fredag 19 juli 2013

Känn ingen sorg

Håkan Hellström rapporterades få fem miljoner kronor för sitt planerade framträdande på festivalen Peace & Love i Borlänge i år — men festivalen gick i konkurs efter att ha skaffat sig 75 miljoner i skulder. Hans framträdande på årets Allsång på Skansen genomfördes dock och drog en rekordpublik både i Stockholm och framför tv-apparaterna. Uppenbarligen gör han något rätt.


Men när nu filmen Känn ingen sorg får premiär på biograferna så är det som om den svenska filmbranschens väldokumenterade oförmåga att skapa engagerande artistporträtt (se [eller kanske helst inte] Cornelis från 2010) även drabbat herr Hellström.



 
Filmen är baserad på hans texter och centralfiguren Pål (spelad av Adam Lundgren som en förståndshandikappad Clark Kent) har fått tydliga drag av Håkan, men intrigen har tyngts ner av dels en banal och totalt osannolik kärlekshistoria, dels en skildring av killkompisen Johnnys knarkaffärer som enbart osar amerikansk D-filmsnivå.


Regisserat har Måns Mårlind och Björn Stein gjort. Deras främsta kännetecken är att de regisserar varannan dag, men vems material som dominerar i den färdigklippta filmen har jag ingen aning om. Stein har även klippningsuppgifter så antagligen gör han de mer actionpräglade momenten och det som mest präglar stil och utförande är en sorts trailerfragmentering som gör att berättelsen som helhet har en besvärande brist på fördjupning och konsekvens. Det är som om man bara tagit de mest kliché- och stereotypfyllda aspekterna av Hellströms texter, förstärkt dem med Mårlind/Steins erfarenheter av amerikansk filmindustris dussinproduktion (de regisserade Shelter [2010] och Underworld:Awakening 2012]) och släppt ut mischmaschet i förhoppning om att Hellström-effekten ska rädda filmen.


Och det kanske den gör — ekonomiskt vill säga, men inte konstnärligt. Det här är ett riktigt pekoral, med Tomas von Brömssen som Påls farfar men med tydliga Albert och Herbert-vibbar, simpel överklasskritik (som dock innehåller filmens roligaste replik) och osammanhängande handlingstrådar.

Roligast är när Freddie Wadling, Ebbot Lundberg och Håkan Hellström själv dyker upp på Stigbergstorget i Göteborg — simpelt, men kul. Det man kan känna sorg över är att den svenska filmindustrin är så präglad av räddhågsen produktplacering på alla nivåer att förmågan att berätta en engagerande historia med djup och konsekvens verkar ha tappats bort totalt.

(Känn ingen sorg har premiär den 19 juli)

Betyg: 2/10



I samarbete med Filmtrailer.se

1 kommentar:

  1. Annette Wallenberg21 augusti 2013 20:33

    Precis så skulle jag skriva om filmatiseringen av Eat, Pray & Love!

    SvaraRadera