Medicinen

På livsstilsmagasinet Dolce Vita i Stockholm löper allting på i sina gamla hjulspår och resereportern Johanna (Helena Bergström) känner att åren bara försvinner utan att hon har ett meningsfullt liv. Visserligen har hon två exemplariska barn, men ingen man och chefen Inez (Ewa Fröling) är ständigt kritisk mot allt hon gör. Men så får Johanna en chans att åka till Menorca med sina barn för en reportageresa…

Historien i Colin Nutleys nya film Medicinen kommer från en roman med samma namn av Hans Koppel och har det gamla vanliga temat med en underkuvad karaktär som får sin revansch — i det här fallet med hjälp av en försöksmedicin.

Nutley gör ständigt denna berättelse, ibland blir det bra (som i Black Jack [1990], en av hans första filmer och fortfarande den bästa) men ofta blir det ett tomt pladdrande vilket förstärks av hans arbetsmetod med mycket improvisationer och oförmågan att klippa bort dödköttet i tagningarna.

Och så finns det ofta en elakhet mellan karaktärerna som i många fall antas vara komisk, men som i många fall (Nionde kompaniet [1987] var ett sådant fall) bara blir obehaglig.

Ett praktexempel på detta är chefredaktören Inez i den nya filmen, som bara spyr ur sig elakheter utan att man som åskådare förstår sig på figuren — då hjälper det inte att Fröling är en mästare på denna sorts karaktär.

Och inte är de andra så speciellt mycket bättre i sina ängsligheter och självupptagna manér, det är givetvis bara Johanna som är sympatisk.

Delar av två scener är riktigt bra (bland annat ett spontant skratt mellan Bergström och Katarina Ewerlöf) men det simpla i själva upplägget på berättelsen och konfliktlösningarna samt scenernas utdragenhet och upprepningar gör de nästa två timmarnas speltid till en riktig prövning, då hjälper det inte att fotot är snyggt och att Petra Mede gör en riktigt bra insats som förlösare för Johanna.

Betyg: 2/10

(Medicinen har premiär den 29/8)

I samarbete med Filmtrailer.se