Elena (Nadeshda Markina) är omgift med Vladimir (Andrej Smirnov) som hon träffade i sitt arbete som sjuksköterska. Nu lever hon gott i en stor lägenhet med inte mycket andra plikter än att se till att hans ålderdom blir just så behaglig som han vill att den ska vara. Vladimir är ingen hustyrann, men han kan inte stå ut med att frun förser sin son Sergej (från det föregående äktenskapet) och hans familj med de pengar som denne inte kan tjäna ihop själv.
Elena å sin sida anser att makens dotter Jelena från det tidigare äktenskapet är nöjeslysten och lättfotad, mest intresserad av pappans pengar.
Det är kring dessa karaktärer som den ryske regissören Andrej Zvjagintsevs nya film kretsar, i ett tempo som kan uppfattas som enerverande långsamt men som samtidigt är kongenialt för att fånga den rutinartade vardagslunk som dessa människor i det nya Ryssland lever i. Men tempot är bedrägligt: i de enklaste beteenden lurar tillvarons faror, subtilt framlockade genom Philip Glass musik. Och Elena blir snart till ett existentiellt kriminaldrama utan moraliska vinnare, bara förlorare.
Inledningens långsamma bildmässiga skärpeförflyttning från trädet och fåglarna utanför Elenas lägenhet motsvaras av slutets tillbakadragande från samma lägenhet, nu befolkad av andra människor — som Elena likafullt har som uppgift att betjäna. Cirkelkompositionen pekar tydligt på att de ideal om solidaritet och jämlikhet som sovjetstaten för 95 år sedan skapades utifrån nu totalt har övergetts.
Men det är ingen enkel klagosång över kapitalismens eller den ekonomiska överklassens brutalitet, de som befinner sig långt ner i den sociala hierarkin blir inte skildrade med någon större sympati, deras moraliska tomhet tar sig bara andra uttryck. Om någon framstår som en förstående karaktär så är det faktiskt Vladimir, även om hans oförmåga att inse hur Elena faktiskt lever som en uppasserska pekar på hur klasskillnaderna också kompletteras av en hierarki mellan könen som inte heller den visar några tecken på att ifrågasättas, snarare fortplantas till nästa generation.
Zvjagintsevs status som regissör grundar sig främst på den Tarkovskij-influerade Återkomsten (2003), som vann såväl Guldlejonet i Venedig som en Guldbagge, men han visar här hur den speciella sorts tidspräglade berättarstil han använder sig av inte på något sätt förhindrar att en stark spänning kan uppstå i filmen. Ett underbart foto av Michail Kritjman och strålande skådespelarprestationer bidrar starkt till att Elena är något av det intressantaste på repertoaren just nu.
(Elena hade premiär den 4 maj)
Betyg: 7/10
I samarbete med Filmtrailer.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar