Balladen om Marie Krøyer

Skagenmålarna, den nordiska konstnärskolonin som häckade på Jyllands nordspets för dryga hundra år sedan, upphör inte att intressera andra konstnärer. Kjell Grede gjorde sin version av deras historia, Hip Hip Hurra!, för 25 år sedan, med Stellan Skarsgård i centrum som den känslige danske målaren Peder Severin (kallad Søren) Krøyer, vars hustru Marie blev en anonym bifigur, oförmögen att stötta den naive men ack så begåvade mannen.

I takt med att kvinnliga konstnärer uppmärksammas alltmer, inte minst de som tidigare förbisetts i de manligt präglade historieskrivningarna, har Marie kommit att lyftas fram, bland annat som ett exempel på målare som på grund av sitt kön aldrig fick möjligheter att utveckla sitt konstnärskap.

När nu den danske regissören Bille August, som sitt första danska projekt på tjugofem år, tagit sig an hennes historia med filmen Balladen om Marie Krøyer, baserad på Anastassia Arnolds roman Balladen om Marie, har det blivit en färgmättad och vacker gobeläng med Birgitte Hjort Sørensen (som Marie) och Søren Sætter-Larsen (som Søren) som främsta kvalitéer. Som drama har den inte mycket att erbjuda annat än att på ett förhållandevis enkelt sätt visa upp den närmast omöjliga position som en kvinnlig konstnär och tillika hustru och mor befann sig i vid denna tid.

Det riktiga kraftcentrat blir, trots ambitionen att berätta Maries historia, ännu en gång Søren Krøyer, vars psykiska bipolaritet visas fram på ett sätt som är både skrämmande och rörande. Sætter-Larsen lyckas skickligt balansera på den tunna knivsegg som löper mellan grotesk skräckbild och patetisk konstnärsmyt så att vi i publiken kan få en förståelse för personen Krøyer. Filmen börjar också med hans begravning 1909, en händelse till slut gör det möjligt för Marie att leva med den svenska tonsättaren Hugo Alfvén (Sverrir Gudnasson, i en märkligt svag rollprestation) som hon redan 1905 fått barn med.

Marie slits mellan de båda männen, men det som borde motiverat filmatiseringen, hennes uppgivande av sitt eget skapande, blir på ett underligt sätt av underordnad betydelse i filmen. Det är (som vanligt) kvinnans val av kärlekspartner som står i centrum, vilket försvagar både filmens dramatiska nerv och komplexiteten i karaktärsrelationerna.

Inte ens det faktum att Marie hindras från att ta hand om sin dotter, på grund av att hon "förlupit hemmet", gör att skildringen blir till mycket mer än en svag melodram.

Bildmässigt är det som oftast hos August, som är utbildad fotograf, vackert (fotot är signerat Dirk Brüel som arbetade med August i dennes debut, det äktenskapliga vardagsdramat Honning måne/Honungsmåne 1978) och ett par av birollerna mejslas ut på ett berömvärt sätt (Tommy Kenter som advokat Lachmann, Lene Maria Christensen som Maries väninna Anna), men sammantaget är det en film som uppvisar Augusts vanliga tendens till vackert bildsatt, men ack så urvattnat drama.

(Balladen om Marie Krøyer hade premiär den 12 oktober)

Betyg: 4/10

I samarbete med Filmtrailer.se