lördag 30 april 2011

Heartbreaker


Romantiska komedier har, liksom dess "föregångare" romantiska musikaler (tänk Fred Astaire, Ginger Rogers och Gene Kelly) ofta haft handlingen förlagd till spektakulära miljöer, givetvis för att ha något visuellt att locka med när historien som sådan huvudsakligen handlar om relationer och mänskliga möten. Men det finns också ett påtagligt inslag av marknadsföring av regioner och platser i dessa stundtals utdragna bilder, scener och sekvenser där vi får se paret vi vet ska förenas i filmens slut träffas, grälar och (åter)förenas.


Den franska L'arnacœur/Heartbreaker är inget undantag och här är det Monaco som (antagligen) har fått stå för en hel del av finansieringen eftersom dess lyxiga värld exponeras flitigt under berättelsens gång.

Alex (Romain Duris, ofta använd i alla typer av franska filmer numera) är förföraren som driver en affärsrörelse tillsammans med sin syster och svåger (som får stå för en hel del av komiken i filmen) med avsikten att bryta upp förhållanden som inte är lyckliga. Inledningsvis får vi se deras skicklighet i sitt yrke, en kompetens som dock blir svårare att vidmakthålla i huvuddelen av berättelsen då Alex får i uppdrag att förhindra ett bröllop.

Problemet är dels att han ser att kvinnan i fråga, Juliette (Vanessa Paradis) verkar vara lycklig och att hennes blivande man är en trevlig prick (dock engelsman!), dels att han blir kär i henne. Eftersom detta är en romantisk komedi vet vi i publiken givetvis hur det kommer att sluta, därför blir vägen till det lyckliga slutet det viktigaste inslaget för filmskaparna att utforma. Och det är här som regissören Pascal Chaumeil och hans manusförfattare snubblar till.

Dels är Alex medhjälpare utrustade med så mycket övervakningsutrustning och identitetsbyten att man kunde tro att detta är en film där James Bond eller Jason Bourne snart dyker upp; det blir alldeles för orimligt att de har alla dessa resurser, speciellt när det är ett viktigt inslag i filmen att de måste hålla kvar uppdraget för att kunna betala en skuld till en (grovt karikerad) lånehaj (visserligen skulle man kunna tänka sig att det är just för att skaffa sig utrustningen som Alex satt sig i skuld, men nej, de är ett eget mini-CIA och det blir för otroligt).
Draget av riggad förutsättning för att historien ska kunna fortlöpa på det sätt den gör förstärks också av att Alex visar sig vara expert på vad han än gör, vilket minskar spänningen och risktagandet betydligt. Det blir helt enkelt för lätt för honom att lösa alla problem som uppstår, vilket leder till att hindren på hans väg att förenas med Juliette egentligen aldrig uppstår. Och även en romantisk komedi behöver ha lite av traditionell dramatik för att inte bara lunka fram. 
Detta blir mest märkbart i slutet av filmen när lösningen på problematiken ska presenteras, då finns inga egentliga problem (inte ens när Juliette, på ett ganska klumpigt sätt, inser att Alex spelat ett dubbelspel med henne) och karaktärerna bara bestämmer sig för att förenas.

Ett allvarligt problem är också att det aldrig slår några gnistor mellan Romain Duris och Vanessa Paradis. Visserligen var relationen mellan Ginger Rogers och Fred Astaire inte av det gulligare slaget, men när de spelade sina karaktärer så upplevde publiken att de ville ha varandra — detta händer inte här.
Med dessa invändningar i minnet så ska det inte förnekas att det finns en viss (gallisk?) charm i utförandet och en lätthet i tonen som de amerikanska filmerna i samma genre skulle må väl av att dra lärdom av.

fredag 29 april 2011

Limitless


Vad ska man säga om en film som i realiteten är en enda lång hyllning till den nuvarande borgmästaren i New York, Michael Bloomberg (den 13:e rikaste personen i USA), förmedlad genom Virgin-ägaren Richard Branson (den 5:e rikaste personen i de förenade kungadömena) genom dennes nystartade produktionsbolag Virgin Produced?

Man kan med viss emfas hävda att det är en film som inte bryr sig så mycket om logisk intrig, intressanta och nyanserade karaktärer eller en spänningsuppbyggd handling. Den nöjer sig med att hylla (den manlige) individens rätt (eller kanske skyldighet) att med alla till buds stående medel slå sig fram bland de rika och mäktiga, med ett filmiskt uttryck som inriktar sig på stundtals pompösa specialeffekter men där dessa, till skillnad från vad som sker i till exempel Christopher Nolans bara delvis lyckade Inception (2010), inte har ett skvatt med något tematiskt innehåll att göra.

Eddie Morra (Bradley Cooper, skrämmande lik New York Rangers svenske målvakt Henrik Lundqvist) är en misslyckad författare på dekis som en dag får dunderpillret NZT av sin f d svåger, en dealare som snart hittas död. Eftersom Eddie befunnit sig i närheten blir han misstänkt för mordet, men liksom vid ett senare mord lyckas han slinka igenom polisens undersökningsnät och de försök som filmen gör att skapa någon sorts spänning genom morden blir till minimala intensitetsförhöjare – liksom de gånger när actionscener ska höja trycket.

Vad det i stället handlar om är att Eddie genom NZT visar sig kunna avancera från samhällets lägsta position, en man med konstnärliga ambitioner, till samhällets högsta position, en finanshaj som på några dagar slår världen med häpnad med sin kunskap.


Som om inte denna sagostruktur vore nog har regissören Neil Burger och manusförfattaren Leslie Dixon använt sig av några av de mest utslitna stereotyperna i denna sorts storstadsfabel (från Robert De Niros ringräv till manipulatör av finansmarknaden till den ryske lånehajen Gennady), utan andra ambitioner än att få dessa att motivera intrigens turer, ofta med minimalt resultat.

 







De digitala effekterna är alltså också huvudsakligen ett säljargument för att få oss att svälja pillret som talar om för oss att om man bara tar sig i kragen och utnyttjar hela sin hjärnkapacitet och inte bara en femtedel av den så kan all världens kunskap få oss att bli rika och mäktiga.
So what? Är det verkligen värt drygt 150 miljoner kronor att producera en film som inte använder mer än 20 % av den intelligens och kraft som den skulle kunna ha kapacitet till om den haft något intressant att säga?




I samarbete med Filmtrailer.se

lördag 16 april 2011

The Last Templar

Miniserien från 2009 om jakten på den försvunna skatten från tempelriddarna visas nu i två delar på TV3 och har tillräckligt med referenser till de mytologiska korsriddarna och andra äventyrsfilmer, som Indiana Jones och National Treasure för att locka till ett tittande.

Tyvärr är själva intrigens turer alltför mekaniskt utformade och utan trovärdighet, tonträffen brister på flera håll (regissören, Mira Sorvino som hjältinnan/arkeologen Tess) och upptagenheten vid Sorvinos korta klänningar blir ganska snart påfrestande.


Till råga på allt försöker man använda den romantiska komedi-tonen från tv-serien Bones, vilket rimmar illa med den mordutredning som även pågår i mini-serien. Att Tess på egen hand kan sparka ner tre sluskar blir också till en orimlig politisk korrekthet och att hon bor i en totalt omöjligt stor lägenhet på Manhattan förstärker bilden av en produktion som mest handlar om att bocka av de ingredienser som man tror att den eftertraktade Sex and the City-publiken efterfrågar.

Grunden för serien ligger i en bästsäljande bok av  Raymond Khoury från 2005, uppenbarligen ett försök att rida på intresset för Dan Browns The Da Vinci Code/Da Vinci-koden (2003).

Intresset för den alternativa kristna berättelsen om tempelriddarna, skatter från Jerusalem och den heliga Graal kommer säkert att innebära att fler filmer och tv-serier görs, förhoppningsvis med större hantverksskicklighet än här.

söndag 3 april 2011

SciFiWorld Malmö 2011

SF-mässan i Malmö avslutas idag efter att under två dagar ha visat upp (förutom utbudet från affisch-, video- och prylförsäljare) både rekvisita från några av klassikerna inom skräck- och sf-genrerna och ett antal skådespelare, dock med en begränsad strålglans.

Maud Adams, med roller i två av Roger Moores Bond-filmer, har  funnits i Malmö, men Linda Blair från The Exorcist/Exorcisten (1973) får nog sägas vara den med störst internationellt kultvärde av de närvarande, även om hon aldrig senare kom i närheten av uppmärksamheten kring berättelsen om djävulen och Regan MacNeill.

Billy Dee Williams (Star Wars) och Michael Winslow (Police Academy/Polisskolan) visade sig se lite annorlunda ut än som man minns dem från filmerna













medan Guy Siner ('Allo,'Allo, hemliga armén, Pirates of the Caribbean ) fortfarande visade upp sin milt förvånade min.




















Bland dem som för 125 kronor skrev sin autograf på ett foto fanns även Christina Lindberg, landets mest kända utvikningsbrud men även journalist och djurrättsaktivist samt för evigt ihågkommen som hämnerskan One Eye i Bo Arne Vibenius Thriller — en grym film (1973), inspiration till Quentin Tarantinos Kill Bill-diptyk (2003-2004).

Efter att under flera år ha besökt denna återkommande mässa är det glädjande att man nu försöker utvidga konceptet med att ha (korta) allmänna intervjuer med gästerna, men fortfarande blir dessa mest till lockmedel för att motivera besökarna att köpa saker man lika väl kunde få tag på över nätet. En större satsning kring de populära skräck- och sf-genrerna borde genomföras, inte minst som ett sätt att på andra sidan av året påminna om Fantastisk Filmfestival.

Forbrydelsen blir The Killing

Den danska tv-serien Forbrydelsen (säsong 1 visad 2007, säsong 2 visad 2009) har blivit en internationell succé, i så hög grad att den nu blivit amerikansk tv-serie, med premiär idag.



Kallad The Killing utspelas den i Seattle, möjligen för att klimatet påminner om det nordiska och att man därmed får stämningsläget att hamna rätt.

Kabelkanalen AMC (som också gör Mad Men och The Walking Dead) ges i en artikel i The New York Times (läs artikeln här) beröm för att deras produktion gör att det i det närmaste känns som att titta på en perfekt dubbad utländsk tv-serie, onekligen ett intressant sätt att hylla The Killing.

Men man betonar också att, till skillnad från amerikanska produktioner som Bones och dess efterföljare, man här inte koncentrerar på kombinationen av lättsamt relationsdrama och groteska avlivningssätt utan på att följa konsekvenserna av verklighetsförankrade brott.

Är det någon som kommer att tänka på begreppet "kvalité"?

fredag 1 april 2011

Hämnden

Susanne Biers Hämnden fick ju nyligen en Oscar för bästa icke engelsk-språkiga film. Trots vissa förtjänster, bland annat ett skickligt utnyttjande av melodramens känslostyrka, var filmen alltför manipulativ och medelklassigt tunnelseende för att motivera de lovord som gavs.

Och si, här kommer en recension från New York Times A.O. Scott som hävdar just detta, så läs den härifrån som en nästan ordagrann kopia av min egen reaktion!






I samarbete med Filmtrailer.se