Argo

"Argo fuck yourself".

Otvetydigt den roligaste repliken i Ben Afflecks tredje film som regissör, så rolig att den upprepas många gånger under filmens förlopp. Efter Gone Baby Gone (2007) och The Town (2010) kan man nu fastslå att Affleck utvecklats till att bli en ytterst habil action- och spänningsfilmregissör. Så mycket bättre som skådis har han dock inte blivit, åtminstone att döma av Argo.

Berättelsen är den fantastiska om hur sex amerikaner, som flytt från den amerikanska ambassaden i Teheran när den islamiska revolutionen 1979 tog makten i landet och stormade beskickningen, lyckade ta sig ut ur Iran under förespeglingen att de var kanadensiska filmare. Det var först för femton år sedan som sanningen avslöjades, innan dess hade olika historier förklarat hur de kunde ta sig tillbaka till USA efter ett par månader alltmedan 66 av deras kollegor satt som gisslan i sammanlagt 444 dagar. 

Argo berättar i stort sett sanningen om hur detta gick till. CIA:s  fritagningsexpert Tony Mendez (Affleck) kommer med idén, den "bästa dåliga idén" som det uttrycks, att åka till Iran och låtsas att de sex, som gömt sig på den kanadensiska ambassaden, är kanadensiska filmare som varit i landet för rekognoscera inför inspelningen av en science fiction-film. I lurendrejeriet har de med sig ett par Hollywoodveteraner, make up-artisten John Chambers (John Goodman) som hjälpt CIA tidigare, och (den påhittade) producenten Lester Siegel (Alan Arkin). De låtsas planera Argo, en töntig sf-produktion kopierad på föregående års Star Wars. Mendez lyckas föra ut amerikanerna, efter vissa svårigheter och en (påhittad) spännande flygplatsjakt.

Affleck har fått mycket beröm för regiarbetet i Argo, helt rättvist. I uppbyggnaden av spänningen när Mendez kommit till Teheran och i slutets actionscener är nagelbitningen inte långt borta, trots att man vet hur det gick i verkligheten. Men William Goldenberg, som klippte Gone Baby Gone men också jobbat med Michael Mann och senast med Kathryn Bigelows Zero Dark Thirty, ska också få sin beskärda del av berömmet: det är i klippningen mycket av spänningen sitter.

Argo består egentligen av två delar. Dels planeringen och genomförandet av flykten, dels de komiska och filmsatiriska scenerna när Siegel och Chambers (en hälsning till kritikerparet Siskel & Ebert eller Laurel & Hardy?) ska organisera den falska produktionen. Här kan filmen vältra sig i tjuvnyp på både Hollywood och allehanda yrkesgrupper inom branschen ("vilken apa som helst kan lära sig att regissera på en eftermiddag"), vilket görs med gott humör — och här behövs ingen nyanserad karaktärsskildring, det vore till och med tjänstefel att försöka sig på det.

Men när det kommer till de mer dramatiska delarna är manuset inte så fullödigt som det hade kunnat vara. De iranska islamisterna är lika endimensionella och enfaldiga som typerna i Hollywood (dock farligare), något annat kunde man ju inte förvänta sig. Enda gången någon av dem ler är när revolutionsgardets vakter på den tredje kontrollstationen på Teherans flygplats får syn på de storyboards som Mendez tagit med sig. Actionhjälten och de lättklädda damerna får de beryktat hårda männen att bli storögda som tonårspojkar.

Och dynamiken bland de sex gömda amerikanerna utvecklas inte på något speciellt sätt. Det blir mest en fråga om när Joe (Scott McNairy) ska komma med nästa klagomål på Mendez flyktidéer.

När det gäller Mendez gör Affleck honom som en sammanbiten men inte särskilt intressant karaktär. Han ser mest bekymrad och koncentrerad ut, vilket inte skapar förutsättningarna för en spännande hjältefigur.

(Argo hade premiär den 23 november)

Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se