Kung Fu Panda 2” – Jennifer Yuh Nelson
”Mästerkatten” – Chris Miller
”Rango” – Gore Verbinski

Bästa kortfilm:
”Pentecost” – Peter McDonald och Eimear O'Kane
”Raju” – Max Zähle och Stefan Gieren
”The Shore” – Terry George och Oorlagh George
”Time Freak” – Andrew Bowler och Gigi Causey
”Tuba Atlantic” – Hallvar Witzø

Bästa kortfilm (animerade):
”Dimanche/Sunday” – Patrick Doyon
”The fantastic flying books of Mr. Morris Lessmore” – William Joyce och Brandon Oldenburg
”La Luna” – Enrico Casarosa
”A morning stroll” – Grant Orchard och Sue Goffe
”Wild life” – Amanda Forbis och Wendy Tilby

2011 ÅRS GULDBAGGEVINNARE

2012-01-24T08:30:00.000+01:00

Igår kväll delades Guldbaggarna ut för de bästa insatserna under förra året i svensk film. Inte mycket finns att klaga på vad gäller priserna, med hänsyn till tävlingens karaktär, annat än att Apflickorna inte var så bra som prislistan kan få en att tro — förra året var ett kvalitetsmässigt svagt svenskt filmår och Play var den bästa filmen.

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Apflickorna och Kronjuvelerna fick tre Guldbaggar var, tätt följda av Play, Simon och ekarna och The Black Power Mixtape 1967-1975 som alla fick två Guldbaggar.

2011 års Vinnarjury – Farnaz Arbabi, Matti Bye, Anna Carlson, Anna Croneman, Bengt Forslund, Klaus Härö, Sofia Lindgren, Mikael Marcimain samt Guldbaggejuryns ordförande Jannike Åhlund – har vid ett möte måndagen den 16 januari 2012 beslutat om 2011 års Guldbaggevinnare.

Bästa film
Apflickorna
Producent: Helene Lindholm

Bästa regi
Ruben Östlund
för Play

Bästa kvinnliga huvudroll
Ann Petrén
för rollen som Jonna i Happy End

Bästa manliga huvudroll
Sven-Bertil Taube
för rollen som George i En enkel till Antibes

Bästa kvinnliga biroll
Cecilia Nilsson
för rollen som Inga i Simon och ekarna

Bästa manliga biroll
Jan Josef Liefers
för rollen som Ruben Lentov i Simon och ekarna

Bästa manuskript
Josefine Adolfsson och Lisa Aschan
för manuskriptet till Apflickorna

Bästa foto
Marius Dybwad Brandrud
för fotot i Play

Bästa klipp
Göran Hugo Olsson och Hanna Lejonqvist
för klippningen av The Black Power Mixtape 1967-1975

Bästa kostym
Moa Li Lemhagen Schalin
för kostymerna i Kronjuvelerna

Bästa ljud
Andreas Franck
för ljudet i Apflickorna

Bästa mask/smink
Anna-Lena Melin
för mask/smink i Gränsen

Bästa musik
Ahmir Questlove Thompson och Om’Mas Keith
för musiken i The Black Power Mixtape 1967-1975

Bästa scenografi
Roger Rosenberg
för scenografin i Kronjuvelerna

Bästa visuella effekter
Håkan Blomdahl och Torbjörn Olsson
för visuella effekter i Kronjuvelerna

Bästa utländska film
Nader och Simin – en separation
Regi Asghar Farhadi

Bästa kortfilm
Las Palmas
Regi Johannes Nyholm

Bästa dokumentärfilm
At Night I Fly
Regi Michel Wenzer

Svenska Filminstitutets styrelse har dessutom beslutat om följande Guldbaggevinnare.

Hedersguldbagge

Skådespelerskan Inga Landgré

Gullspira som delas ut för sjunde gången har utsetts av en speciell jury på sex personer med Bengt Toll som ordförande. Priset består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.

Gullspira

har tilldelats

Regissörerna och producenterna Ylva-Li Gustafsson och Lennart Gustafsson

Katinkas kalas

2012-01-20T23:48:00.000+01:00

Överklassens materiellt rika men andligt ack så tomma liv har varit föremål för oräkneliga skildringar inom alla de konstnärliga uttrycksformerna så länge det funnits klassamhällen — dvs alltid.

När nu manusförfattaren Lisa Östberg och regissören Levan Akin presenterar sin debutfilm Katinkas kalas (den visades även på Stockholm Filmfestival för ett par månader sedan) är det just klassaspekten som de själva lyfter fram som en central beståndsdel i berättelsen, både i sättet de gestaltar Katinkas födelsedagsfest och genom vad de sagt i intervjuer.

Benägenheten att smycka sig med de kulturella och/eller ekonomiska överklassernas uttryck har, i en tid där den visuella och mediala framtoningen skapar individens och gruppens identitet i allt högre utsträckning, kommit att bli även de samhällskritiska skiktens sätt att markera sin tillhörighet till samtiden.

I scener som inte så lite påminner om de uttråkade gester som 1950- och 60-talens europeiska s k konstfilmer utrustade sina karaktärer med när de själsligt urholkade vandrade kring i efterkrigstidens materiella välstånd (tänk Fellini och Antonioni, men även Bergman) låter Östberg och Akin sina figurer inledningsvis använda sig av alla de klyschor som en pseudointellektuell trasborgerlig krets av konst- och mediebesatta unga vuxna yttrar på kaféer och konsthallar i världens senmoderna storstäder.

Fast här sitter de på landet (filmen är inspelad på Gotland) och har samlats för att rituellt hylla curatorn Katinka på hennes födelsedag. Trots alla de rätta fraserna visar det sig snart att det är ett gäng vilsna och självcentrerade individer som kämpar hårt för att upprätthålla en fasad där orden mer avser att signalera rätt sorts tillhörighet än att vara uttryck för en genuin identitet.

In i denna grupp kommer Katinkas tvillingbror Joel (Fredrik Lundqvist), uppenbarligen en slarver utan särskilt mycket charm, tillsammans med sitt sedan föregående natt uppraggade sällskap, Linda (Yohanna Idha). Hennes kommersiella medietillvaro som programledare för en enklare form av frågeprogram blir till en utlösare av de spänningar som finns i gruppen, men också ett förakt för dem som inte lagt sig vinn om att fernissa sin värld med de gångbara fraserna. Till de senare hör också hemhjälpen Marja (Anna Håkansson), som symptomatiskt nog under större delen av filmen berövats orden som kommunikationsmedel.

Att filmen är ett förstlingsverk märks först och främst på att den dramatiska spänningen i denna krutdurk av klass-, etnicitets- och könskonflikter inte håller genom hela filmens längd. I andra halvan blir det till väl mycket upprepningar av vad som redan etablerats och variationerna i konflikterna tunnas ut.

Däremot är Akin och fotografen Linus Rosenqvist konsekventa och skickliga i att ge denna skenbara idyll ett bräckligt ljusskimmer genom den visuella utformningen och ett kameraarbete som betonar stabilitet och långsamma rörelser, ett utmärkt sätt att betona både traditionens makt och illusionen av trygghet som detta ska (men inte lyckas ge) karaktärerna.

Dialogen är i inledningen stereotypiserad på ett bra sätt för att slå an tonen av en kommunikation som mer bygger på inövade fraser än verklig livsförankring, för att sedan brytas ner allteftersom sprickorna i fasaderna blir uppenbara. Detta blir tydligt hos Greger (Ludde Hagberg), Katinkas man, som först lever i en värld formad av de gastronomiska idealens vokabulär för att sedan sitta ensam i husets skräprum och försöka primalskrika sig ur sin ångest med bistånd av en akustisk gitarr.

Detta glapp mellan yta och (förlorat) djup präglar även de andra: från Carro (Ulrika Ellemark), som hoppar från jobb till jobb och beskriver sig som "politiskt väldigt långt till vänster", till galleristen David (Aron Flam), som har en sur och småaggressiv attityd men mest av allt vill ta Linda på brösten, och hans högborgerliga gravida fru Anna (Anitha Flink), till Jossan (manusförfattare Östberg), som mest vandrar kring i ett verkligt eller mentalt drogrus.

Starkast intryck gör dels Linda (Idha fick skådespelarpris i Stockholm för prestationen), som blir till spottkoppen för de andras (själv)förakt, men främst Katinka, som i Mia Mountains gestaltning får den rätta blandnigen av skörhet och insikt som bär det mesta av berättelsens ambition att ta samtidens kulturella puls.

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

2012-01-20T19:07:00.000+01:00

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Utsikter tävlar som enda nordiska kortfilm i Berlin

Kortfilmsdokumentären Utsikter (Looking Out) av Marcus Harrling och Moa Geistrand är uttagen som enda nordiska bidrag i Berlinale Shorts – och tävlar om Guldbjörnen vid Berlins filmfestival. Idag blev det även klart att den danska filmen En kunglig affär, med produktionsstöd från Svenska Filminstitutet är klar för huvudtävlan.

Berlinale Shorts är huvudtävling för kortfilm vid Berlins filmfestival och har i år temat ”Say Goodbye to the Story”. 27 filmer från 22 länder tävlar i år om Guldbjörnen och Utsikter är det enda nordiska bidraget.

Utsikter följer den fängslade Marie som måste förbereda sig på att lämna fängelset när hennes två år långa fängelsestraff närmar sig sitt slut. Något som fyller henne med lika mycket nervositet som lycka då även fängelsets stabilitet och trygghet kommer att försvinna.

Marcus Harrling har tidigare regisserat, skrivit och fotat kortfilmsdokumentären Bourgeoisies (2007) om att förverkliga sina drömmar i New York. Moa Geistrand debuterar som regissör med Utsikter. De träffades under sina studier på Biskops Arnö.

– Berlin har helt klart ett gott öga till svensk kortfilm, och inte sällan dokumentär sådan, år efter år har vi filmer med i huvudtävlan Berlinale Shorts och under de senaste femton åren har det blivit hela tre guldbjörnar. Imponerande!, säger Andreas Fock, ansvarig för kortfilm på Svenska Filminstitutets utlandsavdelning.

Tidigare har Händelse vid bank (2010) av Ruben Östlund, Aldrig som första gången! (2006) av Jonas Odell och Senaste Nytt … (1997) av Per Carleson tilldelats Guldbjörnen.

Ingen Oscar för Svinalängorna

2012-01-20T09:09:00.000+01:00

Pernilla August får inte leva i ovisshet ytterligare en dryg månad, Svinalängorna blev inte en av de nio utvalda inom kategorin Bästa icke-engelskspråkiga film som tävlar om en av de åtråvärda Oscar- statyetterna.

Här är de nio (OBS! för det mesta engelska titlar):

Bullhead (Belgium, Michael R. Roskam)
Monsieur Lazhar (Canada, Philippe Falardeau)
Superclásico (Denmark, Ole Christian Madsen)
Footnote (Israel, Joseph Cedar)
Omar Killed Me (Morocco, Roschdy Zem)
In Darkness (Poland, Agnieszka Holland)
Warriors of the Rainbow: Seediq Bale (Taiwan, Wei Te-sheng)

Pina (Germany, Wim Wenders)

A Separation/Nader och Simin — en separation (Iran, Asghar Farhadi), vinnare av Golden Globe

På tisdag tillkännages vilka fem som slutgiltigt har chansen.

Avalon i Berlin

2012-01-19T09:35:00.001+01:00

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET

Axel Peterséns långfilmsdebut Avalon har blivit uttagen till sektionen Forum på den internationella filmfestivalen i Berlin. Det är första gången en svensk film som visats på filmfestivalen i Toronto tas ut till Berlin. Dessutom visas två svenska konstfilmer under festivalen.

Sektionen Forum fokuserar på framtidslöften i gränslandet mellan konst och film. Avalon, som snart även inviger Göteborgs filmfestival, tävlar i Berlin om priset för bästa debutfilm, ett pris som filmen redan tilldelats i Toronto. Filmen handlar om 60-åriga festfixaren Janne som ska driva en nattklubb under Båstads tennisvecka och festa med sin nyskilda storasyster Jackie. Men en olyckshändelse vänder upp och ner på hans tillvaro och han börjar alltmer desperat leta efter en väg ut. Huvudrollen görs av Johannes Brost.

Petersén har studerat vid FAMU, Academy of Performing Arts, i Prag och på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han har haft framgångar med konstprojekt och kortfilmer, som bland annat A Good Friend of Mr. World som guldbaggenominerades 2010.

Filmen är producerad av Erika Wasserman och Jesper Kurlandsky för Fasad/Idyll med produktionsstöd av Svenska Filminstitutets filmkonsulent Lars G. Lindström. Avalon distribueras av Nordisk Film, säljs internationellt av TrustNordisk och har biopremiär 24 februari.

I samarbete med Filmtrailer.se

Dessutom deltar två filmer i konstfilmsektionen Forum Expanded. Videoverket Trollsländor med fåglar och orm av Wolfgang Lehmann är en timslång meditation med färger och former om livet och döden. O.G.B.I.P [Our Global Behavior Is Psychopathic II] av Jennifer Rainsford och Virlani Hallberg. Den senare är en institutionskritisk loopinstallation om klinisk psykiatri som kommer visas i dagligen i ett konstgalleri.

J. Edgar

2012-01-18T21:14:00.000+01:00

John Edgar Hoover (1895-1972) var chef för USA:s övergipande undersökningsbyrå för den interna kriminaliteten från 1924 till sin död. Byrån blev federal 1935 och förkortades då FBI.

Hoover kom med åren att bli en fruktad man i alla delar av det amerikanska samhället. Dels för att FBI fick utvidgade befogenheter att undersöka inte bara begångna brott, utan också planerad brottslig verksamhet. Dels för att han genom sin besatthet i att registrera och katalogisera all verksamhet och alla personer som han övervakade hade uppgifter som kunde förstöra livet för en stor del av befolkningen — inte minst de som också innehade stor makt.

Clint Eastwoods nya film J. Edgar försöker skildra denne mans liv genom en berättelse som tar sin utgångspunkt i den livsberättelse som han på ålderns höst dikterar för några av FBI:s agenter. Men inte nog med att vi på detta sätt får Hoovers liv och en stor del av USA:s historia under 1900-talet presenterad för oss i en tillbakablick, Eastwood (och manusförfattaren Dustin Lance Black, som också skrev Milk [2008], som handlar om den förste homosexuella man som blev vald till ett högre politiskt ämbete i USA) har valt att hoppa friskt (ja, man skulle kunna kalla det okontrollerat) mellan olika perioder i hans liv.

Ett skäl till att ha en sådan berättarstruktur är att man på detta sätt kan binda likartade händelser till varandra för att peka på viktiga drag i t ex en människas liv, utan att vara begränsad av att följa en kronologi — berättelsen har en annan logik.

Ett annat skäl är att man på detta sätt försöker skapa ett mer intensivt tempo i filmen. Om man inte har lyckats att göra berättelse spännande och intressant så hoppas man att fånga åskådarna genom att "överraska" med nya situationer under en annan tidsperiod än den man nyss var i. Greppet är ytterst vanligt inom den mer massproducerade tv-dramatiken (såporna), men förekommer alltmer i den påkostade biograffilmen.

Och det är snarare denna sista orsak som formar J. Edgar. Det blir inte klart varför filmen hoppar mellan årtalen som den gör, det tillför sällan något att förflyttas från sent 60-tal till mitten av 20-talet, sedan till sent 30-tal för att efter det komma till det tidiga 60-talet: det skapar mer förvirring än meningsfullhet. Avsikten med att göra en filmbiografi är rimligen att man vill berätta något angeläget om den karaktär som står i centrum, samt kanske även om den sociala och kulturella omgivningen. Inget av detta blir särskilt väl genomfört i J. Edgar.

Huvudpersonen själv (spelad väl av Leonardo DiCaprio) kommer oss knappast närmare under de nästan 140 minuter som filmen varar. Hans kommunisthat är väl känt sedan tidigare och berättelserna om hans (möjliga) homosexuella förhållande med sin ställföreträdare Clyde Tolson (Armie Hammer) har snurrat runt länge i skandalpressen.

I filmen finns t o m en scen när Hoover efter sin mammas död tar på sig hennes klänning och halsband som onekligen för tankarna till en annan modersbunden amerikansk ikon (och potentiell bög), Norman Bates i Hitchcocks Psycho (1960).

Relationen till Tolson visar sig visserligen vara präglad av ömsesidig närhet och beroende, men ger inte någon tydligare bild av Hoover som person. Liksom med hans förhållande till sin personliga sekreterare, Helen Gandy (Naomi Watts), hade det delvis hemlighetsfulla och potentiellt skadliga/skamliga i deras relation kunnat hjälpa till att belysa Hoovers mer offentliga sida och agerande. En annan (och överraskande) del av filmen är att flera av karaktärerna när de åldras visar upp make up och maskläggning som är bland det gräsligaste som har setts i en högbudgetfilm från Hollywood på väldigt länge (ett resultat av Eastwoods välkända ambition att göra sina filmer färdiga i tid och under budget?), ett faktum som också bidrar till att få oss i publiken att upprätthålla en distans till figurerna (DiCaprio blir för övrigt i flera av scenerna till en märklig kopia av hur Orson Welles såg ut som den åldrande Kane i Citizen Kane/En sensation [1940], inte bara i ansiktet utan i hela kroppshållningen).

Flera stora händelser i den amerikanska politiska och polisiära historien under 1900-talet passerar revy under filmens gång, men blir inte till några särskilt engagerande moment i dramatiken, de känns snarare som nödvändiga inslag för att ange att Hoover fanns med under så lång tid i det offentliga livet. Den viktigaste händelsen för Hoover och FBI är onekligen kidnappningen av flygarhjälten Charles Lindberghs lille son 1932: händelsen bidrog till att stärka byrån och göra den till en i genuin mening federal brottsbekämpningsinstans. Men inte ens den blir särskilt väl skildrad, utan tappar i koncentration och spänning eftersom den klipps upp för att förekomma i flera olika faser i filmen.

Eastwood, vars regikarriär inte minst under senare år (med filmer som Invictus [2009] och Hereafter [2010]) har visat en påfallande brist på dramatisk fokusering, har med J. Edgar inte lyckats att få oss att förstå eller engagera oss i livsödet Hoover, bland annat för att filmen inte själv förefaller mer engagerad.

Till slut är det snarare så att Hoover blir till ett sorts (svagt gestaltat) självporträtt av Eastwood: en man som kom fram som en filmhjälte med starkt konservativa drag, men genom åren har visat upp en misstro även mot de som kunnat ses som hans politiska likasinnade (Hoover hatar McCarthy och Nixon) och allra främst blir till en högst vanlig, men därmed mänsklig American (arbetstiteln på Citizen Kane).

(J. Edgar har premiär på fredag, den 20 januari)

Betyg: 3/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Familjen Barreto och filmen i Brasilien

2012-01-18T18:46:00.002+01:00

Familjen Barreto har en intressant historia i den brasilianska filmen, skapare av mer än 80 filmer som manusförfattare, fotografer, regissörer och producenter, alltsedan den politiskt radikala Cinema Novo-rörelsen på 1960-talet.

Se artikel i The New York Times här.

Ny teknologi präglar Sundance

2012-01-18T17:43:00.000+01:00

Organisatörerna av filmfestivalen i Sundance, bland annat Robert Redford, har sett en ökning av filmer (både dokumentärer och fiktionsberättelser) som snabbt tagit upp samtidsproblem som till exempel ekonomisk nedgång och händelser i de olika krig som pågår i världen. Och detta spårar man till att de teknologiska förändringar som skett inom filmproduktionen gjort det möjligt för allt fler att göra sina filmer snabbare.

Inte minst har videoredigeringsprogrammen betytt att det nu inte behöver ta tre eller fyra år att bli färdig med sin produktion — nu kan det ibland gå så fort som på fyra månader.

Se artikel i The New York Times här.

BAFTA-priser

2012-01-17T16:37:00.000+01:00

Gänget från The Artist tar emot Golden Globe-priser

Den brittiska film- och tv-akademin (BAFTA) har offentliggjort nomineringarna till sina priser för 2011. Tomas Alfredson finns med som regissör, Hoyte van Hoytema som fotograf för Tinker, Taylor, Soldier, Spy. Man kan även notera att den svartvita franska stumfilmen The Artist fått hela tolv nomineringar, en mer än Tinker... Priserna delas ut den 12 februari.

Hela listan finns här, nedan är namnen på de nominerade i några av kategorierna.

BEST FILM

THE ARTIST Thomas Langmann

THE DESCENDANTS Jim Burke, Alexander Payne, Jim Taylor

DRIVE Marc Platt, Adam Siegel

THE HELP Brunson Green, Chris Columbus, Michael Barnathan

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Tim Bevan, Eric Fellner, Robyn Slovo

OUTSTANDING BRITISH FILM

MY WEEK WITH MARILYN Simon Curtis, David Parfitt, Harvey Weinstein, Adrian Hodges

SENNA Asif Kapadia, James Gay-Rees, Tim Bevan, Eric Fellner, Manish Pandey

SHAME Steve McQueen, Iain Canning, Emile Sherman, Abi Morgan

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Tomas Alfredson, Tim Bevan, Eric Fellner, Robyn Slovo,

Bridget O'Connor, Peter Straughan

WE NEED TO TALK ABOUT KEVIN Lynne Ramsay, Luc Roeg, Jennifer Fox, Robert Salerno,

Rory Stewart Kinnear

FILM NOT IN THE ENGLISH LANGUAGE

INCENDIES Denis Villeneuve, Luc Déry, Kim McCraw

PINA Wim Wenders, Gian-Piero Ringel

POTICHE François Ozon, Eric Altmayer, Nicolas Altmayer

A SEPARATION Asghar Farhadi

THE SKIN I LIVE IN Pedro Almodóvar, Agustin Almodóvar

DIRECTOR

THE ARTIST Michel Hazanavicius

DRIVE Nicolas Winding Refn

HUGO Martin Scorsese

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Tomas Alfredson

WE NEED TO TALK ABOUT KEVIN Lynne Ramsay

ORIGINAL SCREENPLAY

THE ARTIST Michel Hazanavicius

BRIDESMAIDS Annie Mumolo, Kristen Wiig

THE GUARD John Michael McDonagh

THE IRON LADY Abi Morgan

MIDNIGHT IN PARIS Woody Allen

ADAPTED SCREENPLAY

THE DESCENDANTS Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash

THE HELP Tate Taylor

THE IDES OF MARCH George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon

MONEYBALL Steven Zaillian, Aaron Sorkin

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Bridget O'Connor, Peter Straughan

LEADING ACTOR

BRAD PITT Moneyball

GARY OLDMAN Tinker Tailor Soldier Spy

GEORGE CLOONEY The Descendants

JEAN DUJARDIN The Artist

MICHAEL FASSBENDER Shame

LEADING ACTRESS

BÉRÉNICE BEJO The Artist

MERYL STREEP The Iron Lady

MICHELLE WILLIAMS My Week with Marilyn

TILDA SWINTON We Need to Talk About Kevin

VIOLA DAVIS The Help

SUPPORTING ACTOR

CHRISTOPHER PLUMMER Beginners

JIM BROADBENT The Iron Lady

JONAH HILL Moneyball

KENNETH BRANAGH My Week with Marilyn

PHILIP SEYMOUR HOFFMAN The Ides of March

SUPPORTING ACTRESS

CAREY MULLIGAN Drive

JESSICA CHASTAIN The Help

JUDI DENCH My Week with Marilyn

MELISSA MCCARTHY Bridesmaids

OCTAVIA SPENCER The Help

ORIGINAL MUSIC

THE ARTIST Ludovic Bource

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO Trent Reznor, Atticus Ross

HUGO Howard Shore

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Alberto Iglesias

WAR HORSE John Williams

CINEMATOGRAPHY

THE ARTIST Guillaume Schiffman

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO Jeff Cronenweth

HUGO Robert Richardson

TINKER TAILOR SOLDIER SPY Hoyte van Hoytema

WAR HORSE Janusz Kaminski

EDITING

THE ARTIST Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius

DRIVE Mat Newman

HUGO Thelma Schoonmaker

SENNA Gregers Sall, Chris King

TINKER TAILOR SOLIDER SPY Dino Jonsater

SOUND

THE ARTIST Nadine Muse, Gérard Lamps, Michael Krikorian

HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS – PART 2 James Mather, Stuart Wilson, Stuart Hilliker,

Mike Dowson, Adam Scrivener

HUGO Philip Stockton, Eugene Gearty, Tom Fleischman, John Midgley

TINKER TAILOR SOLDIER SPY John Casali, Howard Bargroff, Doug Cooper, Stephen Griffiths,

Andy Shelley

WAR HORSE Stuart Wilson, Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Richard Hymns

ANIMATED FILM

THE ADVENTURES OF TINTIN: THE SECRET OF THE UNICORN Steven Spielberg

ARTHUR CHRISTMAS Sarah Smith

RANGO Gore Verbinski

The Great Gatsby i 3-D

2012-01-17T15:03:00.000+01:00

Baz Luhrman gör F Scott Fitzgeralds litterära klassiker The Great Gatsby (1925) i 3-D, inspirerad av att höra James Cameron prata om sitt arbete med Avatar (2009) och se Alfred Hitchcocks Dial M for Murder/Slå nollan till polisen från 1954.

Och nog ska även annat än fantasy/sf/skräck kunna bli effektivt i tre bilddimensioner, kanske än mer så eftersom man inte behöver tänka på att använda djupet för spektakulära effekter utan kan arbeta med iscensättningen på ett mångsidigt dynamiskt sätt, även för att rumsligt gestalta relationer i intima scener. Hoppas att detta blir bra.

Om arbetet med filmen, se artikel i The New York Times här.

Tyrannosaur

2012-01-16T19:55:00.001+01:00

Paddy Considines debutlångfilm Tyrannosaur baseras på en kortfilm som han skrev manus till och regisserade 2007, Dog Altogether, en film som fick flera tunga priser, bland annat Silverlejonet i Venedig.

Långfilmens titel syftar egentligen inte på Joseph (Peter Mullen), berättelsens huvudkaraktär, även om man mycket väl skulle kunna tro det. Inte för att han är ovanligt storväxt utan för att han beter sig som en gammal dinosaurie i sina relationer med människorna runt omkring.

Redan i anslaget får vi honom definierad: han sparkar ihjäl sin hund, inte för att han hatar den (tvärtom), det är bara det att han inte kan uttrycka sig på något annat sätt när han blir upprörd. Som man kan misstänka är berättelsen i fortsättningen utformad som en läroprocess, där han inser att det finns andra sätt att hantera sina frustrationer (och relationer) på.

Detta hade kunnat bli en sentimentaliserad skildring av godhetens seger över den banala ondskan och trots att det finns vissa inslag som tangerar det alltför överdrivet känslosamma lyckas Considine (som själv är etablerad skådespelare) till övervägande del väl hantera balansgången mellan brutal socialrealism (en stark engelsk tradition) och det emotionellt kraftfulla.

Till det senare hör det som berättelsens kvinnliga centralgestalt, Hannah (Olivia Colman), tvingas vara med om varje dag i sitt äktenskap med en på ytan respektabel man, James (Eddie Marsan), som dock visar sig vara en hustrumisshandlare. Kontakten mellan Joseph och Hannah ses inte med blida ögon av James, vilket leder till flera våldsutbrott — varav ett av det grövsta slaget.

En bidragande orsak till att filmen inte blir för ensidigt moraliserande är att Joseph inte är en helt igenom sympatisk karaktär. Visserligen ska han genomgå sin reningsprocess, men han drar sig inte för att säga några sanningens ord till Hannah om hennes kristna samaritverksamhet (en religiositet som också gjort att hon inte lämnat sin man utan närt förhoppningen om att kunna frälsa honom) eller bråka med grannfamiljen, bland annat om deras kamphund.

Men visst är det tydligt redan från början att Joseph ska få visa sina mjuka sidor som man: grannfamiljens pojke är hans kompis och han ångrar vad han gjort i sitt tidigare liv. När Hannah vid ett tillfälle säger att han är en god man så hjälper det inte att han protesterar genom att säga att han inte är trevlig att vara nära: han kramar honom och han visar sig vara en gosig nallebjörn.

En begravningsscen blir också väl övertydlig i ambitionen att visa hur en frigörelse från förtryck gör att gemenskapen mellan dessa i många stycken utslagna existenser blommar och förvandlingarna i Joseph och Hannah blir stundtals väl snabba, men ett skådespeleri av de centrala aktörerna som hedrar den realistiska skolan förtar mycket av den kritiken.

Och vad syftar då titeln på? Ja, inte på det yttre manliga utan på ett föraktfullt manligt sätt att se på kvinnor.

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

Pojken med cykeln

2012-01-16T17:50:00.000+01:00

Snart 12-årige Cyril (Thomas Doret) är Pojken med cykeln/Le Gamin au veló (2011) i de belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardennes senaste skildring av karaktärer som befinner sig i marginalen av den samtida världen.

Moderlöse Cyril bor på ett barnhem sedan en månad eftersom hans pappa (Jérémie Renier) gett sig av. Cyril springer och cyklar överallt för att hitta fadern, som lämnat sin lägenhet och inte meddelat vart han gett sig av. När Cyril äntligen hittar honom, med hjälp av hårfrisörskan Samantha (Cécile de France), visar det sig att pappan inte klarar av att ta sitt ansvar som pappa (och knappt klarar av att berätta detta för sonen). Det blir i stället Samantha som tar hand om honom. Svårigheter uppstår dock både i förhållande till hennes pojkvän och när en ung smågangster, Steve leder in Cyril på brottets bana.

Bröderna Dardenne långfilmsdebuterade redan för tjugofem år sedan, men det dröjde cirka tio år innan de började utvecklas till att uppnå den position de innehar idag som Belgiens främsta filmskapare. En renskalad naturalism präglar deras berättelser, ofta om unga människor, där underklasslivet formar de existentiella dramer som bröderna är så skickliga att gestalta på ett engagerande sätt.

Igor i La prommesse/Ett löfte (1996), Rosetta (1999), Francis i Le fils/Sonen (2202), Bruno i L'Enfant/Barnet (2005) och Lorna i La silence de Lorna/Lornas tystnad (2008) är alla karaktärer som måste ta moralisk ställning i en situation där det lättaste vore att försöka överleva så som de flesta gör — utan en tanke på sina medmänniskor.

Filmerna bär starka drag av att vara kristna allegorier om godhetens nödvändighet och berättelsen om Cyril är inget undantag. Det är kanske främst Samantha som förkroppsligar detta: Hon tar hand om Cyril på helgerna utan att egentligen känna honom och som en Madonna visar hon en ängels tålamod med Sonens, åtminstone stundtals, ansvarslösa beteende.

Men Cyril är i grunden en god pojke och när händelseförloppet i slutet av filmen leder till att vi och ett par av figurerna i berättelsen tror att Cyril är död blir historien om nåd och återuppväckelsen komplett — på ett alltför schematiskt sätt.

För det är vad som präglar det här verket av bröderna Dardenne. Där de i tidigare filmer kunnat följa livets obarmhärtighet på ett sätt som inte sentimentaliserar eller förenklar blir det i Pojken med cykeln (som vann det Story Jurypriset i Cannes i fjol) en så avskalad intrig att det är svårt att tro på händelseförloppet: Samanthas omhändertagande, Steves lätthet i att få Cyril att misshandla folk (även om han på detta sätt kan skaffa pengar till pappan, vilket gör att han hoppas att pappan då kan ta tillbaka honom), de alltför slumpartade sammanträffandena. Allt detta gör att berättelsen tippar över till att bli ett alltför tydligt moralisk-ideologiskt traktat, i stället för att vara en mer trovärdig samtidsskildring med temat som en undertext att aktivt ta till sig för åskådaren.

Betyg: 6/10

I samarbete med Filmtrailer.se