fredag 28 september 2012

Looper


Året är 2044, berättarrösten tillhör Joe (Joseph Gordon-Levitt). Han har ett något säreget yrke, även om han talar om för oss att det inte är en så annorlunda värld. Han är nämligen en "looper" eller avrättare, tjänsteman i brottsorganisationer som trettio år senare skickar personer till honom för snabb förintelse. 

 


Tidsresor är dock förbjudna, därför gäller det för honom att vara snabb och effektiv i sitt yrke. En inte särskilt trevlig grabb kan man tycka, speciellt när han visar sitt förakt för samhällets fattiga och mest verkar njuta av ett snobbigt utseende, snabba bilar och att använda sig av droger.
Men nu är ju detta trots allt en film som ska ha en uppbygglig moral och därför handlar historien egentligen inte alls om tidsresor och skjutande utan om att ta sitt ansvar för att världen ska vara möjlig att leva i. Hur går då detta till?

Efter inledningens ganska tröttsamma vapenviftande (tonårspojkarnas våta dröm) skapar manusförfattaren och regissören Rian Johnson (Brick [2005] och The Brothers Bloom [2008]) ett stundtals mer engagerande drama när frågan dyker upp vad som händer med dessa loopers i det ögonblick de får sin egen trettio år äldre kropp att döda. Vilket val gör de då, låter de sig själva löpa eller utför de sitt välbetalda yrke?
Joe ställs inför detta dilemma (som aviserats lite väl tydligt genom att andra loopers genomgått samma prövning precis innan) och det blir genom mötet med sitt äldre jag (spelad av Bruce Willis) som han inser livets värde. Inte för att han precis älskar sig själv, snarare tvärtom. Han inser i stället att det våld som den äldre Joe utövar för att få återförenas med sin hustru, trots sitt vällovliga syfte, bara kommer att leda till förödelse och ännu mer våld. 

Båda versionerna av Joe söker nämligen efter den femåriga pojke vilken tre decennier senare som gangsterledare under namnet Rainmaker försöker radera ut alla loopers (oklart varför) och genom sin telekinetiska förmåga tar makten över alla gangstersyndikaten (oklart hur).

Och det är i den äldre Joes resa tillbaka i tiden som tidshoppen och konsekvenserna av handlingar i olika decennier blir som mest komplex — och ärligt talat mest ofullständigt utredd.


Historiens upplägg har givetvis drag av flera av de tidsresor som tidigare kunnat ses på film. Inte bara The Terminator- serien (1984-2009), närvaron av Bruce Willis medför att Terry Gilliams 12 Monkeys/ De tolv apornas armé (1995) dyker upp i minnet. Men Looper innehåller inte tillräckligt intressant tankegods för att riktigt kunna mäta sig med dessa filmer — även om filmskaparna försöker få den att framstå i samma dager, inte minst i de eftertänksamma scenerna när Joe träffar mamman Sara (Emily Blunt) på den amerikanska landsbygden.

Och det är i denna slutknorr på historien om Joe som det innehållsligt mest tveksamma i filmen dyker upp. Sens moralen blir att bara kvinnor stannar i hemmet och sköter om barnen och inte är inne i stan och horar så blir världen en plats utan hat och våld. Att trycka in en sådan slutsats i en film vars attraktionskraft i så hög utsträckning bygger på vapenskrammel och skickligt iscensatta actionpartier visar på en konfliktfylld motsägelse hos filmskaparna — en oförmåga att få ihop innehåll och filmisk stil som inte är alltför ovanlig i action/fantasy/science fiction-genrerna.

Därmed inte sagt att Looper saknar intresse eller filmisk skicklighet — snarare att den inte är så smart som den själv tror sig vara.


(Looper har premiär den 28 september)


Betyg: 7/10

I samarbete med Filmtrailer.se

torsdag 27 september 2012

Hypnotisören


Författarparet  Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril skapade med romanen Hypnotisören från 2009, skriven under pseudonymen Lars Kepler, en ny kriminalromanserie som har gjort succé på många ställen i världen. Paganini-kontraktet och Eldvittnet har de följande åren också hamnat på försäljningstoppen i Sverige så en filmatisering var att vänta. Det oväntade var att Lasse Hallström, den svenske mysregissören i den stora filmvärlden, skulle ta sig an jobbet. Men som han har sagt: "Jag har aldrig gjort en thriller förut, men om jag inte hade fått bygga ut äktenskapsskildringen hade jag inte gjort filmen".

Och det märks tydligt var Hallströms intresse ligger. Filmen handlar betydligt mer, och är betydligt bättre, i gestaltningen av läkaren Erik (Mikael Persbrandt) och hans hustru Simone (Lena Olin) än i spänningsdelarna, som lider av en påtaglig ospänning och brist på rimlig undersökningslogik. Därmed inte sagt att äktenskapsdramat blir till något särskilt intressant, det följer svensk dramafilms väl upptrampade stigar med hysterisk kvinna och mannen med kommunikationssvårigheter. Däremot gör både Persbrandt och Olin (som gör en karaktär hon tagit patent på, men ändå är filmens behållning) bra insatser.

Intrigen rör de bestialiska morden på en Stockholmsfamilj och den polisundersökning, ledd av enslingen Joona Linna (Tobias Zilliacus), som kommer deras mörka hemligheter på spåren. Men egentligen handlar historien om Erik och Simone och hur de ska kunna lappa ihop sitt äktenskap efter det att han för ett par år sedan hade ihop det med en kvinnlig läkare på Danderyds sjukhus, hans arbetsplats (fast man ser inte något av hans ordinarie arbete).

Men Erik är en hyvens karl, som också har sina sår efter att ha varit för snabb att med hypnos som metod peka ut en äldre man som pedofil och därmed blivit skandaliserad. I linje med filmens grovkorniga moralism visar det sig dock under handlingens gång att han faktiskt haft rätt om mannen — och konstnären Simones hysteri blir inte heller till något verkligt hot mot familjelyckan. Hennes konstnärliga begåvning, som det dessförinnan ärligt sagt inte gått att upptäcka något av, gör också att kriminalfallet går att lösa.

Ett krav på en deckare är ju att den ska vara spännande, bland annat genom att följa en rimlig logik när det gäller spår, undersökningar och polisarbete och här misslyckas filmen helt. Polisen är helt inkompetent att göra det mest grundläggande av arbete och när information viktig för fallets lösande presenteras är det helt slumpmässigt, genom Erik hypnotiska gester (med tydlig förebild i amerikanska tv-serier som Medium eller The Mentalist) eller att man helt plötsligt kommer på att man borde titta i socialtjänstens handlingar. För att inte tala om slutet när centralfigurerna kan ta sig från Stockholm till Norrlands inland innan den lokala polisen ens hinner till platsen för upplösningen. Men så går det när en annan del av historien är den intressanta för filmskaparna men man ändå måste lösa brottsintrigen.

Musikaliskt och fotografiskt är filmen också skäligen medioker. Den enda scen som har ett genuint bildmässigt liv är när Simone under hypnos ska komma ihåg vad hon sett när den egna sonen kidnappas, då får vi se en variant av den amerikanske konstnären Andrew Wyeths berömda Christina's World från 1948, en oerhört vacker bild.

Och den bildmässiga torftigheten understryks vid eftertexterna (som är en omvänd spegling av förtextscenen). Då får vi en helikopterbild av Stockholm som varar i flera minuter, alltmedan staden försvinner mot horisonten — men varför? Har Stockholm haft en betydelsefull roll i dramat? Nej, inte alls. Liksom placeringen av familjen Bark i ett pittoreskt kvarter på Söder är inledningen och avslutningen (liksom flera andra bilder i filmen) bara motiverad av att sälja intrycket av Stockholm som en fotogenique inspelningsplats för utländska producenter.


(Hypnotisören har premiär den 28 september)


Betyg: 3/10


I samarbete med Filmtrailer.se

torsdag 20 september 2012

Digitaliseringen av Sveriges biografer

P R E S S M E D D E L A N D E från Svenska Filminstitutet

Regeringen tidigarelägger stödet till digitalisering av biografer

I budgetpropositionen som presenterades idag framgår att regeringen skyndar på utbetalningen av stödet till digitalisering av biografer.

– Det här är ett mycket glädjande besked. Digitaliseringen pågår nu i en väldigt snabbt takt och vi stod inför en situation där många biografer som skulle kunnat få stöd helt enkelt hade blivit tvungna att lägga ner i väntan på det, säger Anna Serner, VD Svenska Filminstitutet.

Stödet är en del av de 60 miljoner kronor som regeringen satsar på digitalisering av biografer under perioden 2011-2014. Enligt den ursprungliga planen skulle 15 miljoner ha betalats ut årligen, men nu avsätts 30 miljoner kronor redan under 2013.