söndag 18 mars 2012

Napoleon de Abel Gance

1927 års storfilm "Napoleon" i regi av Abel Gance, kommer att visas fyra gånger med början nästa helg under San Franciscos stumfilmsfestival. Den ursprungliga niotimmarsversionen har under åren klippts om för olika visningar, den som nu ska visas (sammanställd av filmhistorikern Kevin Brownlow) beräknas vara den tjugonde, är cirka fem-och-en-halv timme och visningarna kostar 720 000 dollar: inte konstigt att de dyraste biljetterna går på 120 dollar.

lördag 17 mars 2012

Hugo Cabret

Nostalgin för filmens förflutna har den senaste tiden varit uppenbar vid prisutdelningarna i västvärlden för 2011 års prestationer. The Artist har fått de flesta statyetterna, men även Martin Scorseses dubbla debut, som barnfilmare och 3-D-skapare, i Hugo/Hugo Cabret har belönats. Men mestadels för de visuella dimensionerna (bland annat har filmens fotograf, Robert Richardson, fått en Oscar), vilket pekar på svagheterna i själva historien.
Hugo Cabret (Asa Butterfield) är en 12-åring som i början av 1930-talet lever ensam som klockuppdragare på järnvägsstationen Gare Montparnasse i Paris. Ingen vet dock att det är han som sköter arbetet, de tror att det är hans försupne farbror, som tog dit honom efter det att Hugos far dog i en eldsvåda på det museum där denne arbetade.
Hugo jagas också av stationsvakten Gustave (Sacha Baron Cohen i en fint utmejslat gestaltning) och leksaksförsäljaren Georges (Ben Kingsley), den senare eftersom Hugo stjäl småsaker från hans butik.
Men vi förstår att Hugo stjäl för att han vill färdigställa en mekanisk varelse, en "automaton" som hans far arbetade på: Hugo tror att det finns ett meddelande från fadern där, något som kan få honom att känna sig mindre ensam (modern är också död). Resten av berättelsen handlar om hur Hugo, med hjälp av Georges guddotter Isabelle (Chloë Grace Moretz), inser vem Georges egentligen är, en av filmhistoriens pionjärer, att han hjälper Georges att inte längre vara bitter över att vara glömd och att han får en ny familj på köpet — och även en flickvän.
Scorsese är ju känd för att värna om det filmhistoriska arvet och när han nu filmatiserat Brian Selznicks roman från 2007 är det just det filmhistoriska som tydligast framträder. Förutom att författaren är släkt med en av Hollywoods stora, Gone With the Wind/Borta med vinden-producenten David O Selznick, handlar filmen till stora delar om återupptäckten av Georges Méliès (ja, det är leksaksförsäljarens riktiga identitet) och hans filmer. Méliès var en av de stora under de första 20 åren av filmens utveckling, en föregångsman inom den "fantastique"-filmen. Under stora delar av berättelsen sägs det att bara en av dennes filmer finns kvar, medan det i slutet hålls en galaföreställning där det hävdas att 80 av hans 500 filmer hittats.
I stora drag stämmer historien om Méliès så som den presenteras i filmen, med undantaget att han inte troddes vara död: det var känt att han tvingades försörja sig som försäljare och flera kritiker hade redan börjat undersöka om fler filmer kunde återfinnas. Galaföreställningen till hans ära skedde också ett par år tidigare än angivet. Dessa mindre förändringar är dock inte den största svagheten med filmen, det är istället att Scorsese valt att göra Méliès-intrigen till en filmhistorisk föreläsning.
Intrigen om Hugos sökande efter sin fars meddelande har en dramatisk ton, angiven redan i filmens första scen när Scorsese (sin vana trogen) har en lång kamerarörelse som följer Hugos springande i stationens irrgångar.
Hans utsatthet och saknaden efter fadern blir också tydlig i sekvenserna när vi med hjälp av filmens tidshopp ser honom hjälpa till med dennes urmakeri och andra mekaniska experiment, bland annat med automatonen. När sedan Georges berövar honom faderns anteckningsbok blir förtvivlan genuin.
Men sedan tar Scorseses filmarkeologiska intresse överhanden och Hugos uppgift i berättelsen blir att introducera oss för Méliès historiska betydelse. Vi får se utdrag från flera av hans filmer samt scener från inspelningarna — alla en glädje att se eftersom den visuella utformningen är så skickligt och kärleksfullt gjord, men de hör mer hemma i en tv-dokumentär, där ju inte heller Méliès hade behövt vara en del i en fiktiv berättelse om någon annan.
Det är förståeligt att Scorsese på detta vis velat lyfta fram en av de stora i filmhistorien, men det blir på bekostnad av både Méliès och den dramatiska fiktionsberättelsen.
(Hugo Cabret hade premiär den 16 mars)
Betyg: 7/10
I samarbete med Filmtrailer.se

BUFF-priser 2012

Priserna på årets BUFF-festival tillkännagavs under gårdagskvällens ceremoni på Malmö Rådhus.

Les Géants, en samproduktion mellan Belgien, Frankrike och Luxemburg i regi av Bouli Lanners, vann två pris, dels Svenska kyrkans, dels den speciella ungdomsjuryns.




ECFA-priset för bästa europeiska barnfilm, utdelat av den europeiska barnfilmsföreningen, gick till Patatje Orlog från Nederländerna, i regi av Nicole van Kilsdonk.

Region Skånes kortfilmspris (där jag satt i juryn) gick till den brittiska animationen Being Bradford Dillman, regi Emma Burch.








För insatser som stärkt barn- och ungdomsfilmens roll delades (tidigare i veckan) Sydsvenskans och BUFF:s pris ut till illustratören Stina Wirsén och regissören Jessica Laurén, kvinnorna bakom Vem-filmerna.

Och Malmö stad barnfilmspris (det ekonomiskt största priset, till ett värde av 100 000 kronor) gavs till Martin Högdals Isdraken (som haft svensk premiär nyligen, recension finns på denna sajt).



glada pristagare










Kvällens konfrencierer, Elin Kalmert och Christian Hallman, skötte uppdraget med den äran och organisatörerna bakom BUFF avtackades också.

torsdag 15 mars 2012

En fiende att dö för


Att Peter Dalle, som mest är känd för satiriska nummerrevyer som Lorry och relationsdramer som Skenbart (2003), kunde göra en så här pass kompetent dramathriller var faktiskt överraskande.

En fiende att dö för utspelar sig på ett forskningsfartyg vid Svalbard. Dit kommer en grupp geologer från England, Tyskland och Sverige för att hitta bevis på den sedan några decennier framlagda Pangea-teorin om att jordens hela landmassa en gång satt ihop till ett enda stycke.

Tematiskt är givetvis detta uppdrag förenat med valet av tidpunkt för berättelsen, strax före och under inledningen till det andra världskriget. Dramat mellan de olika karaktärerna blir också en del av detta tema, eftersom det handlar om vilka val man gör som människa: bidrar man till att splittra världen och förtrycka andra eller agerar man så att alla ges en chans till ett värdigt liv?

Svenske Gustav De Geer (Richard Ulfsäter) har kommit på ett nytt sätt att spränga i berg så att den geologiska forskningen får ett lättare utgrävningsarbete, en kunskap som nazistregimen efter krigsutbrottet vill använda sig av för att bekämpa ett brittiskt krigsfartyg. Men även de tyska forskarna, Leni Röhm (Jeanette Hain) och Friedrich Mann (Alex Prahl), tvingas välja vilken sida man står på, medan britterna Martin (Allan Corduner) och Terrence (Tom Burke) på olika sätt, samt fartygets norske kapten (Sven Nordin), redan har gjort sina val.

Fördelningen av rollerna innebär också att det är de tyska karaktärerna som blir berättelsens centrum, eftersom det är dessa som måste rannsaka sina samveten för att kunna ta ett beslut om hur de ska agera. Prahl och Hain är bra i rollerna, Hain även som det romantiska intresset för Gustav. Men svensken är för svagt tecknad i manuset (skrivet av Dalle) för att Ulfsäter (som var svag även i Nobels testamente) ska kunna axla rollen av hjälte, han blir lika odefinierad som flera av de andra karaktärerna säger att de neutrala svenskarna generellt är.

Den äldre Martin, som har judiskt påbrå, står för de goda åsikterna, medan Terrence egentligen blir berättelsens intressantaste karaktär. Eller rättare sagt har möjligheten att vara det: den motivering som filmen ger till hans handlande blir tyvärr alltför schematisk för att den ska vara rimligt sannolik. Men Burke gör en kraftfull gestaltning, i sin stil inte så lite påminnande om Orson Welles i Citizen Kane/En sensation (1941).

Och det är i utvecklingen av dramat som de egentliga svagheterna i filmen finns (förutom filmmusiken, signerad Adam Nordén, som är ett så svagt inslag att man borde bli överraskad — om det inte hade varit så att musiken till svenska filmer [ofta skriven av samme Nordén] nästan alltid är ointressant och dramatiskt meningslös). Det blir för mycket av springande i korridorer och slående i dörrar (en konsekvens av Dalles medverkan i teaterfarser, han spelar just nu i Zpanska flugan i Malmö?) för att de mer intrikata turerna i spelet mellan de olika krafterna ska bli tillräckligt varierade. När vi mitten av filmen fått de flesta förutsättningarna klara för oss händer inte speciellt mycket med relationerna, snarare blir det några explosioner (inte så skickligt gjorda i postproduktionen) som får stå som höjdpunkter.

Men Dalle kommer trots allt ut ur denna internationella samproduktion med äran i behåll, det ska bli intressant att se vad han griper sig an härnäst.


(En fiende att dö för har premiär den 16 mars)


Betyg: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Kvarteret Skatan reser till Laholm


Vad är det som händer när svenska komiker tar sitt beprövade och publikt populära koncept till långfilmsformatet, varför blir det så ointressant? Är det såå svårt att göra långfilm?

När produktionsbolaget Anagram och skådespelarna Anders Jansson och Johan Wester tog sitt omåttligt hyllade HippHipp! på en utlandsresa i Morgan Pålsson ‑ Världsreporter (2008) blev resultatet en rejäl gäspning, Lorry-gängets Yrrol (1994) hade några komiska inslag men var som helhet inget minnesvärt, Svensson Svensson lyckas aldrig hålla och när nu Kvarteret Skatan (tv-serie i tre omgångar 2003-2006, ett par krogshower efter det) återkommer med en resa till Laholm är resultatet likartat: några enskilda lustifikationer men som helhet ett menlöst och tråkigt försök att hålla liv i ett varumärke (OBS! Jag har inte ens nämnt Sean Banan!)

De viktigaste karaktärerna från tv-serien är givetvis kvar, men istället för att hålla sig på Stockholmsk hemmaplan är det dags för dem att göra den rituellt återkommande semesterresan till Laholm. Redan här dyker det upp en svaghet i filmen: man har filmat på Gotland (antagligen mer hemtamt för stockholmare), vilket gör att man inte på något vis kan dra nytta av den semesterkultur som finns på Hallandskusten under sommaren. Konsekvensen är att alla försök till humor blir totalt platslös, det blir så allmänt att all förankring försvinner och det man ska skoja med inte är närvarande (Lasse Åberg lyckades i varje fall göra detta rätt i flertalet av sina Sällskapsresor).

Förutsättningen för alla försök till humor i filmen ligger i att Ulf (David Batra), för att få med sig de andra till Laholm, låtsas att han är cancersjuk. Att de tror på honom är ytterligare en svaghet i filmen, med tanke på han ständigt kommer med osanningar: om istället Magnus (Johan Glans), som krisar i sitt äktenskap med Frida (Vanna Rosenberg), hade dragit till med denna lögn för att få en chans att lappa ihop relationen innan hon sticker för gott hade man haft början till en bärande historia.

Som det är nu så blir filmen bara en serie försök till sketcher, ungefär som i tv-serien, där Batra även kan dyka upp som mannen i hissen eller Rachel Molin som bartender — förutom att vara väninnan Jenny, som nu hittat en stenrik norrman, Rune (Mads Ousdal), som tyvärr vill ha barn. För att göra de krisande paren fullständiga har Ulf en ny fru — som av alla, även henne själv, benämns just som "Ulfs fru". Klara Zimmergren är filmens riktiga behållning, med en västkustsk cynism i varje replik som sitter helt rätt. Däremot förstår man inte alls varför hon har gift sig med Ulf, uppenbarligen inte hon själv heller för hon väntar bara på den dag då han tar ner skylten.

Johan Glans använder sig av sin troskyldiga uppsyn för att uppnå komiska effekter när hans undertryckta vrede (eller sadism) bryter fram, men när han av misstag tros vara blottare eller att han njuter av att Ulf spyr hejdlöst av cellgiftsbehandling ska vara komiska höjdpunkter medan ett misslyckat slagsmål med en rullstolsbunden kille blir det enda som lockar en publik till skratt förstår man att filmen inte har mycket att erbjuda. Vanna Rosenberg är helt OK som hans fru, men får mest vara en vän kvinna, medan Rachel Mohlin har en del bett i sina repliker men tydligt befinner sig i marginalen av skeendet.

Och David Batra gör, med sin entoniga blandning av den brittiske 1960-talskomikern Terry-Thomas och tv:s mysman Ernst Kirchsteiger en så svag insats att man önskar, liksom Ulfs fru, att hans karaktär faktiskt var dödssjuk.

Även insatserna bakom kameran är livlösa. Manuset (där alla i Skatan-gänget bidragit) är plottrigt och utan styrsel, regin (av Mikael Syrén, tv-regissör som bland annat gjorde 2010 års julkalender och efterföljande film Hotell Gyllene Knorren, inga höjdare det heller) har inget grepp om den komiska tajmingen och fotot är platt.

(Kvarteret Skatan reser till Laholm har premiär den 16 mars)

Betyg: 2/10 (båda till Klara Zimmergren)






I samarbete med Filmtrailer.se

tisdag 13 mars 2012

Våga minnas


Ewa Cederstam våldtogs i Malmö när hon nästan var 19 år och precis hade flyttat hemifrån. 25 år senare har hon inte kunnat bearbeta händelsen tillräckligt för att kunna gå vidare i livet utan att det påverkar hennes vardag på ett påtagligt sätt. Trots man och barn är hon fortfarande märkt av övergreppet och den fysiska närheten till en vuxen man är problematisk (som framkommer i några bra scener med hennes man). Som en del i terapiarbetet gör hon en dokumentär om det nödvändiga i att våga minnas för att kunna få en framtid.

Producenten Stina Gardell på produktionsbolaget Mantaray Film är en flitig producent av dokumentärfilmer, Ewa Cederstam en erfaren filmare som gjort flera dokumentärer kring våldtäkt. Men denna gång är det alltså henne själv det handlar om.

Och det är ingen tvekan om att oförmågan att prata om denna händelse präglat hela Ewas liv, det blir tydligt inte minst i samtalen med hennes föräldrar, speciellt modern. Skulden över att inte ha varit med dottern under hela rättegångsprocessen gör att modern både anklagar sig själv och fäller några tårar över deras gemensamma historia.

Men även pappan pratar för första gången om övergrepp och i en scen som faktiskt är den starkaste i hela filmen får vi (och Ewa för första gången) reda på att han misshandlats som ung man i Borås och som en följd av detta begett sig ut till sjöss för att slippa plågoandarna. Att familjen med denna bakgrund inte förmådde prata om våldtäkten blir i ljuset av dessa händelser inte så märkligt och ämnet för Våga minnas blir med en gång så mycket större.

För trots det vällovliga syftet (och nödvändigheten för Ewa att äntligen kunna komma igenom händelsen) blir filmen till en i huvudsak alltför sluten skildring. Ewa har inte kunnat släppa minnet på 25 år och filmen är full av hennes vandringar avsedda att vara s k poetiska skildringar av hur hon försöker tänka tillbaka på händelseförloppet.

Dessa bilder (som omväxlande visar vinter, vår och sommar, en förvirring rörande kronologin som vidlåter hela filmen) kommer inte närmare Ewa i slutet av filmen än i början och känns som onödiga tillägg (för att komma upp i långfilmslängd?) när man som åskådare skulle vilja få mer förståelse för hur tystnaden påverkat annat än hennes privatliv.

Hennes insikter verkar inte heller bli djupare allteftersom filmen fortskrider då hon reagerar på samma sätt vid varje möte med familj, vänner och polisen (vid ett försök att genom en genomgång av händelseförloppet komma ihåg mer än för 25 år sedan) och det är kanske så att en annan regissör hade kunnat följa upp de frågor som ställs med mer självständiga reflektioner.

Våga minnas blir till en film som försöker visa på en väg även för andra drabbade att komma vidare i livet, men mest av allt visar hur svårt det är att hantera det trauma som en brutal våldtäkt innebär.

(Våga minnas hade premiär den 9 mars)


Betyg: 4/10




I samarbete med Filmtrailer.se

måndag 12 mars 2012

Kairo 678


Tre sexualtrakasserade kvinnor i Egypten står i centrum i Kairo 678, en film gjord före förra årets händelser i landet och inspirerad av ett autentiskt rättsfall 2008, då den första rättegången mot mäns tafsande på kvinnor genomfördes och så småningom ledde till en skärpt lagstiftning.

De tre kvinnorna har olika social bakgrund, vilket leder till att de hanterar männens övergrepp på delvis olika sätt.
 




Feyza (Boshra)är tvåbarnsmor och gift med Adel (Basem El Samra) som behöver ha flera jobb för att de ska klara ekonomin, inte minst barnens skolavgifter. Själv arbetar hon på ett kommunalt kontor och tvingas varje dag åka med filmtitelns buss, där män i trängseln passar på att känna på hennes kropp trots att hon försöker dölja den med slöja och kappa. Hon vill undvika bussfärderna, men har inte råd att ta taxi varje dag och till slut blir övergreppen för mycket: hon slår tillbaka med hårnålar och knivar mot männens känsligaste kroppsdelar.

Samtidigt får vi följa Seba (Nelly Karim) som efter en fotbollslandskamp våldtagits och förlorat sitt barn samt inte kunnat förlåta sin man för att han inte stod vid hennes sida efter våldtäkten. Hon leder nu självförsvarskurser för kvinnor.

Den tredje kvinnan är telefonförsäljaren Nelly (Nahed El Sabeï), som tillsammans med sin pojkvän försöker skapa sig en position som landets första kvinnliga stå-upp-komiker. Hon blir förbannad på alla män som kommer med sexuella anspelningar när hon försöker göra sitt arbete och när en man i en bil antastar henne får hon nog och initierar det första egyptisk rättsfallet rörande sexuellt ofredande.

Vi får sedan se hur de sammanstrålar och försöker hitta en gemensam strategi för att få ett slut på övervåldet. Inledningsvis blir de uppfyllda av en sorts maktkänsla när Feyzas våld gör att männen på gator, torg och i bussar inte våga göra annat än hålla sig på sin kant: uppmärksamheten gör att övergreppen påtagligt minskar.

Men efterhand övergår glädjen till att bli en tvekan inför det rätta att möta våld med grövre våld: det här är trots allt inte en egyptisk motsvarighet till de "rape-and-revenge"-filmer som på 1970-talet lät kvinnor hämnas på männens våld.

Nu är Mohamad Diabs regidebut (han är erfaren manusförfattare och aktiv i den politiska kampen) inte helt lyckad, det finns en hel del pekpinneestetik i filmen och när en rundmagad poliskommissarie dyker upp för att utreda knivsticken blir både hans fantastiska slutledningsförmåga och hans patriarkala tillrättavisningar av kvinnorna lite väl magstark: han blir till filmens moraliska centrum, när det skulle handla om kvinnornas försök att bemöta männens våld.

Men som ett exempel på hur en öppnare diskussion både i verklighetens Egypten och i mediegestaltningarna kan skönjas är Kairo 678 en bra ögonöppnare för en fördomsfull västeuropé. Liksom den iranska Oscar-vinnaren Nader och Simin — en separation vinnlägger sig Kairo 678 också om att visa de olika synsätt som kulturtradition, klass och religion skapar: det är inte så enkelt att kvinnor står mot män.

(Kairo 678 hade premiär den 9 mars)


Betyg: 5/10




I samarbete med Filmtrailer.se

The Artist


Segertåget för den franska (nästan helt och hållet) stumfilmen The Artist har varit närmast osannolikt totalt, den har sopat rent i alla de olika stora omröstningar som hållits den senaste tiden. Inte sedan den första Oscar-galan 1929 har en stumfilm vunnit priset för bästa film och inte sedan 1955 års Marty har en film i det gamla formatet 4:3 fått denna statyett. Och The Artist har också spelat in en hel del pengar överallt där den visats. Vari ligger då grunden för denna framgång?

Främst kan man nog söka svaret i att det är en charmig romantisk dramakomedi, med intagande huvudkaraktärer — och naturligtvis det faktum att det är en stumfilm, det är den krok som drar in publiken, många vill givetvis uppleva om det är möjligt att roas av en film som inte låter oss höra ljud som synkroniseras med bilderna. Liksom en påkostad actionfilm betonar att den varit dyr att göra och är i 3-D blir den svartvita stumheten till ett försäljningsargument — för just den här filmen är väl värt att påpeka, den kommer säkerligen inte att starta en trend bland filmskapare eller på biograferna. För att det skulle inträffa hade det först och främst behövts intressantare historier än denna.


George Valentin (Jean Dujardin, helt enastående i rollen), en filmcharmör med drag bland annat av verklighetens Rudolph Valentino, Douglas Fairbanks och (en senare tids) Gene Kelly, är en stor publikfavorit — och han vet om det. Av en slump stöter han på den unga Peppy Miller (Bérénice Bejo) som har som ambition att lyckas inom filmvärlden. Och det gör hon, medan det går utför för Valentin när ljudfilmen anländer, en form av film han inte vill befatta sig med.


När så hans äventyrsstumfilm blir ett publikfiasko samtidigt som börskraschen slår till 1929 rasar allt, han tvingas avskeda sin betjänt och bränner i desperation upp största delen av sina filmer. Men kärleken mellan Peppy och Valentin räddar honom och han går en ljus framtid till mötes, vi ser honom i slutet göra musicals med Peppy (med ljud!).





Som synes är historien den enklast tänkbara och utan den insikt och sälta som en (till Hollywood under denna tid inflyttad) regissör som Billy Wilder (vilken manusförfattaren och regissören Michel Hazanavicius hyllat som sin förebild) blir berättelsen oväntat tunn. Den tar bara fasta på de allra mest välkända effekterna av omvandlingen från stum- till ljudfilm och får ingen djupare tematisk dimension. Det blir mest till en lek med olika aspekter av kravet på att tala, från anslagets äventyrsmelodram där Valentin spelar en hjälte som torteras av ryssarna till Valentins mardröm att allt kan höras utom hans röst — ett effektivt användande av plötsliga synkljud.

Visserligen kan den filmhistoriskt bevandrade glädjas åt detta eller referenser till tidigare filmklassiker — här finns bland annat en fin pastisch på den berömda frukostsekvensen i Orson Welles Citizen Kane/En sensation (1941) — men sammantaget blir det stundtals segt när dramatiken inte blir lika påfallande som i de bästa stumfilmsmelodramerna. Till detta bidrar filmmusiken.

Hitchcocks stjärna Kim Novak protesterade i början av året och kallade användningen av Bernard Herrmanns musik till Vertigo/En studie i brott (1958) i en högdramatisk del av filmen för en våldtäkt och vissa kritiker har ansett att denna kopiering gör att vi inte engagerar oss i den film vi ser utan tänker på den film där musiken först hördes. Detta senare argument kan kanske gälla filmkritiker, men knappast den vanlige biobesökaren. Allvarligare är då att musiken känns som om den komponerats till att fungera i en ljudfilm under långa partier, vilket gör att den inte kan bära upp skeendet på det sätt som musiken till stumfilmerna (i sina bästa stunder) gjorde.






Dessa anmärkningar ska dock inte ta ifrån Hazanavicius och hans medarbetare äran av att ha gjort en i många stycken skicklig pastisch på stumfilmens typiska drag. Fotot, kläderna och flera av insatserna i birollerna, inte minst av John Goodman (som filmproducenten Al Zimmer) och James Cromwell (som betjänten Clifton) är utmärkta.

Men huvudsakligen är det Jean Dujardin som bär filmen.

(The Artist hade premiär den 9 mars)


Betyg: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se

This Must Be the Place


Sean Penn som en version av en genomfrusen men övervintrad Robert Smith från new wave-bandet The Cure (med inslag av Edward Scissorhands), kompletterad med Ozzy-gång och ett namn, Cheyenne, som är en pastisch på Siouxsie (utan "the Banshees" men en gång i tiden med bandet "the Fellows" ) — jagandes en annan övervintrad karaktär, en nazist med namnet Aloise Lange (Heinz Lieven), över det vidsträckta USA: kan det verkligen vara något att se på en biograf nära dig?

Penn är en av de mest intensiva skådespelarna i den nu medelålders generationen "method actors", inspirerade av De Niro och Pacino (som föregicks av Brando, Dean och Newman), som arbetar med att utifrån egna inre erfarenheter förkroppsliga en karaktär på film. Men man undrar var han hämtat den zombiestil (i den äldre betydelsen av långsam rörelse och -talande varelse) som han här visar upp.

Cheyenne bor sedan trettio år utanför Dublin med sin fru Jane (en livfull Frances McDormand i en inte fullt utvecklad roll), brandman och yogaelev,

träffar den unga Mary (Eve Hewson, Bonos dotter) när han handlar i stan och har ytterligare några marginella kontakter med människorna i närheten: bland annat Marys mor (Olwen Fouéré), som ständigt sitter vid sitt fönster och väntar på sin förlupne son (i en sidointrig där det känns som om de flesta scenerna klippts bort).

Cheyenne väcks ur sin dvala när han får reda på att fadern ligger för döden i New York och åker över dit — per passagerarfartyg! Väl där inser vi i publiken att han kommer från en ortodox judisk miljö, en rejäl överraskning. Men hans fasthållande vid ungdomens gothstil kanske har varit en fadersrevolt som fastnat i tiden, hans ovilja att växa upp är också något som påpekas flera gånger. Det är först när han får reda på att Lange, plågoanden från Auschwitz, fortfarande lever som han får drag under galoscherna och med hjälp av nazistjägaren Mordecai Midler (Judd Hirsch) och olika tillfälligheter lyckas spåra upp denne som Cheyenne mognar som människa — vilket slutbilderna, när han återvänder till Dublin, så tydligt anger.

Historien är knappast trovärdig i det verkliga livet, men har en hel del poänger så som den spelas och filmas. Visserligen blir Penns gestaltning ganska snart enformig, men den italienske regissören Paolo Sorrentino har ett bildspråk som i sin bisarrhet faktiskt förmår lyfta filmen bortom sina brister.

Sorrentino gjorde senast Il Divo (2008) om den italienske politikern Giulio Andreotti, en sinnebild för den nationella politikens korruption, en film som fick Penn intresserad av Sorrentino. Denne har i sina nu sammanlagt fem långfilmer konsekvent skildrat isolerade män, vanligtvis knappast sympatiska, men formade till karaktärer som ger en ruggig samtidsbild (i det senaste numret av Sight&Sound finns en längre artikel om Sorrentinos karriär).

Sorrentino och hans fotograf Luca Bigazzi har alltså lyckats fånga tillvarons mer bisarra aspekter i filmens bilder och det är ingen slump att man kommer att tänka på David Byrnes True Stories (1986), som också var en film där de mer vidunderliga delarna av den amerikanska tillvaron lyftes fram: Byrne spelar nämligen sig själv här och filmens titel är hämtad från en av hans låtar.

Flera hänvisningar till europeiska filmregissörers besök i USA finns också här, allt från Wim Wenders Paris, Texas från 1984 (Harry Dean Stanton i en biroll som mannen som uppfann hjulen till resväskor, en stor hjälp för Cheyenne) till Werner Herzogs Stroszek (1977).




Men här finns också så uppenbart didaktiska moment att man närmast ler överseende åt filmens vilja att vara (över)tydlig. Så får t ex Cheyenne Langes barnbarnsbarn att lära sig simma genom att köpa en plastpool till honom och hans mor ute i Arizonaöknen, i ett försök att visa att Cheyenne nu är mogen att inta fadersrollen.

Det kanske är så att med Sorrentino så får man acceptera ett antal missar för att få några glimtar av ovanlig skönhet.

(This Must Be the Place hade premiär den 9 mars)


Betyg: 6/10





I samarbete med Filmtrailer.se

fredag 9 mars 2012

John Carter


"A bad movie should not look this good" skrev The New York Times recensent om Finding Nemo/Hitta Nemo (2003)- och WALL-E (2008) -regissören Andrew Stantons senaste arbete John Carter, Tarzan-skaparen Edgar Rice Burroughs första försök i äventyrsgenren.

När nu filmen på hans första roman från 1912 om kavalleristen, äventyraren och "arkeologen" John Carter (säkerligen inspirationen bakom Indiana Jones) får premiär är en av de frågor man kan ställa sig om figuren håller för en stor och påkostad filmatisering (budgeten sägs vara i storleksordningen 250 miljoner dollar), en annan fråga är om Mars har den aura av exotisk äventyrsplats som den hade för hundra år sedan då man inte visste hur planeten var beskaffad.

illustration av Frank Frazetta
Ett av problemen med denna filmatisering är att Carter-figuren under 1900-talet blivit en prototyp för pojkäventyret i romaner, filmer och tv-serier i så hög grad att det känns som om man tittar på en kopia av en kopia — när det i hög grad är originalet man ser. För att Carter skulle känts som en fräsch karaktär hade filmskaparna (regissör Stanton och hans manuskompanjoner Mark Andrews [Pixar-veteran] och Michael Chabon [berömd romanförfattare, bland annat till (den filmatiserade) Wonder Boys från 1995 och The Amazing Adventures of Kavalier & Clay från 2000]) och produktionsbolaget Disney behövt ge honom fler särpräglade drag än vad som nu är fallet.

Gestaltad av Taylor Kitsch (ett efternamn som nästan är för bra för att vara sant!) hamnar kavallerikapten John Carter på ett magiskt sätt på Mars (kallad Barsoom av invånarna) efter att ha flytt från USA:s armé eftersom han inte vill delta i krigshandlingar mot apacherna: han är efter sina erfarenheter i sydstatsarmén under inbördeskriget och hustruns död under detta innerligt trött på att göra sin nationella plikt. Händelserna på Mars — där ett inbördeskrig också råder, ett krig som riskerar att utplåna planeten — gör dock att han tar ställning för den "goda" människosidan, lite som Humphrey Bogart i Casablanca (1942).

Kopplingen till denna amerikanska filmklassiker är inte den enda som kan göras när man ser John Carter, den är helt uppbyggd på insikten om att berättelsen och figurerna använts otaliga gånger i populärkulturen — inte minst i kitschiga (!) lågbudgetfilmer. Men där dessa fullt medvetet anspelar på alla klichéerna, så blir en högbudgetfilm beroende av att ha en engagerande berättelse för att kunna motivera sina kostnader (Star Wars [1977]) och inte ses som ett uppblåst misslyckande (Flash Gordon/Blixt Gordon [1980], Dune [1984]).

Och det finns inget särpräglat med John Carter. Det är samma gamla förevändning (politiska motsättningar klädda i mytologiska dräkter, förklarade av en tordönsstämma i berättelsens inledning — alltid en varningssignal för att det kommer att bli en rörig film med episka ambitioner, sällan lyckade) för att visa upp maffiga scenerier (digitala och i 3-D givetvis [totalt onödigt, man utnyttjar det inte alls], med föregångare som Stargate [1994]) och anslående actionscener (de flesta med tydliga förebilder från filmer som The Lord of the Rings/Sagan om ringen [2001-2003] eller Gladiator [2000]), spetsade med ett Avatar (2009)-liknande krigarfolk.

Visserligen har man försökt tuffa till riket Heliums prinsessa Dejah (Lynn Collins) så att hon ska stämma med mer nutida kvinnoideal, men trots att Collins gör ett bra jobb blir de upprepade flykterna från och striderna mot det onda Zodanga-folket mer tröttande än spännande.

Och när styckets maktfullaste varelser, de s k Thern, ledda av Matai Shang (en som vanligt kraftfull Mark Strong [!]) är så lätta att till slut oskadliggöra blir striderna trots allt inte särskilt betydelsefulla.

Filmskaparna har valt att ge berättelsen en ramhandling där Burroughs ges en roll i dramat som systerson till Carter och arvtagare till hans egendom efter dennes (påhittade) död. Idén är fyndig, men den utvecklas inte utan markerar mer filmens egendomligt splittrade karaktär: stundtals medvetet komiskt genreöverskridande, för det mesta trött action-äventyr på allvar; stundtals barnvänlig, men oftast riktad till testosteronstinna tonårspojkar — som dock inte får vad de hoppas på från berättelsen.

Och en ny Pirates of the Caribbean (2003-2011) är det inte!

(John Carter har premiär den 9 mars)


Betyg: 4/10




I samarbete med Filmtrailer.se