The Rite/Ritualen

Mikael Håfström har efter Oscarsnomineringen och den internationella framgången med filmatiseringen av Jan Guillous självbiografiskt präglade internatskildring Ondskan (2003) på senare tid fått en amerikansk karriär genom att göra övernaturligt inriktade skräckrysare.

Inledningen på utlandsvistelsen, Derailed (2005), möttes på sina håll av negativ kritik som dels gick ut på att den var för smart, dels att Jennifer Aniston inte passade in i denna thriller.

Och det påkostade historiska kriminaldramat Shanghai (2010) har hittills haft svårt att få en riktigt omfattande internationell distribution, trots flera stora stjärnor i rollistan.

Bättre har det då gått när Håfström arbetat med mer renodlade skräckberättelser (trots att hans senaste svenska film, den bedrövliga rysaren Strandvaskaren [2004], inte fick någon att ana det).

 

1408 (2007), baserad på Stephen Kings novell, blev till en rejäl publikframgång, även om flera insiktsfulla kritiker hade önskat att den bullriga avslutningen på berättelsen om det hemsökta hotellrummet aldrig hade tillförts grundhistorien.

När Håfström nu har fått Anthony Hopkins att bli den djävulsutdrivande prästen Father Lucas i The Rite/Ritualen blir den fråga man går in i biosalongen med: "Hur mycket är Hopkins denna gång en variant av Hannibal Lecter ?" (från den nu tjugo år gamla The Silence of the Lambs/När lammen tystnar).

Och visst finns det en hel del av Lecter i Lucas när denne, från att vara utdrivare av djävulen blir besatt av densamme, inte minst när Hopkins i extrem närkontakt stirrar med sina märkligt oseende ögon på ett potentiellt offer eller står om en skötsam skolpojke i givakt. Men det blir paradoxalt nog den enda del av filmen som på något sätt blir till ett intressant inslag i denna högst medelmåttiga variant av milstolpen The Exorcist/Exorcisten (1973).

Där William Friedkin, genom sin dokumentärfilmserfarenhet, gav den melodramatiska historien ett oroande drag av observerad verklighet blir Håfströms romanfilmatisering en underligt blodlös skildring av huvudkaraktären Michael Kovaks (Colin O'Donoghue) utveckling från fadersbesviken yngling till djup troende präst.

Återupprättandet av den patriarkala ordningen går genom insikten om att det som såg ut att vara ett flagrant fall av en faders våldtäkt på sin dotter i realiteten är ett bevis för djävulens existens och att den inkarnation som besitter Father Lucas är den mellanösternklingande Baal.

Kontentan av berättelsen är alltså: för att kunna bekämpa djävulsvarelsen från Österlandet måste du bekänna dig till den mest ursprungliga av kristna rörelser. Kan korstågstanken uttryckas på ett tydligare sätt?

I samarbete med Filmtrailer.se