Locke

Ivan Locke (Tom Hardy) är en man som har lyckats att skaffa sig kontroll över sitt liv. Han är besatt av sitt arbete som förman på ett internationellt företag som sysslar med betonggjutning och vet precis hur allting ska skötas när det står mycket på spel.

Han har också ett familjeliv som löper på med en fru som köper korv till fotbollsmatchen som de och deras två söner ska se på tv, kvällen före en cementleverans som är den största som gjorts i Europa.

Men så händer då det som kullkastar hans välkontrollerade liv och utlöser det drama som Stephen Knights film Locke spelar upp: kvinnan som Ivan haft en sexuell förbindelse med vid enbart ett tillfälle hamnar på BB två månader för tidigt. Vad göra?

Filmen, som är knappa nittio minuter lång, består av Ivans resa från hemstaden Birmingham till BB i London och gradvis får vi i publiken lära känna honom genom hans telefonsamtal till chefer, kolleger, fru, söner, läkare, sköterskor och kvinnan i London. Och det är allt: inga bilder från andra miljöer eller tidpunkter, bara från den stund han sätter sig i bilen till det ögonblick när han får reda på hur det gått på BB.

Det här skulle givetvis kunnat bli en trist experimentfilm som man som åskådare hade önskat varit en kortfilm på maximalt en halvtimme — men Knight (som är en erfaren manusförfattare för tv och film, med bland annat David Cronenbergs Eastern Promises [2007] på meritlistan) lyckas med att göra detta fysiskt slutna rum till en spänningsskapande faktor när vi följer hur Ivan resonerar med alla förvånade eller arga samtalspartner över telefonen. Att han inte kan interagera med dem annat än med rösten gör att vi åskådare också blir än mer känsliga för kvalitén i rösterna när de samtalar för att försöka förstå hur relationerna påverkas av hans beslut att avstå fotbollsmatchen, bli avskedad från sitt kära jobb och (möjligen) inte ha ett hem att återvända till efter nattens BB-besök.

För Ivan har ingen tanke på att överge sin trygga tillvaro, han vill bara göra det rätta och i hans samtal med den döda fadern i baksätet (som inte heller syns i bild, några moment som ger en bakgrund till Ivans agerande men inte riktigt håller dramatiskt, filmens enda riktiga svaghet) får vi klart för oss att han själv övergavs av sin far: nu vill han undvika att bli likadan.

Filmen är givetvis skådespelarmässigt en enmansshow och Tom Hardy klarar uppgiften med bravur. Att även se, och inte bara höra, honom hantera problemen med de olika personerna i sin omgivning gör också intensiteten och närvarokänslan högre, vilket även förstärks av filmfotots (fotograf Haris Zambarloukos [Mamma Mia från 2008 och Thor från 2011 bland annat]) lyster av natt och gatlyktor samt klippningens (klippare Justine Wright) flexibilitet.

(Locke hade premiär den 16/5)

Betyg: 7,5/10

I samarbete med Filmtrailer.se