Den stora skönheten

Paolo Sorrentinos La grande bellezza/Den stora skönheten har med all rätta gjort stor internationell succé sedan den internationella premiären för nästan ett år sedan: Oscar, Golden Globe och European Film Awards har tilldelats denna tilltalande sedeskildring.

Historien om författaren Jeb (Tony Servillo) som vandrar runt i den eviga staden och gör syrliga observationer om det jet set-liv han själv är en central del av har av många setts som en parafras på landsmannen Federico Fellinis berömda La Dolce Vita/Det ljuva livet från 1960 där Marcello Mastroianni på motsvarande sätt observerar de nyrikas dekadenta liv under det sena 1950-talet och bland annat stöter på Anita Ekberg som kurvig blondin.

Men här finns också genom den centrala gestalten Jebs yrke en förbindelse med Fellinis 8 ½ (1963): där är det en filmregissör som inte kan komma ur sin skapande kris; här är det Jeb som för 40 år sedan skrev en hyllad bok, men efter det levt på att göra intervjuer för en tidskrift. Även Fellinis mångfasetterade berättelse om sin stad, Roma (1972), finns i bakgrunden: skildringen av det nöjeslystna och korrupta verkar inte vara begränsat till en viss tid för den italienska huvudstaden utan förbindelser till såväl kejsartidens utsvävningar som Berlusconi-erans frossande i lyx och kvinnor återkommer i Sorrentos film.

Vissa likheter med tidigare Sorrentino-filmer kan också hittas: han har t ex ägnat sig åt den korrupta politiska hierarkin i Il Divo (2008) och i den bisarra This Must Be the Place (2011) spelar Sean Penn en Ozzy-liknande figur som genom en märklig resa kommer till insikter som förändrar hans liv.

Den stora skönheten bärs inte upp av en stark intrig utan är snarare ett antal scener som får belysa det själsdödande och innehållslösa liv som Jeb lever tillsammans med en grupp människor där det tomma samtalet och den ytliga utlevelsen fått ersätta ett genuint liv. Inledningsscenernas orgiastiska födelsedagsfest (Jeb fyller 65 år) sätter tonen för den kompensation för tillvarons tristess som han och hans bekanta ägnar sig åt och fortsätter med botoxmässor och underliga performance-föreställningar (utsökt vackert filmade av Sorrentinos ständige fotograf Luca Bigazzi).

Inte ens andlighetens representant, en kardinal som tippas bli nästa påve, kan förmå sig till att prata om annat än matrecept, hur gärna Jeb än vill tala om djupare spörsmål.

Döden är ständigt närvarande runt Jeb, men det är när han får reda på att hans ungdomskärlek Elisa har avlidit som en mer sökande tendens kommer in i hans liv, han vill försöka förstå varför hon övergav honom — trots att hon, som hennes man berättar, älskade Jeb under hela sitt liv. Men han trots allt inte komma vidare, inte ens skriva sin nästa roman som han vid ett tillfälle antyder att han velat. Men liksom föregångaren Flaubert kan han inte ens skapa litteratur om det som omger honom — ingenting.

Som kontrast till all meningslöshet och ytlig konsumtion kommer i filmens slutskede den 104-åriga nunnan Maria (och Moder Teresa-kopian) in. Hennes späkelse (hon anses vara ett helgon trots att hon inte fått den officiella påvliga bekräftelsen) tas av filmen på allvar och hon får, trots ett visst bisarrt beteende, ändå rollen av den som tar sin religiösa tro på allvar och får stå för slutscenernas självuppoffrande ritual — som kan ses som den djupaste inlevelse som någon av karaktärerna uppvisar.

(Den stora skönheten har premiär den 14/3)

Betyg: 8/10

I samarbete med Filmtrailer.se