tisdag 12 juli 2011

Harry Potter och dödsrelikerna, del 2













Så var det då dags för sista kapitlet i sagan om Harry Potter, den unike trollkarl som överlevde mötet med Lord Voldemort och fick uppgiften att besegra högst densamme efter skolning på Hogwarts.

Denna åttonde film, Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 2/Harry Potter och dödsrelikerna, del 2, är den fjärde som David Yates regisserat. Hans stil har mer varit inriktad på att betona relationerna mellan karaktärerna, med hjälp mindre av flåshurtiga specialeffekter men med ett tydligare intresse av att bygga berättandet på placeringen av figurer och rekvisita i betydelsefulla mönster i det filmiska rummet.

I denna ambition får Yates nu hjälp av den sista filmens 3D, men det är också uppenbart att man har arbetat hårt på att få karaktärers och kamerans rörelser att ske in i och ut ur bildens centrallinje (dock utan att hemfalla åt gimmickar som kastade spjut eller kulor i slow motion i alltför hög grad) .

Vad gäller själva berättelsen handlar det nu om att leta upp de sista horrokruxerna och förgöra dem (och därmed Lord Voldemort) samt erövra dödsrelikerna, alltså de föremål som gör att innehavaren kan besegra döden — i detta fallet huvudsakligen den mäktigaste trollstaven av dem alla, fläderstaven. Här kommer också avslöjanden om familjerelationer, oväntade hjältar och skurkar som får sina rättvisa straff — men också sorg över de nära som fallit i slutstriden.


Att J K Rowling hämtat en hel del från Tolkiens Lord of the Rings/Sagan om ringen-trilogi när hon skrev berättelsen om Harry Potter är tydligt även i filmerna, alltifrån motivet med ett föremål som kan ge allmakt (ring, trollstav) till den gode trollkarlen (Gandalf, Dumbledor) som fungerar som hjälpare till huvudkaraktären (Frodo, Harry) och striderna mot allehanda monster och onda trollkarlar (Sauron, Lord Voldemort). I denna sista film blir just släktskapet med de många striderna i Ringen-filmerna uppenbar, ett resultat av filmteknikens utveckling under senare år.

Berättelsen flyter på avsevärt bättre än i den föregående filmen, som mest var en (fysisk och upplevelsemässig) ökenvandring. Men det finns fortfarande en lite styltig uppdelning mellan (för det mesta) korthuggna actionscener, där huvudkaraktärerna på ett stundtals häpnadsväckande enkelt sätt undgår eller besegrar fienden, och "stand-and-deliver" (alternativt "walk-and-talk")-scener där allt ska förklaras. Problemet med detta är ju att det inte blir själva den fysiska handlingen som definierar karaktärerna, utan vad som sägs före eller efter — ett nog så vanligt litterärt grepp, men som gärna hade fått omformas mer genomgripande i en filmatisering.

Det finns också en simpel moralkaka som knyter ihop historien och som blir till en utdragen slutdel (i likhet med Peter Jacksons Sagan om ringen-filmer 2001-2003), vilken sänker intensiteten påtagligt.



Men denna åttonde film är ändå en av de bättre i serien och förmågan att hålla intresse och kvalité vid liv under de tio år som gått sedan starten gör att man måste imponeras av filmskaparnas hantverksskicklighet.


BETYG: 7/10




I samarbete med Filmtrailer.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar