Faro

Faro är en populär semesterort i södra Portugal. Det är också en plats som pappan i Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius nya film drömmer om, därför har berättelsen om honom och hans dotter Hella (Clara Christiansson) fått detta namn som titel. Pappan (Jakob Cedergren) har dödat en annan man och ska gripas av polisen. Han flyr och Hella följer med. De lever i skogen under sommaren, men när hösten närmar sig har tiden kommit för att gör bokslut.

Edfeldt och Arrhenius lyckades med föregående långfilm Flickan (2009) skapa en suggestiv och vibrerande berättelse om huvudkaraktären och hennes ensamma liv en sommar när föräldrarna och storebror ger sig av till Afrika för att hjälpa folk i nöd där. Trots vissa osannolika situationer och händelser lyckades man där, hjälpta av Hoyte van Hoytemas sinnliga foto, forma en berättelse utan vare sig sentimentalitet eller brutalt våld — man lyckades till och med antyda att flickan begår självmord, utan att lämna åskådaren i en känsla av förtvivlan.

I Faro känns mycket igen från den föregående filmen: flickan (som nu är ett par år äldre), naturen, hopplösheten vid vägs ände, det (i viss mening) positiva slutet. Men trots att Flickan kanske inte berättade så mycket mer om bakgrunden till den berättelsens händelseförlopp är Faro i avsaknad av det som kunde fått historien att bli riktigt angelägen.

Vad är bakgrunden till mordet, hur kan det komma sig att polisen inte lyckas hitta far och dotter i skogen (det är ju ändå en förrymd mördare de letar efter) — och mest drabbande av allt för filmen som helhet: vad händer mellan far och dotter i skogen som gör det angeläget att berätta denna historia? För det som skulle kunna ge en bild av hur de närmar sig varandra eller alternativt separeras av vistelsen utanför civilisationen blir till ett enda stort Jaha.

Visserligen kan man säga att filmarna har eftersträvat någon sorts tillståndsberättande, där det inte är de yttre händelserna och de problem som karaktärerna stöter på som är det viktiga, det är ett djupborrande i deras relation som man söker arbeta fram. Men det lyckas man inte särskilt väl med och de bästa delarna av skildringen, huvudsakligen bilder på Hella och hennes upplevelse av världen (i mångt och mycket utan dialog) mer är som förlängningar av bilderna i Flickan, snarare än ett nytt sätt att skildra en karaktär på.

Och delar i berättelsen gör också att den alltför mycket tippar över i det bisarra (Gunnel Fred som tokig kvinna i skogen har inte den sagokaraktär som hade krävts för att göra de scenerna bärkraftiga) eller orimliga (en sen jakt på far och dotter leder till skottlossning när polisen på ett enkelt sätt hade kunnat omringa dem: det känns snarast som om man behöver avsluta berättelsen på något sätt och tar till en nödlösning).

Fredrik Edfeldt och Karin Arrhenius

Skådespelarmässigt gör Christiansson en bra insats och Cedergren kan knappast lastas för bristerna i manusets karaktärsteckning. Göran Stangertz gör här som polis sin sista roll och kommer att saknas i det svenska filmlivet.

Flickan var 2009 års bästa film och förhoppningsvis kan Edfeldt och Arrhenius komma fram med historier i fortsättningen som gör att man som åskådare inte känner att de kokar soppa på samma gamla spik.

(Faro har premiär den 15 mars)

Betyg: 5/10

I samarbete med Filmtrailer.se