torsdag 31 januari 2013

Zero Dark Thirty


Kathryn Bigelow var 2009 den första (och än så länge enda) kvinna som fått den amerikanska filmakademins Oscar-statyett som regissör. Liksom i The Hurt Locker är det de amerikanska krigsinsatserna som följt på attacken mot World Trade Center 11 september 2001 som står i centrum i hennes nya film, Zero Dark Thirty.

Filmen har kritiserats från olika håll: av dem som förnekar att USA-trupper använt tortyr, av dem som anser att filmen försvarar tortyr samt av dem som ser berättelsen som ett hyllande av de amerikanska soldaternas brutala dödande av Usama bin Ladin och flera i hans familj i maj 2011. Och på sätt och vis kan man säga att alla har rätt.

Filmen tar sin utgångspunkt i försöken att spåra upp bin Ladin. Med det som mål är medlen på eller över gränsen till internationella överenskommelser mot tortyr — men de fungerar, man får reda på viktig information. I filmen diskuteras dock också de olika överväganden som görs i förhållande till uppgifter som pressas ur fångar: kan man lita på dem, förutom att ljuga kan det inte vara så att de torterade säger vad som helst som de tror att amerikanerna vill veta bara för att slippa tortyren?
Och det brutala i den s k waterboarding-metoden (när man häller vatten över ansiktet på en fånge som försetts med en handduk över huvudet så att känslan av drunkning uppstår hos denne) eller när man stänger in en man i en minimal trälåda blir inte mindre plågsam för åskådaren bara för att vissa uppgifter pressar ur den drabbade.

Den unga CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) blir involverad i detta år 2003. Då har hon under de år hon arbetat i organisationen enbart sysslat med att söka information om var Bin Laden kan hålla sig gömd, men först hamnar hon ute på fältet.

Och det är hennes besatthet av att spåra upp honom samt tomheten när väl detta är genomfört och världens mest jagade terrorist oskadliggjorts som står i filmens centrum.


Detta, och valet att i bild ha med några av de mest kända terrordåden under åren som följer (London, Islamabad) åtföljda av skolfilmsaktiga texter som i förväg pekar ut var och när detta sker, gör att den första delen av den drygt 2 1/2 timme långa filmen stundtals blir lite för seg och redovisande. Vi får följa varje steg i försöken att spåra upp bin Ladin och trots att det är en viktig del i förståelsen av Mayas hängivenhet blir det mycket "talking heads" som sitter och samtalar.

När väl misstanken om var Bin Ladin befinner sig får en tydligare adress (granne med den pakistanska militärakademin!) kommer dock Bigelow igång med det som varit hennes stora kompetens under den snart trettioåriga karriären som regissör — att göra spännande actionscener som är möjliga att följa och förstå för åskådaren, som inte klipps sönder till obegriplighet, vilket sker alltför ofta i den samtida amerikanska filmen.

 
Uppbyggandet av spänningen inför tillslaget mot den gård där bin Ladin och delar av hans familj befann sig, en insats som gjordes utan de pakistanska myndigheternas vetskap, samt själva den långsamma genomsökningen av gården skapar en intensitet som Bigelow (och klipparna Chris Innis och Bob Murawski, som även arbetade med The Hurt Locker, liksom manusförfattaren Mark Boal) utnyttjar till fullo.



Den nattliga (filmtitelns innebörd) attacken i ökenmiljön, med en helikopter som kraschar på gården och de kallt hänsynslösa avrättningarna av delar av bin Ladins familj, kan användas på vilken filmskola som helst som exempel på hur actionscener ges högsta dramatisk intensitet.
Till slut är det kul att notera att svenske Fares Fares dyker upp som CIA-agent, i en hyfsat stor roll med mycket närvarokänsla. Är det inte dags att han får en stor roll i en internationell produktion, det är han värd.







(Zero Dark Thirty har premiär den 1 februari)

Betyg: 7/10


I samarbete med Filmtrailer.se

The Master


Paul Thomas Anderson tillhör den lilla skara av amerikanska regissörer. nej "auteurer", som ständigt hyllas av kritiker. Filmer som Boogie Nights (1997), Magnolia (1999) och There Will Be Blood (2007) har format bilden av honom som en kraftfull filmskapare med en helt egen vision, inte minst när det gäller amerikansk moral.

 









Hans nya film The Master följer en amerikansk f d soldat i andra världskriget, Freddie Quell (Joaquin Phoenix, nerbantad och stark i rollen), när han försöker hitta sin plats i efterkrigs-USA. Det är inte lätt eftersom han är en totalt oberäknelig karaktär, beredd till plötsliga våldutbrott och häftigt drickande — för att inte tala om hans sexbesatthet och märkliga romantiska dragning till 16-åriga Doris. Men detta sker inte av ondska, snarare av vilsenhet. 

Anderson och Phoenix har också valt att ge Freddie en säregen gångstil, krokig och kutryggig, som antagligen är avsedd att ge känslan av en man som i det närmaste är knäckt, inte minst av upplevelserna under kriget (som man inte ser mycket av).


Denna s k post-traumatiska stress blir i filmens inledning behandlad av läkare genom samtal, inte bara med Freddie utan med alla de soldater som drabbades. Här har Anderson hämtat inte bara situationen utan även bildkompositioner och dialog från John Hustons Let There Be Light (1946), länge förbjuden att visas eftersom den ansåg skadlig, inte bara för den militära utan även den civila moralen.

Efter att vi sett Freddie försöka sig på jobb som fotograf på ett varuhus (avskedad för att han börjar slåss med en kund) och grönsaksarbetare (som han flyr ifrån efter att ha blivit anklagad för att ha förgiftat en annan arbetare med sin egen spritblandning) smiter han så småningom ombord på en båt i San Franciscos hamn, en båt som visar sig tillhöra Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), självutnämnd profet för sekten "The Cause". Dodd ser en total motsats till sig själv och erbjuder honom en  plats i gruppen. 

Dodd och sekten har tydliga drag av L. Ron Hubbard och scientologerna, med hypnosliknande behandlingsmetoder för de välbeställda och tal om tusenåriga identiteter och rymdvarelser. Inte bara Freddie utan även Dodds son Val tvivlar på äktheten i filosofin, men sökandet efter mening får de flesta att fortsätta att följa The Cause.

Att Dodd arresteras för att ha utövat olaglig medicinsk behandling och försnillat pengar från en stiftelse gör dem bara mer sammanslutna som grupp, inte minst med stöd av Dodds fanatiska fru Peggy (Amy Adams) fanatism. 

Innehållsmässigt är kärnan i filmen en konflikt mellan det kollektiva och individualismen, en strid som präglat hela den amerikanska nationens utveckling men också är en del av den västerländska moderniteten. Dodds sekt argumenterar för en världs- och människouppfattning som står i strid med rationalismen (vilket belyses i en rätt klumpig dialog mellan Dodd och en kritisk gäst på en fest i New York), men de är själva en hårt ledarstyrd sekt. Medan Freddie är en totalt instinktiv varelse, "ett djur" säger Dodd vid flera tillfällen — men han dras till gemenskapen. Dodd säger t o m att Freddie ska försöka hitta den värld där man inte styrs av någon annan: det har ingen hittills lyckats med, om Freddie klarar det vill Dodd att han berättar det för honom.

Eller för att citera den nu så aktuelle Olof Palme: "Kollektivet är en fara för den enskilda människan. Det kan förtrycka hennes frihet och förkväva hennes egenart och självständighet. Man måste vara bra hänsynslöst utvecklingsoptimistisk för att förneka den faran. (...) Den individuella totalprotesten är en klädsam och mänsklig attityd för poeter." (citerad i Michael Tapper: Snuten i skymningslandet [2011]) 

Slitningen mellan gemenskap/sekt och individualism/djuriskhet får i The Master en bildmässigt mycket kontrollerad och vacker utformning, av Anderson och den rumänskfödde fotografen Mihai Malaimare, Jr, som arbetat med Francis Ford Coppola i flera filmer de senaste åren. Musikmässigt fortsätter Anderson, tillsammans med Radioheads Jonny Greenwood, att på ett intressant sätt använda sig av modernistiskt-avangardistiska kompositioner, i det här fallet mitt i den tidstypiska populärmusiken. 



(The Master har premiär den 1 februari)


Betyg: 7,5/10


I samarbete med Filmtrailer.se

måndag 21 januari 2013

Guldbaggar

P R E S S M E D D E L A N D E  från Svenska Filminstitutet

2012 ÅRS GULDBAGGEVINNARE

2012 års Vinnarjury – Farnaz Arbabi, Matti Bye, Anna Carlson, Anna Croneman, Bengt Forslund, Klaus Härö, Sylvia Ingemarsdotter, Marcus Lindeen samt Guldbaggejuryns ordförande Jannike Åhlund – har vid ett möte måndagen den 7 januari 2013 beslutat om 2012 års Guldbaggevinnare.


Bästa film
Äta sova dö
Producent: China Åhlander


Bästa regi
Gabriela Pichler
för Äta sova dö


Bästa kvinnliga huvudroll
Nermina Lukač
för rollen som Raša i Äta sova dö


Bästa manliga huvudroll
Johannes Brost
för rollen som Janne i Avalon


Bästa kvinnliga biroll
Ulla Skoog
för rollen som Puste Segerstedt i Dom över död man


Bästa manliga biroll
Peter Carlberg
för rollen som Klas i Avalon


Bästa manuskript
Gabriela Pichler
för manuskriptet till Äta sova dö


Bästa foto
Hoyte van Hoytema
för fotot i Call Girl


Bästa klipp
Andreas Jonsson, Hanna Lejonqvist och Niels Pagh Andersen
för klippningen av Palme


Bästa kostym
Cilla Rörby
för kostymerna i Call Girl


Bästa ljud/ljuddesign
Petter Fladeby och Per Nyström
för ljud/ljuddesign i Call Girl


Bästa mask/smink
Jenny Fred
för mask/smink i Snabba Cash II


Bästa musik
Benny Andersson
för musiken i Palme


Bästa scenografi
Lina Nordqvist
för scenografin i Call Girl


Bästa visuella effekter
Andreas Hylander
för visuella effekter i Isdraken


Bästa kortfilm
Dance Music Now
av Johan Jonason


Bästa dokumentärfilm
Searching for Sugar Man
av Malik Bendjelloul


Bästa utländska film
Amour
Regi: Michael Haneke


Hedersguldbagge
har tilldelats regissören, manusförfattaren och skådespelaren Hans Alfredson

(Mottagare av Hedersguldbaggen har beslutats av Svenska Filminstitutets styrelse.)


Gullspira
har tilldelats regissören och manusförfattaren Ella Lemhagen

(Mottagare av Gullspira har utsetts av en jury som består av Catti Edfeldt, Lars Blomgren, Pia Huss, Julia Jarl samt ordförande Jannike Åhlund. Priset, som delas ut för åttonde gången, består av en Gullspirastatyett av konstnären Amalia Årfelt.)


Biopublikens pris
Sune i Grekland - all inclusive
Av: Hannes Holm



Same procedure as last year!

Inför Guldbaggegalan: Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, motiverar de sedan årsskiftet hårdare kraven på producenter med att "det visar sig i undersökningar att de filmer som görs av etablerade producenter både får högre kvalitet och når en större publik". 

Intressant vore dels att veta vilka dessa undersökningar är, men än viktigare: har man hört talas om nyskapande som inte går vägen genom de redan "etablerade" institutionerna, inom film eller andra konstarter/kulturformer? Musik någon, teater, övrig bildkonst? Firmafesten genererar inavel.

måndag 14 januari 2013

Golden Globe 2013


Här är listan på vinnare av Golden Globe-statyetterna 2013. Priset delas ut av de 93 utländska journalisterna i Hollywood Foreign Press Association och ges till film- och tv-produktioner som haft premiär föregående år. Priset anses ge en god försmak av vem som kommer att få Oscar-statyetterna.

Denna gång fastnade journalisterna för det spännande gisslandramat Argo och Ben Affleck i filmdramakategorin. Själv kan jag inte dela uppfattningen att den filmen var bäst förra året, alltför svag karaktärteckning och -regi tog ner betyget för min del.





Film

Bästa drama: "Argo".
Bästa komedi/musikal: "Les misérables".
Bästa regi: Ben Affleck ("Argo").
Bästa kvinnliga huvudroll, drama: Jessica Chastain ("Zero dark thirty").
Bästa manliga huvudroll, drama: Daniel Day-Lewis ("Lincoln").
Bästa kvinnliga huvudroll, komedi/musikal: Jennifer Lawrence ("Du gör mig galen!").
Bästa manliga huvudroll, komedi/musikal: Hugh Jackman ("Les misérables").
Bästa kvinnliga biroll: Anne Hathaway ("Les misérables").
Bästa manliga biroll: Christoph Waltz ("Django unchained").
Bästa filmmusik: Michael Danna ("Berättelsen om Pi").
Bästa låt: Adele: "Skyfall" ("Skyfall").
Bästa animerade film: "Modig".
Bästa icke engelskspråkiga film: "Amour" (Österrike).
 
TV

Bästa dramaserie: "Homeland".
Bästa komediserie/musikal: "Girls".
Bästa miniserie/tv-film: "Game change".
Bästa kvinnliga huvudroll, drama: Claire Danes ("Homeland").
Bästa manliga huvudroll, drama: Damian Lewis ("Homeland").
Bästa kvinnliga huvudroll, komedi/musikal: Lena Dunham ("Girls").
Bästa manliga huvudroll, komedi/musikal: Don Cheadle ("House of lies").
Bästa kvinnliga huvudroll, miniserie/tv-film: Julianne Moore ("Game change").
Bästa manliga huvudroll, miniserie/tv-film: Kevin Costner ("Hatfields & McCoys").
Bästa kvinnliga biroll: Maggie Smith ("Downton abbey").
Bästa manliga biroll: Ed Harris ("Game change").

torsdag 10 januari 2013

Oscar-utdelning 2013

Här är nomineringarna till några av de tyngsta Oscar-stayetter i år:

Bästa film
Amour
Argo
Beasts of the southern Wild
Django Unchained
Les Miserables
Berättelsen om Pi
Lincoln
Silver Linings playbook
Zero Dark Thirty

Bästa regi
Michael Haneke. Amour
Ang Lee, berättelsen om Pi
David O. Russel, Silver Linings playbook
Steven Spielberg
Benh Zeitlin

Bästa manliga huvudroll
Daniel Day Lewis, Lincoln
Denzel Washington, Flight
Hugh Jackman, Les Miserables
Bradley Cooper, Silver Linings Playbook
Joaquin Phoenix, The Master

Bästa kvinnliga huvudroll
Naomi Watts, The Impossible
Jessica Chastain, Zero Dark Thirty
Jennifer Lawrence, Silver Linings Playbook
Emmanuelle Riva, Amour
Quvenzhané Wallis, Beasts of the Southern Wild

Bästa manliga biroll
Christoph Waltz, Django Unchained
Philip Seymour Hoffman, The Master
Robert De Niro, Silver Linings Playbook
Alan Arkin, Argo
Tommy Lee Jones, Lincoln

Bästa kvinnliga biroll
Sally Field, Lincoln
Anne Hathaway, Les Miserables
Jacki Weaver, Silver Linings Playbook
Helen Hunt, The Sessions
Amy Adams, The Master

Bästa originalmanus
Zero Dark Thirty
Django Unchained
Moonrise Kingdom
Amour
Flight

Bästa manus baserat på förlaga
Lincoln
Silver Linings Playbook
Argo
Life of Pi
Beasts of the Southern Wild

Bästa utländska film
Amour
A Royal Affair
Kon-Tiki
No
War Witch

Bästa dokumentärfilm
Searching for Sugar Man
How to Survive a Plague
The Gatekeepers
5 Broken Cameras
The Invisible War

Bästa animerade film
Frankenweenie
The Pirates! Band of Misfits
Wreck-It Ralph
Paranorman
Brave


onsdag 2 januari 2013

Leif Krantz avliden

Kullamannen var en av de mest spännande tv-serierna under 1960-talet, där några ungdomar och barn på sommarlov i nordvästra Skåne snubblar över en spionintrig med "två vita, två blå" som en viktig replik i händelseförloppet.












Nu har regissören Leif Krantz avlidit i en ålder av 80 år.


Han regisserade även flera andra populära tv-serier: Kråkguldet (1969), Pojken med guldbyxorna (1975), Ärliga blå ögon (1977) och Snoken (1993-95).






Men Kullamannen var bäst.

tisdag 1 januari 2013

Jarl Borssén död

I Kyrkoherden (1970) hade han svårt att mjukna, i otaliga revyer och farser hade publiken svårt att inte skratta åt hans pliriga sätt att leverera repliker och som historieberättare i Har du hört den förut? kunde han få även det mest utslitna skämt att fungera.

Nu har Jarl Borssén, denne särpräglade komiker, tystnat för gott. Han blev 75 år.