torsdag 31 januari 2013

Zero Dark Thirty


Kathryn Bigelow var 2009 den första (och än så länge enda) kvinna som fått den amerikanska filmakademins Oscar-statyett som regissör. Liksom i The Hurt Locker är det de amerikanska krigsinsatserna som följt på attacken mot World Trade Center 11 september 2001 som står i centrum i hennes nya film, Zero Dark Thirty.

Filmen har kritiserats från olika håll: av dem som förnekar att USA-trupper använt tortyr, av dem som anser att filmen försvarar tortyr samt av dem som ser berättelsen som ett hyllande av de amerikanska soldaternas brutala dödande av Usama bin Ladin och flera i hans familj i maj 2011. Och på sätt och vis kan man säga att alla har rätt.

Filmen tar sin utgångspunkt i försöken att spåra upp bin Ladin. Med det som mål är medlen på eller över gränsen till internationella överenskommelser mot tortyr — men de fungerar, man får reda på viktig information. I filmen diskuteras dock också de olika överväganden som görs i förhållande till uppgifter som pressas ur fångar: kan man lita på dem, förutom att ljuga kan det inte vara så att de torterade säger vad som helst som de tror att amerikanerna vill veta bara för att slippa tortyren?
Och det brutala i den s k waterboarding-metoden (när man häller vatten över ansiktet på en fånge som försetts med en handduk över huvudet så att känslan av drunkning uppstår hos denne) eller när man stänger in en man i en minimal trälåda blir inte mindre plågsam för åskådaren bara för att vissa uppgifter pressar ur den drabbade.

Den unga CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) blir involverad i detta år 2003. Då har hon under de år hon arbetat i organisationen enbart sysslat med att söka information om var Bin Laden kan hålla sig gömd, men först hamnar hon ute på fältet.

Och det är hennes besatthet av att spåra upp honom samt tomheten när väl detta är genomfört och världens mest jagade terrorist oskadliggjorts som står i filmens centrum.


Detta, och valet att i bild ha med några av de mest kända terrordåden under åren som följer (London, Islamabad) åtföljda av skolfilmsaktiga texter som i förväg pekar ut var och när detta sker, gör att den första delen av den drygt 2 1/2 timme långa filmen stundtals blir lite för seg och redovisande. Vi får följa varje steg i försöken att spåra upp bin Ladin och trots att det är en viktig del i förståelsen av Mayas hängivenhet blir det mycket "talking heads" som sitter och samtalar.

När väl misstanken om var Bin Ladin befinner sig får en tydligare adress (granne med den pakistanska militärakademin!) kommer dock Bigelow igång med det som varit hennes stora kompetens under den snart trettioåriga karriären som regissör — att göra spännande actionscener som är möjliga att följa och förstå för åskådaren, som inte klipps sönder till obegriplighet, vilket sker alltför ofta i den samtida amerikanska filmen.

 
Uppbyggandet av spänningen inför tillslaget mot den gård där bin Ladin och delar av hans familj befann sig, en insats som gjordes utan de pakistanska myndigheternas vetskap, samt själva den långsamma genomsökningen av gården skapar en intensitet som Bigelow (och klipparna Chris Innis och Bob Murawski, som även arbetade med The Hurt Locker, liksom manusförfattaren Mark Boal) utnyttjar till fullo.



Den nattliga (filmtitelns innebörd) attacken i ökenmiljön, med en helikopter som kraschar på gården och de kallt hänsynslösa avrättningarna av delar av bin Ladins familj, kan användas på vilken filmskola som helst som exempel på hur actionscener ges högsta dramatisk intensitet.
Till slut är det kul att notera att svenske Fares Fares dyker upp som CIA-agent, i en hyfsat stor roll med mycket närvarokänsla. Är det inte dags att han får en stor roll i en internationell produktion, det är han värd.







(Zero Dark Thirty har premiär den 1 februari)

Betyg: 7/10


I samarbete med Filmtrailer.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar