Jag vill tacka livet

Violeta Parra (1917-1967) var en folkmusiker, konstnär och poet från Chile vars betydelse under 1950- och 60-talen som insamlare av den folkliga musikskatten i sitt land knappast kan överskattas. Andrés Woods film, baserad på hennes son Ángels bok och Chiles nominering till bästa icke engelskspråkiga film inför Oscar-utdelningen förra året, följer hennes liv från fattigdom på landsbygden till framgångar inte minst i Europa och till slutet av hennes liv, när hon det år hon skulle fylla 50 tog livet av sig med ett revolverskott.

Det första respektive sista vi ser i filmen är extrema närbilder på ett öga, vilket antagligen ska tolkas som att resten av berättelsen utspelas under de sekunder som livet flyr från Parra. 

Det motiverar också att filmen, speciellt i början, tidsmässigt intensivt hoppar mellan olika perioder i hennes liv — vilket kan göra det besvärligt för den som vill få en rak historia från födelse till död, men som här leder till att vi får en känsla av Parras upplevelse av livet, nog så centralt för att förstå filmen. Men vi får också hjälp att följa hennes liv genom en tv-intervju som löper genom hela filmen, där förklarar hon vad som hänt henne.

Parra började tidigt spela gitarr, uppmuntrad av sin far som i filmen beskrivs som en kärleksfull men hetsig och alkoholiserad person. Efter hans död i början av 30-talet började Parra uppträda och vi får se hur hon tillsammans med sin syster reser runt på landsbygden där de sjunger och uppför dramatiserade historier. Parra visar sig kunna utnyttja de flesta situationer för att uppnå det hon vill.

Ibland, som när hon tvingas ändra innehållet i föreställningen för att det är påsk och den katolska kyrkan inte vill att något ogudaktigt ska framföras gör hon om den till en Kristus-berättelse men med folklig betoning.

Men filmen handlar också mycket om hennes kärlekshistoria med den betydligt yngre schweizaren Gilbert och hur hennes mindervärdighetskänsla för sin ålder och att hon inte är vacker (samt, antyds det, för att hon är halvindianska) leder till känslomässiga kast mellan att vara extremt beroende av honom och att ställa närmast orimliga krav.

Detta slår också igenom på hennes relationer med olika makthavare, som när hon vid ett tillfälle får vänta på att framträda och efteråt inte får vistas bland de uppklädda gästerna utan hänvisas till maten ute i köket: då tänder hon till och vandrar sturskt ut efter att ha kallat värden ett tondövt svin.

Hon kräver respekt, men kan också vara oförskämd — vilket filmen inte ryggar för. Det gör att den också visar hennes mindre trevliga sidor och inte blir till en nyanslös hyllning. Hennes minsta barn dör till exempel medan hon turnerar i Europa, vilket inte leder till att hon återvänder till sina andra barn utan stannar kvar där i ett par år. Hon vägrar också länge inse att det folklorecentrum hon senare bygger upp i utkanten av Santiago inte blir någon publik framgång, utan låtsas som om det alltid är fullsatt.

 

Francisca Gavilán (som kort introducerar filmen) gör en stark insats i rollen som Parra och sjunger själv hennes kraftfulla sånger på ett imponerande sätt. Flera av de andra skådespelarna gör också goda insatser, medan några av personerna Parra träffar på sina resor för att samla in musik inte alls agerar utan genom sin tydliga amatörmässighet faktiskt förstärker intrycket av att vi ser en dokumentär under dessa delar av filmen.

Parra är främst känd i Sverige genom sången Gracias a la Vida/Jag vill tacka livet som hon spelade in kort före sin död. Det har också fått bli filmens titel på svenska, i original heter den Violeta se fue a los Cielos/Violeta gick till himlen — vilket kanske har en lite annorlunda innebörd.

(Jag vill tacka livet har premiär den 28 november)

Betyg: 7/10